Idag när jag åkte ut till garaget hos mina föräldrar så stod mamma på gräsmattan och grät medans Lord (vovven) satt bredvid.
När jag kom fram så visade det sig att han inte kunde andas utan harklade bara men efter att jag flyttade honom till skuggan och la honom i gräset så blev det lite bättre.
Två utav katterna hade kommit fram och den äldsta av dem (lika gammal) la sig bredvid oss och såg lite undrande ut.
Jag ringde min storebror och sa att han fick skynda sig på om han skulle hinna säga farväl till Lord och 5 minuter senare sladdade han in på gården.
Lord blev jätteglad över att se honom och försökte verkligen vara sig själv men ju mer han kämpade, desto mindre luft fick han. Han pep fram några svaga hälsningar till Magnus (min bror) och viftade på svansen.
Min mamma och min styvfar fick åka till veterinären och vare sig jag eller min bror kände att vi orkade följa med. Min bror vägrade dessutom inse att det var slutet, han hoppades in i det sista att han skulle komma hem igen
En timme senare ringde mamma och sa att Lord fick somna in och han var jättelugn in i det sista och verkade inte alls ledsen. Han hade drabbats av hjärtflimmer varpå lungorna blev svaga och även resten av honom.
NU känns det bättre men ett tag var det riktigt sorgligt, även nu tittar några tårar fram när jag skriver. Men som sagt, han slapp lida mer än nödvändigt och han fick 13 bra år. Han hade en stor "bond"-gård att röra sig fritt på, behövde aldrig vara kopplad och förutom ett ormbett har han sluppit tråkigheter tidigare.
Nu ska jag gå och lägga mig och krama katten lite extra!
Imorrn kommer det känns väldigt tomt att gå in i Lords tomma rum och inte få höra en galen hund som skäller på alla fåglar som flyger över gården (fågelhund, Flat coated retriver).
När jag kom fram så visade det sig att han inte kunde andas utan harklade bara men efter att jag flyttade honom till skuggan och la honom i gräset så blev det lite bättre.
Två utav katterna hade kommit fram och den äldsta av dem (lika gammal) la sig bredvid oss och såg lite undrande ut.
Jag ringde min storebror och sa att han fick skynda sig på om han skulle hinna säga farväl till Lord och 5 minuter senare sladdade han in på gården.
Lord blev jätteglad över att se honom och försökte verkligen vara sig själv men ju mer han kämpade, desto mindre luft fick han. Han pep fram några svaga hälsningar till Magnus (min bror) och viftade på svansen.
Min mamma och min styvfar fick åka till veterinären och vare sig jag eller min bror kände att vi orkade följa med. Min bror vägrade dessutom inse att det var slutet, han hoppades in i det sista att han skulle komma hem igen
En timme senare ringde mamma och sa att Lord fick somna in och han var jättelugn in i det sista och verkade inte alls ledsen. Han hade drabbats av hjärtflimmer varpå lungorna blev svaga och även resten av honom.
NU känns det bättre men ett tag var det riktigt sorgligt, även nu tittar några tårar fram när jag skriver. Men som sagt, han slapp lida mer än nödvändigt och han fick 13 bra år. Han hade en stor "bond"-gård att röra sig fritt på, behövde aldrig vara kopplad och förutom ett ormbett har han sluppit tråkigheter tidigare.
Nu ska jag gå och lägga mig och krama katten lite extra!
Imorrn kommer det känns väldigt tomt att gå in i Lords tomma rum och inte få höra en galen hund som skäller på alla fåglar som flyger över gården (fågelhund, Flat coated retriver).
I ditt hjärta. Kram Shirin
