Knutten - tack till Viktor Rydberg
Tog "Tomten" och bytte ut lite ord här och var.
Midvinternattens köld är hård,
motorcyklarna gnistra och glimma.
Alla sova i ensligt förråd
djupt under midnattstimma.
Knutten vandrar sin tysta ban,
lyser med lampa på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Knutten är vaken.
Står där så grå vid garagedörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
ner emot bromsens skiva,
tittar mot vägen, där gran och fur
drar kring favoritvägen sin dunkla mur,
torrgasar, fast ej det lär bråta,
över en underlig gåta.
För sin hand över tank och buff,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför tuff,
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till mekbänk och redskapshus,
känner på alla låsen ---
Triplar, R1
r och KTM'r, drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av gas och pisk och burn
Bågen i garaget har ock en dröm:
depåstödet han lutar sig på
fylls av doftande oktaner då; ---
Går till cheyen och sin tröst får,
se, enda nöjjet kvar, att få kela inne
går till spel-konsollen, där moto-GP't går
går till hall of fame, där Rossi står
stolt på sin högsta pinne;
Knutten i sackosäcken mår gott
spelar och viftar med kontrollen smått
Knutten sin chey känner
Dags att sluta för att förbli goda vänner
Knutten smyger sig sist att se
Granntjuven den dära
länge och väl han märkt, att den
hålla hans pärla högt i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, Norton och Triumph,
MC genom många leder
slumra som barn; men när igen
kommo de ut på vägarna hit neder?
Kinnekulle och Gelleråsen i en hisklig fart
Falkenberg följde snart,
Stegrade, sladdade, gick -- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Knutten vandrar till Biltemas loft
där man ibland kan tro han bo och fäste
högt på önskelistan står avgasdoft
nära vid knuttars näste
nu står väl depåernas boning tom,
men till våren med vax och krom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i Knuttens sinne.
Genom en springa i garagets vägg
lyser månen på Knuttens skägg,
strimman på skägget blänker,
Knutten grubblar och tänker.
Tyst är vägen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av Bultens fall
höres helt sakta suset.
Knutten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra en motors ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, vart den banan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla bågar sova i ensligt förråd
gott intill morgontimma.
Knutten avslutar sin tysta ban,
lyser med lampa på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Knutten är vaken.
