Hur kommer man igen efter en olycka?

[dominator91]

I mitt fall gjorde jag allt som "man bör göra" vid båttillfället. Det hjälpte inte för mig där och har fått mig att inse att jag inte förstår hur jag själv fungerar.
Nu är det inget som satt oöverstigliga hinder i vägen för mig. Är bara förvånad att det helt enkelt aldrig går ur kroppen. Och att det fortfarande tar sig rent fysiska uttryck efter så många år.

 

[Harmon Rabb]

Olycksincidenter påverkar olika individer på olika sätt och även bearbetningen behandlas olika. Vissa rinner det av som en fjäder medan andra analyserar och ältar det till förbannelse och låter rädslan vinna.

Jag tror det är viktigt att så fort som möjligt efter en olycka sätta sig på en hoj som förare eller som passagerare. Detta som del i läkningsprocessen. Sedan får man låta det ta den tid det tar att bli av med alla olika fobier som hjärnan skapat. Höll på med segelflyg och under inskolningen landade vi i högt gräs där ena vingspetsen tog emot högre vegetation i form av sly. Direkt efter den här incidenten satt jag i ett segelflyg igen. Händelsen gav inga men, inte ens psykiskt eller mentalt. Man analyserade vad som hänt och gick vidare.

Att råka ut för en viltolycka är ren slump. Vissa sträckor är mer utsatta än andra, men rent statistiskt sett ska det mycket till för att man ska köra in i ett djur på vägen. Nära incidenter händer hela tiden. Har man bara tagit de försiktighetsåtgärder som går att göra. Anpassa farten tider på dygnet då djuren är som mest aktiva. Då finns det inte så mycket mer man kan göra åt den saken.

Här om dagen körde jag bil på en 50 sträcka i Norrland i en mindre stad. En äldre man cyklade bredvid på cykelbanan. Det var ett övergångsställe och han körde rakt ut framför mig. Som tur var höll jag 40 km/h just då och det var bara tur att jag inte körde på honom. Om jag kört i 60 km/h hade jag klippt honom. Han vände sig inte om utan bara svängde rakt ut. Inte ens mitt framför mig vände han sig om. Jag tror inte han var medveten om att jag var där. Det är inte bara djur som beter sig irrationellt utan även människor.

Ta den tiden det tar att bearbeta det som hänt. Känner du fortfarande att glöden har försvunnit på grund av rädsla för de risker det innebär att köra motorcykel. Då är det bara att lägga ner intresset och se om glöden kommer tillbaka med tiden. Men låt inte fobier ta överhand. Bättre att ta tag i dem än att låta dem begränsa ditt liv.

Som många andra redan sagt är det inte dumt att gå ett par smc-kurser. Kanske kan de hjälpa dig på traven att bearbeta det som hänt och bygga upp lite självförtroende igen under så säkra förhållanden man kan uppbringa.

Lycka till!

 

[monno]

Har varit med om 5 olyckor med motorfordon, 2 på båge och 3 med bil.
den första var en vilt olycka där jag tog en älg med en gammal volvo.
Märkligt nog satte den nästan inga spår alls mentalt. Det enda är att jag numer alltid kör bil med keps, då ansiktet slipades med glassplitter i olyckan. Ingen mental påverkan på körning öht.
den andra var en korsnings olycka med samma volvo. Blev tagen sidleds höger bak. Ingen påverkan.
den tredje frontade jag audin jag hade med en gallant. Ingen påverkan.
Den färde var förra sommaren då jag fick en highsider med förra bågen. Har axelproblem fortfarande. Mental påverkan? Tja, gasar inte lika mycket i stadstrafik.
Den femte var ca 3månader efter highsidern. Kört en månad då. Var tvungen bromsa i en kurva och just den kurvan var icke-sopad, så det var ett 2mm sandlager ca 1.5m ut från kanten. Det gick kanske 10km/h men framdäcket bara släppte. Ingen fysisk påverkan, men just denna har satt sig mentalt.
Ser inte asfalten 100%ig ut, tar jag det lungt. Vågar inte längre lite på fästet i kurvor

Hur gör jag då för att kunna fortfarande njuta av sporthojen?
Precis som det sags otaliga gånger i tråden tidigare.
På:t igen bara
Men jag tar det väldigt lugnt om jag inte tycker att vägen ser 100%ig ut.
Nu efter 3månader (och tyvärr bara 500mil) den här sesongen så känns det bättre även på icke-100%iga vägar.

ang dina två frågor så
läs det Hoztic just skrev. Det är perfekt träffande.

