I söndags skulle jag montera mitt begagnade strömbrytarhus på höger styrhalva. Motorcykeln i fråga är en Aprilia RS250 från nådens år 1998.
Strömbrytarhuset jag hade fått tag i var ifrån en RS125, vilket innebär att det sitter en startknapp där jag skulle vilja ha en ljustuta och lite andra skillnader.
Som tur är finns en till RS250 i mitt garage, så att få rätt kabel på rätt plats vara bara en fråga om att titta hur det satt på den andra. Så gjorde jag. Sen skred jag till verket efter att ha ritat finfina schematiska skisser för att visa den ena hjärnhalvan hur den andra tänkt.
Att pilla ur stiften ur kontaktstycket var en baggis. Haken var att ett stift behövde ha tre kablar in. Jag ville inte hålla på att greja med klämskarvar, så jag tog fram mitt namnlösa lödtenn från före sekelskiftet. Skalade kablar, tennade in dom och lödde ihop det hela på ett fantastiskt sätt. Sedan pillade jag i stiften enligt ordningen på mina skisser, och pluggade in det hela. SE! Det fungerade. Ett lyckorus kom över mig. Jag mekade vidare med att borra hål i styrhalvan för att strömbryteriet inte skulle snurra med runt när man ger gas. Fixade till motsvarande på andra sidan, och allt såg ut att bli bra.
Jag borde naturligtvis ha anat oråd när allt flöt på så bra.
När allt var klart så ville jag belöna mig med att njuta av den nyvunna funktionen på min MC. Jag vred om tändningen, och inget av det jag lött och donat med funkade. Lyckoruset ersattes av frustrationens värme i mina öron. Jag juckade på kontaktstycket och då funkade det. I en bråkdel av en sekund åt gången. Där var den dagen förstörd.
Jag bestämde mig för att göra om alltihop nån annan dag.
Så igår var det den andra dagen. Jag hade tur med jobbet, så jag passerade mina inköpsställen under arbetstid. Första stoppet blev MC-varuhuset där jag köpte Renthalgummin till styret. Sen åkte jag till Roffes modellflyg på Upplandsgatan. Nu undrar ni säkert vad jag skulle där att göra. Jo, förstår ni, i min ungdom lekte jag med radiostyrda ting. I de eldrivna varianterna fanns en typ av standardkontakt på ackumulatorerna. Stiften i dessa kontakter var i mitt grumliga minne identiska med stiften i apriliakontakterna. Jag hade förutseende nog klippt av en av mina lödda kablar och tagit med den, inklusive stiftet. Och visst var de identiska, åtminstone trodde jag det. Jag köpte raskt sex stift. Guldpläterade och allt.
Jag jobbade vidare och passerade Woody bygg i Huddinge. Här hade jag tänkt köpa lödtenn och krympslang. Krympslang fanns inte, men flera sorters lödtenn. Mannen bakom disken frågade vad jag skulle ha det till, och jag berättade. Jag fick veta att han minsann ägde en Yamaha själv. Jag avslutade samtalet snabbt och tog det rekommenderade tennet och drog. Jobbade lite till och åkte sen förbi Mekononen i grottan i Östberga. De säger själva att det ligger i Älvsjö, de skäms väl. För oinvigda kan jag berätta att nästan alla som bor i Östberga heter Taikon i efternamn. Jag har inga fördomar, men...
Jag köpte krympslang i tre olika dimensioner. Här skulle jävlar i mig bli seriöst och fint. Jobbade undan det sista och skyndade mig sen till garaget. Monterade gummina. De bjöd på lite motstånd, men efter en halvtimmes blåsande med tryckluft och mycket slit så satt de där. Sen till det viktiga. Pillade ur alla gamla stift ur kontaktstycket och jämförde med de nya. Det föreföll stämma. Jag klippte raskt av alla kablar en bit ifrån stiften (se bild). Sedan skalade jag kablarna och började klämma på de nya stiften. Jag tänkte börja med det svåraste, och tog itu med stiftet som skulle ha tre kablar. Det gick ganska bra, men bara en liten stund. Jag klämde dit kablarna, och skulle säkra det hela genom att löda också. Det skulle jag nog ha struntat i. Så fort det kallnat ville jag kolla omdet verkade hållbart och bra. Vickade lite på kablarna, vilket ledde till att de raskt gick av där lödtennet "slutade". Suck.
