Nyteknik
Bannad
Jag inleder och börjar med lite bakgrund.
Jag startade min mc-karriär i s.k. Bay Area runt San Francisco i Kalifornien. Då, omkring 1989, var jag relativt okunnig om knäskrap men desto mer intresserad av att köra allt som hade två hjul och en större motor än 125 cc. Min första riktiga mc var en -83 Suzuki GS 450 med semi-custom-stuk och gigantisk vindruta. Den kostade $575 (ca 3500 kr med dåtidens dollarkurs) och jag tyckte den var grymt snabb. Första kvällen körde jag runt stan utan varken hjälm och körkort men inom lagens råmärken. Detta var innan man införde obligatoriskt hjälmbärande i Kalifornien och mitt körkortstillstånd medgav att jag övningskörde på egen hand. Men inte i nattmörker eller på motorvägen. Att kalla lagstiftningen för liberal stämmer ändå bara delvis eftersom man samtidigt dömde folk till döden genom gasning.
Min ekonomi som student tillät mig precis att köpa denna GS 450 och den billigaste italienska plasthjälm jag kunde hitta. Skinnställ var det inte tal om. Det bar förresten ingen annan heller. Men efter ett par terminer när jag hade börjat läsa Motorcyclist och Cycle World och fått upp ögonen för sporthojar och samtidigt lyckats sommarjobba ihop lite pengar köpte jag en 1987 CBR 600 F vars högra sidokåpa lossnade och krossades under en lastbil på färd hem längs motorvägen. Om min GS 450 var grymt snabb så var den nya Hondan overkligt snabb. Med den började jag köra forscerat (fortfarande utan andra skydd än min plasthjälm och billiga handskar) längs en kurvig bergsväg norr om San Francisco. Jag hade sett i tidningarna hur de stora grabbarna gjorde med sina knän men i mina jeans fick jag nöja mig med att bara hänga ut och känna mig ruskigt snabb när jag bryskt stormade om alla Intruders, Vulcans och Shadows. I en tidning annonserade Californa Superbike School och jag anmälde mig till deras kurs på Sears Point Raceway. Nu skulle jag köra på riktigt och dessutom med knäskrap! Varje deltagare fick låna både mc (ZZR 600) och utrustning men i den hetsiga atmosfär som hade skapats av en smärtsamt lång teorilektion om "throttle control" glömde jag att be om knee sliders på mitt skinnställ. Som tur var bestod dagen av ett två pass och till eftermiddagen såg jag till att ha de eftertraktade skydden på knäna. Föreställ er hur besviken jag var när jag helt enkelt inte fick i knäna! Jag körde fortare och fortare och lutade mer och mer. Hängde och hängde. Men det kändes som om jag var flera meter från marken. Jag var jättebesviken och förstod inte vad jag hade gjort för fel. Trots mitt upplevda misslyckande fick jag goda vitsord av Keith Code (här kan ni läsa lite om hans idéer) och var snabbast bland mina kursdeltagare. Året därpå anmälde jag mig på nytt och hade finslipat min körstil (fortfarande i jeans och plasthjälm) på en 1991 FZR 400. Hojarna på kursen kallades Ninja 600 men var samma ZZR 600 som året innan. När det till slut var dags för dagens praktiska moment fick jag en riktig kalldusch när jag upptäckte att skinnställen som man fick låna var av typen som saknade skydd för knäskrap. Det fanns någon idé om att eleverna skulle finslipa sin körstil mer effektivt om de slapp tänka på att de skulle skrapa knäna. Kanske var det en bra idé men det gjorde mig oerhört besviken och jag fick vänta två år innan det var möjligt att debutera som knäskrapare.
