Bus-Bo
Gudomlig sporthojare
Efter att ha temporärrekryterat ny, fräsch depåpersonal till teamet och med största finess packat in all materiel i vagnen bar det av mot Mantorp på lördag förmiddag från ett molnigt Göteborg. Räjsnerverna kom snart fram och Flugan började halvvägs till Jönköping pricka av så att allt var med och att de inte hade glömt något av mindre vikt, så som ryggskydd, hojnyckel eller annat som man klarar sig utan. Målmedvetenheten i bilen var så intensiv att man näst intill kunde ta på den, och detta ackompanjerades med ett gediget kostschema bestående av endast enormt bra träningsmat helt igenom (mestadels från godiskungen och MackeD). Allt för att ligga på topp inför morgondagen.
Proppmätta och sockerstinna kom det råtaggade gänget fram till motorbanan och möttes av ljud från ylande radfyror som for runt. Tjärlek
. Rätt omgående försvann förarduon in i depån i jakt på den optimala depåplatsen, och de kunde senare återfinnas framför den strategiskt mest korrekta platsen där de stod och mumlade facktermer, pekade med hela händer och viskade hemligheter vilket de fortsatte med resten av dagen och det hela kulminerade i en gedigen och väl genomtänkt strategi och taktikgenomgång med övriga senare på kvällen. Nu var hela söndagen solklar från start till målgång.
Morgonstund var kommen, dagen D hade anlänt och det var nu det skulle avgöras. Det apselut förstaste som hände var ett helt oprovocerat påhopp på en ur våran pittkreu, som efter en kost dust med angriparen erhöll en mindre blessyr på nacken. Getingen däremot fick prisa med sitt liv för påhoppet. Detta var dock inget som störde våra förberedelser i någon större utsträckning. Allt gicks nu igenom en sista gång av den oerhört proffsiga depåpersonalen medan förarna gick in i sin raceprepp. Johansson försjönk rätt omgående i något komatillstånd bakom sina solglasögon och påminde lite om Biaggi där han satt instängd i sin egen lilla värld på en stol i boxen. Flugan däremot jazzade runt på asfalten med ett brett flin och sa "Fan va gôtt!" fler gånger än en inavlad banjospelare har fingrar, undantaget den tid han var på dass och "lugnade ner" sig.
Trots rigorösa säkerhetsarrangemang för att den stora anhopningen av fans och annat folk som hade samlats utanför depåboxen inte skulle få möjlighet att störa förarna i deras fokuseringsritualer så lyckades ändå den hala stjärnreportern Rachid "Rash" Rachid från Highsider smita förbi och knäppa ett par snabba bilder samt ställa lite kluriga frågor. Johansson som var helt tagen av sin Biaggimentalitet började reflexmässigt svara på hetsig engelska med en klockren italiensk brytning. "Aj trajjeh... trajj to, eh, push, batt eh... batt aj hävv big eh, big pråblämm uitt frånt tajjör...". Alla var taggade, och spänningen inför starten var så tjock att man näst intill kunde ta på den.
När starten gick gjorde Johansson en sprintinsats som skulle fått Usain Bolt att tappa färgen (ett paradnummer som tyvärr är patenterat av Micke J:son) och var snabbt iväg från den 19:e plats de hade kvalat in på. Denna omänskliga prestation till trots så halkade teamet ner till 24:e rätt omgående, men Johanssons stadiga körning så började de klättra uppåt igen. Racet var till en början rätt odramatiskt och körningen såg snabb och stabil ut, med stadiga 1.29-tider. Efter timmen ungefär signalerade föraren att det var på g med ett tankstopp och Flugan började fippla på sig sin gear för att sätta riktigt vassa bombtider. In, tanka, byta gubbe och ut. På rekordtid utan tvekan. Flugan hade dock inte så mycket tur ute på banan (eller så var det andra som hade större brist på den varan) ty när han kom ut så fick han mestadels toura bakom säjftikaren, vilket han mäktade med i ungefär en halvtimma. Johansson fortsatte köra bra, medan Flugan mest körde gulflagga. Kanske inte så stimulerande men väl så viktiga varv att avverka. När målflaggan kom ut gled Flugan in som på 16:e, fortfarande under gulflagg.