Jag fick isär det igen, och nöjde mig med att klämma in två kablar, och skarva in den tredje en bit upp. Löda, löda, krympa på krympslang. Det verkade funka. Jag klämde på alla andra stift och pillade i dom i kontaktstycket. Satte ihop hane och hona och NU funkade det. Vis av skadan från dagen innan så vickade jag på kontaktstycket lite. Och där var min gamla nemesis GLAPPET igen. Suck igen.
Isär med kontaktstycket. Det föreföll som att stiften jag köpte var mindre i diameter än originalstiften. Pillade ihop honorna med instrumentmejsel och vidgade hanarna med samma verktyg. Satte ihop och NU funkade det. Tills jag vickade på kontaktstycket. Nu glappade det dock bara lite. Mera finmek med mejseln och sen funkade det. I glädjeruset startade jag hojen inne i garaget, vilket ledde till en dimma värdig Lützen.
Halvt förblindad av avgaser och lycka öppnade jag garageporten och rullade ut hojen. Här skulle åkas lite i de snö- och isfria spåren på gatan. Startade hojen igen, men den ville inte riktigt svara på gas. Sen stannade den. "Jaha?" täntke jag och började felsöka. Felet var enkelt, soppaslangen var itne ansluten. Jag har en drybreak-koppling på slangen, så det rann i alla fall inte ut litervis med bensin på marken. Satte ihop slangkopplingen och började kicka frenetiskt. Inte ett liv. Nu började tvivlet komma krypande, men jag försökte hålla huvudet kallt. Jag hällde i mer bensin i tanken och väntade en stund. Sen kickade jag frenetisk en stund igen. Inte en tillstymmelse till att tända. Suck.
Nedslgen och bitter rullade jag in min italienska skönhet igen, fotograferade min missnöjda nuna och åkte sedan hem. Fy fan vad bra det går.
Det här blev en lång historia, hoppas nån orkar läsa hela skiten och kan gotta sig åt min usla sejour i garaget. Skadeglädje är den enda sanna glädjen, och här var den, serverad på silverfat. Varsågoda.
Lite bilder:
Strömbrytarhuset jag hade fått tag i var ifrån en RS125, vilket innebär att det sitter en startknapp där jag skulle vilja ha en ljustuta och lite andra skillnader.
Som tur är finns en till RS250 i mitt garage, så att få rätt kabel på rätt plats vara bara en fråga om att titta hur det satt på den andra. Så gjorde jag. Sen skred jag till verket efter att ha ritat finfina schematiska skisser för att visa den ena hjärnhalvan hur den andra tänkt.
Att pilla ur stiften ur kontaktstycket var en baggis. Haken var att ett stift behövde ha tre kablar in. Jag ville inte hålla på att greja med klämskarvar, så jag tog fram mitt namnlösa lödtenn från före sekelskiftet. Skalade kablar, tennade in dom och lödde ihop det hela på ett fantastiskt sätt. Sedan pillade jag i stiften enligt ordningen på mina skisser, och pluggade in det hela. SE! Det fungerade. Ett lyckorus kom över mig. Jag mekade vidare med att borra hål i styrhalvan för att strömbryteriet inte skulle snurra med runt när man ger gas. Fixade till motsvarande på andra sidan, och allt såg ut att bli bra.
Jag borde naturligtvis ha anat oråd när allt flöt på så bra.
När allt var klart så ville jag belöna mig med att njuta av den nyvunna funktionen på min MC. Jag vred om tändningen, och inget av det jag lött och donat med funkade. Lyckoruset ersattes av frustrationens värme i mina öron. Jag juckade på kontaktstycket och då funkade det. I en bråkdel av en sekund åt gången. Där var den dagen förstörd.
Jag bestämde mig för att göra om alltihop nån annan dag.
Så igår var det den andra dagen. Jag hade tur med jobbet, så jag passerade mina inköpsställen under arbetstid. Första stoppet blev MC-varuhuset där jag köpte Renthalgummin till styret. Sen åkte jag till Roffes modellflyg på Upplandsgatan. Nu undrar ni säkert vad jag skulle där att göra. Jo, förstår ni, i min ungdom lekte jag med radiostyrda ting. I de eldrivna varianterna fanns en typ av standardkontakt på ackumulatorerna. Stiften i dessa kontakter var i mitt grumliga minne identiska med stiften i apriliakontakterna. Jag hade förutseende nog klippt av en av mina lödda kablar och tagit med den, inklusive stiftet. Och visst var de identiska, åtminstone trodde jag det. Jag köpte raskt sex stift. Guldpläterade och allt.