Platsen är nu Sverige och i sadeln på en 1987 TZ 250 kör jag längs en känd mc-väg på Södertörn söder om Stockholm. Mitt helt nya skinnställ har knäpuckar utan en enda repa och målet för dagen är att ändra på det. Jag kände till en sväng som jag i min villfarelse trodde var en perfekt kurva att köra genom med knäskrap. Det var en sådan tvär variant på nästan 180 grader som gör att serpentinvägar i Alperna byter riktning. Kantad av armcoräcken och för svensk förhållanden i stark lutning. Jag börjar uppför och närmar mig kurvan med en fart av ungefär 50. Jag gör som jag tror att man ska göra och hänger som en apa med halva kroppen på sidan av hojen. Med hjälp av den doserade formen på kurvan och det snäva innerspår jag tar skrapar faktiskt knäskyddet i marken för bråkdelen av en sekund och jag kissar nästan i byxorna av lycka. Jag kör upp för backen och gör en u-sväng för att märka även den högra knäpucken. Detta var ju lätt! Att köra nedför och svänga så skarpt visar sig dock mycket svårare och kombinationen låg fart, taskig timing och lika taskiga däck gör att jag daskar i backen och skrapar hela sidan på det nya skinnstället istället för knäpucken. Den blir förresten också skrapad men på ett konstigt sätt. Från mitt grodperspektiv på marken ser jag hur min fina TZ glider på de nytvättade kåporna och fastnar mellan armcoräcket och den grovkorniga asfalten. Vilka tvära känslokast! Från fullständig lycka och självförtroende till katastrof på en sekund. Plötsligt dyker en bil upp och föraren hjälper mig att dra loss motorcykeln. "Skraaaaaaaaaap", låter det. Tårarna är inte långt borta. Min fina motorcykel. Punktering på bakhjulet och ena avgasröret pekar rakt upp som en skorsten. Snyft. Genom att sitta på tanken (i ett försök att inte belasta bakfälgen onödigt mycket) och köra på ettan kan jag köra de knappa tre milen hem. Det blev en dyrköpt erfarenhet att skrapa knäpuckarna och det skulle dröja länge innan jag kunde göra det utan att vara orolig för att vurpa. Nu har jag svårt att förstå hur det kunde vara så svårt och försöker att skrapa så lite som möjligt.
Jag startade min mc-karriär i s.k. Bay Area runt San Francisco i Kalifornien. Då, omkring 1989, var jag relativt okunnig om knäskrap men desto mer intresserad av att köra allt som hade två hjul och en större motor än 125 cc. Min första riktiga mc var en -83 Suzuki GS 450 med semi-custom-stuk och gigantisk vindruta. Den kostade $575 (ca 3500 kr med dåtidens dollarkurs) och jag tyckte den var grymt snabb. Första kvällen körde jag runt stan utan varken hjälm och körkort men inom lagens råmärken. Detta var innan man införde obligatoriskt hjälmbärande i Kalifornien och mitt körkortstillstånd medgav att jag övningskörde på egen hand. Men inte i nattmörker eller på motorvägen. Att kalla lagstiftningen för liberal stämmer ändå bara delvis eftersom man samtidigt dömde folk till döden genom gasning.