Trötta, slitna och vissa även fysiskt sargade packade vi ihop och påbörjade den långa färden hem på vad som utan tvekan är de tråkigaste av vägar i detta långsmala land. Motivationen inför nästa räjs är dock på topp och smaken av segerns sötma börjar redan komma sakta men säkert.
*Josh i Mura är alltså inte Josh från serien "Bröderna Macahan" som har gått in i väggen eller något liknande utan en simpel och smått humorberikad försvenskning utav avgassystemstillverkaren Yoshimura.
Proppmätta och sockerstinna kom det råtaggade gänget fram till motorbanan och möttes av ljud från ylande radfyror som for runt. Tjärlek
. Rätt omgående försvann förarduon in i depån i jakt på den optimala depåplatsen, och de kunde senare återfinnas framför den strategiskt mest korrekta platsen där de stod och mumlade facktermer, pekade med hela händer och viskade hemligheter vilket de fortsatte med resten av dagen och det hela kulminerade i en gedigen och väl genomtänkt strategi och taktikgenomgång med övriga senare på kvällen. Nu var hela söndagen solklar från start till målgång.Morgonstund var kommen, dagen D hade anlänt och det var nu det skulle avgöras. Det apselut förstaste som hände var ett helt oprovocerat påhopp på en ur våran pittkreu, som efter en kost dust med angriparen erhöll en mindre blessyr på nacken. Getingen däremot fick prisa med sitt liv för påhoppet. Detta var dock inget som störde våra förberedelser i någon större utsträckning. Allt gicks nu igenom en sista gång av den oerhört proffsiga depåpersonalen medan förarna gick in i sin raceprepp. Johansson försjönk rätt omgående i något komatillstånd bakom sina solglasögon och påminde lite om Biaggi där han satt instängd i sin egen lilla värld på en stol i boxen. Flugan däremot jazzade runt på asfalten med ett brett flin och sa "Fan va gôtt!" fler gånger än en inavlad banjospelare har fingrar, undantaget den tid han var på dass och "lugnade ner" sig.
Trots rigorösa säkerhetsarrangemang för att den stora anhopningen av fans och annat folk som hade samlats utanför depåboxen inte skulle få möjlighet att störa förarna i deras fokuseringsritualer så lyckades ändå den hala stjärnreportern Rachid "Rash" Rachid från Highsider smita förbi och knäppa ett par snabba bilder samt ställa lite kluriga frågor. Johansson som var helt tagen av sin Biaggimentalitet började reflexmässigt svara på hetsig engelska med en klockren italiensk brytning. "Aj trajjeh... trajj to, eh, push, batt eh... batt aj hävv big eh, big pråblämm uitt frånt tajjör...". Alla var taggade, och spänningen inför starten var så tjock att man näst intill kunde ta på den.
När starten gick gjorde Johansson en sprintinsats som skulle fått Usain Bolt att tappa färgen (ett paradnummer som tyvärr är patenterat av Micke J:son) och var snabbt iväg från den 19:e plats de hade kvalat in på. Denna omänskliga prestation till trots så halkade teamet ner till 24:e rätt omgående, men Johanssons stadiga körning så började de klättra uppåt igen. Racet var till en början rätt odramatiskt och körningen såg snabb och stabil ut, med stadiga 1.29-tider. Efter timmen ungefär signalerade föraren att det var på g med ett tankstopp och Flugan började fippla på sig sin gear för att sätta riktigt vassa bombtider. In, tanka, byta gubbe och ut. På rekordtid utan tvekan. Flugan hade dock inte så mycket tur ute på banan (eller så var det andra som hade större brist på den varan) ty när han kom ut så fick han mestadels toura bakom säjftikaren, vilket han mäktade med i ungefär en halvtimma. Johansson fortsatte köra bra, medan Flugan mest körde gulflagga. Kanske inte så stimulerande men väl så viktiga varv att avverka. När målflaggan kom ut gled Flugan in som på 16:e, fortfarande under gulflagg.
Trötta, slitna och vissa även fysiskt sargade packade vi ihop och påbörjade den långa färden hem på vad som utan tvekan är de tråkigaste av vägar i detta långsmala land. Motivationen inför nästa räjs är dock på topp och smaken av segerns sötma börjar redan komma sakta men säkert.
*Josh i Mura är alltså inte Josh från serien "Bröderna Macahan" som har gått in i väggen eller något liknande utan en simpel och smått humorberikad försvenskning utav avgassystemstillverkaren Yoshimura.