Jag jobbade vidare och passerade Woody bygg i Huddinge. Här hade jag tänkt köpa lödtenn och krympslang. Krympslang fanns inte, men flera sorters lödtenn. Mannen bakom disken frågade vad jag skulle ha det till, och jag berättade. Jag fick veta att han minsann ägde en Yamaha själv. Jag avslutade samtalet snabbt och tog det rekommenderade tennet och drog. Jobbade lite till och åkte sen förbi Mekononen i grottan i Östberga. De säger själva att det ligger i Älvsjö, de skäms väl. För oinvigda kan jag berätta att nästan alla som bor i Östberga heter Taikon i efternamn. Jag har inga fördomar, men...
Jag köpte krympslang i tre olika dimensioner. Här skulle jävlar i mig bli seriöst och fint. Jobbade undan det sista och skyndade mig sen till garaget. Monterade gummina. De bjöd på lite motstånd, men efter en halvtimmes blåsande med tryckluft och mycket slit så satt de där. Sen till det viktiga. Pillade ur alla gamla stift ur kontaktstycket och jämförde med de nya. Det föreföll stämma. Jag klippte raskt av alla kablar en bit ifrån stiften (se bild). Sedan skalade jag kablarna och började klämma på de nya stiften. Jag tänkte börja med det svåraste, och tog itu med stiftet som skulle ha tre kablar. Det gick ganska bra, men bara en liten stund. Jag klämde dit kablarna, och skulle säkra det hela genom att löda också. Det skulle jag nog ha struntat i. Så fort det kallnat ville jag kolla omdet verkade hållbart och bra. Vickade lite på kablarna, vilket ledde till att de raskt gick av där lödtennet "slutade". Suck.
Jag fick isär det igen, och nöjde mig med att klämma in två kablar, och skarva in den tredje en bit upp. Löda, löda, krympa på krympslang. Det verkade funka. Jag klämde på alla andra stift och pillade i dom i kontaktstycket. Satte ihop hane och hona och NU funkade det. Vis av skadan från dagen innan så vickade jag på kontaktstycket lite. Och där var min gamla nemesis GLAPPET igen. Suck igen.
Isär med kontaktstycket. Det föreföll som att stiften jag köpte var mindre i diameter än originalstiften. Pillade ihop honorna med instrumentmejsel och vidgade hanarna med samma verktyg. Satte ihop och NU funkade det. Tills jag vickade på kontaktstycket. Nu glappade det dock bara lite. Mera finmek med mejseln och sen funkade det. I glädjeruset startade jag hojen inne i garaget, vilket ledde till en dimma värdig Lützen.
Halvt förblindad av avgaser och lycka öppnade jag garageporten och rullade ut hojen. Här skulle åkas lite i de snö- och isfria spåren på gatan. Startade hojen igen, men den ville inte riktigt svara på gas. Sen stannade den. "Jaha?" täntke jag och började felsöka. Felet var enkelt, soppaslangen var itne ansluten. Jag har en drybreak-koppling på slangen, så det rann i alla fall inte ut litervis med bensin på marken. Satte ihop slangkopplingen och började kicka frenetiskt. Inte ett liv. Nu började tvivlet komma krypande, men jag försökte hålla huvudet kallt. Jag hällde i mer bensin i tanken och väntade en stund. Sen kickade jag frenetisk en stund igen. Inte en tillstymmelse till att tända. Suck.
Nedslgen och bitter rullade jag in min italienska skönhet igen, fotograferade min missnöjda nuna och åkte sedan hem. Fy fan vad bra det går.
Det här blev en lång historia, hoppas nån orkar läsa hela skiten och kan gotta sig åt min usla sejour i garaget. Skadeglädje är den enda sanna glädjen, och här var den, serverad på silverfat. Varsågoda.
Lite bilder:
Ü...
ositiv
så kommer man ändå aldrig att lyckas fullt ut.