Min ekonomi som student tillät mig precis att köpa denna GS 450 och den billigaste italienska plasthjälm jag kunde hitta. Skinnställ var det inte tal om. Det bar förresten ingen annan heller. Men efter ett par terminer när jag hade börjat läsa Motorcyclist och Cycle World och fått upp ögonen för sporthojar och samtidigt lyckats sommarjobba ihop lite pengar köpte jag en 1987 CBR 600 F vars högra sidokåpa lossnade och krossades under en lastbil på färd hem längs motorvägen. Om min GS 450 var grymt snabb så var den nya Hondan overkligt snabb. Med den började jag köra forscerat (fortfarande utan andra skydd än min plasthjälm och billiga handskar) längs en kurvig bergsväg norr om San Francisco. Jag hade sett i tidningarna hur de stora grabbarna gjorde med sina knän men i mina jeans fick jag nöja mig med att bara hänga ut och känna mig ruskigt snabb när jag bryskt stormade om alla Intruders, Vulcans och Shadows. I en tidning annonserade Californa Superbike School och jag anmälde mig till deras kurs på Sears Point Raceway. Nu skulle jag köra på riktigt och dessutom med knäskrap! Varje deltagare fick låna både mc (ZZR 600) och utrustning men i den hetsiga atmosfär som hade skapats av en smärtsamt lång teorilektion om "throttle control" glömde jag att be om knee sliders på mitt skinnställ. Som tur var bestod dagen av ett två pass och till eftermiddagen såg jag till att ha de eftertraktade skydden på knäna. Föreställ er hur besviken jag var när jag helt enkelt inte fick i knäna! Jag körde fortare och fortare och lutade mer och mer. Hängde och hängde. Men det kändes som om jag var flera meter från marken. Jag var jättebesviken och förstod inte vad jag hade gjort för fel. Trots mitt upplevda misslyckande fick jag goda vitsord av Keith Code (här kan ni läsa lite om hans idéer) och var snabbast bland mina kursdeltagare. Året därpå anmälde jag mig på nytt och hade finslipat min körstil (fortfarande i jeans och plasthjälm) på en 1991 FZR 400. Hojarna på kursen kallades Ninja 600 men var samma ZZR 600 som året innan. När det till slut var dags för dagens praktiska moment fick jag en riktig kalldusch när jag upptäckte att skinnställen som man fick låna var av typen som saknade skydd för knäskrap. Det fanns någon idé om att eleverna skulle finslipa sin körstil mer effektivt om de slapp tänka på att de skulle skrapa knäna. Kanske var det en bra idé men det gjorde mig oerhört besviken och jag fick vänta två år innan det var möjligt att debutera som knäskrapare.
Platsen är nu Sverige och i sadeln på en 1987 TZ 250 kör jag längs en känd mc-väg på Södertörn söder om Stockholm. Mitt helt nya skinnställ har knäpuckar utan en enda repa och målet för dagen är att ändra på det. Jag kände till en sväng som jag i min villfarelse trodde var en perfekt kurva att köra genom med knäskrap. Det var en sådan tvär variant på nästan 180 grader som gör att serpentinvägar i Alperna byter riktning. Kantad av armcoräcken och för svensk förhållanden i stark lutning. Jag börjar uppför och närmar mig kurvan med en fart av ungefär 50. Jag gör som jag tror att man ska göra och hänger som en apa med halva kroppen på sidan av hojen. Med hjälp av den doserade formen på kurvan och det snäva innerspår jag tar skrapar faktiskt knäskyddet i marken för bråkdelen av en sekund och jag kissar nästan i byxorna av lycka. Jag kör upp för backen och gör en u-sväng för att märka även den högra knäpucken. Detta var ju lätt! Att köra nedför och svänga så skarpt visar sig dock mycket svårare och kombinationen låg fart, taskig timing och lika taskiga däck gör att jag daskar i backen och skrapar hela sidan på det nya skinnstället istället för knäpucken. Den blir förresten också skrapad men på ett konstigt sätt. Från mitt grodperspektiv på marken ser jag hur min fina TZ glider på de nytvättade kåporna och fastnar mellan armcoräcket och den grovkorniga asfalten. Vilka tvära känslokast! Från fullständig lycka och självförtroende till katastrof på en sekund. Plötsligt dyker en bil upp och föraren hjälper mig att dra loss motorcykeln. "Skraaaaaaaaaap", låter det. Tårarna är inte långt borta. Min fina motorcykel. Punktering på bakhjulet och ena avgasröret pekar rakt upp som en skorsten. Snyft. Genom att sitta på tanken (i ett försök att inte belasta bakfälgen onödigt mycket) och köra på ettan kan jag köra de knappa tre milen hem. Det blev en dyrköpt erfarenhet att skrapa knäpuckarna och det skulle dröja länge innan jag kunde göra det utan att vara orolig för att vurpa. Nu har jag svårt att förstå hur det kunde vara så svårt och försöker att skrapa så lite som möjligt.
Tror att jag som många andra inte inser hur mycket man faktiskt kan lägga ner bågen. Jag har nyss köpt mitt första raceställ... så nu har man ju förutsättningar för att lägga ner knät utan att bli av med det! 