Nu vet jag inget om just dina olyckor. Men de faktum att ingen av bilolyckorna satt några mentala spår kanske är annledningen till att det skett ett gäng efteråt? Bara spekulation dock. Det jag upplevt är att folk som krockat/kraschat 2-3ggr ofta är dom som gör det igen. Än om det inte beror på vårdlös körning.
Hoppas du inte tar det som ett påhopp, menar inte så utan bara en allmän reflektion jag spekulerar runt. =)

Haft 2 "nära gå åt skogen" moment på hoj när man körde 125a (olagligt, vettet var inte bättre i bushen när man va ungå dum). En med älgkalvar och en var punka. Sen har jag skickat en tunghoj i diket, jag klarade mig bra men hojen blev paj, och då jag inte kunde laga den vid tillfället så har jag inte kört på två år. Något jag ångrar då jag nu har ångest över när jag ska köra hoj nästa gång... Tror det är bra att göra lite på´t igen. Så man inte är livs skraj så man blir stel m.m.

Jävla svammel text.. aja.

 

[Brother Wolf]

Höll på att glida omkull på diesel i höstas, och det är först nu som det verkligen börjar släppa.
Som många har påpekat, upp på en hoj, kör där du tycker det känns lugnt, sedan trappar du upp det allt efter som det känns bra. Ingen stress utan endast där det känns rätt. Långsamt men säkert så kommer du att slappna av mer och mer.

Som Yoda säger: There is no try, do, or do not!

Lycka till

 

[dizzy]

Nu vet jag inget om just dina olyckor. Men de faktum att ingen av bilolyckorna satt några mentala spår kanske är annledningen till att det skett ett gäng efteråt? Bara spekulation dock. Det jag upplevt är att folk som krockat/kraschat 2-3ggr ofta är dom som gör det igen. Än om det inte beror på vårdlös körning.
Hoppas du inte tar det som ett påhopp, menar inte så utan bara en allmän reflektion jag spekulerar runt. =)

Nädå. En del av olyckorna beror på att jag varit lite för hård på gasen. Medan andra finns det inget som jag kunna göra annorlunda. Och det har oftast gått flera år mellan olyckstillfällna.
Highsidern tex. Den berode på att jag var lite väl hård på gasen i en kurva.
Medan framhjulssläppet finns det inget jag kunnat göra annorlunda.

Men så är det ju med olyckor, endel vet man med sig att man "fulat" sig med ... o därmed så tror jag att de inte tar så hårt mentalt.
De är just de där det inte finns nått uppenbart man kunnat göra annorlunda som sätter sig hårdare.
Viltolyckor är ju typiska sånna.
Frågan är då hur man hanterar dem på bästa sätt.
Och där tror jag Hoztic har helt rätt, dvs analysera och dra lärdom samt viktigt att vara medveten om eventuella saker man gör fel för att man är rädd

 

[Dubble0zero]

Nu är det ju som andra har påpekat väldigt individuellt hur man hanterar olyckor och så, men jag kan väl skriva min story så kanske det hjälper nån. =)

Jag har varit med om 2 olyckor, den ena var rullgrus i en kurva och mörker, den andra är lite av ett mysterium eftersom att polisen inte gärna ville lägga tid på att utreda för mycket.

Första olyckan var egen klantighet, jag koncentrerade mig inte tillräckligt när jag körde, därför såg jag inte gruset. Hojjen tillhörde en kompis, så det kändes ju riktigt illa att förstöra den, men förutom den ekonomiska biten så hände inget nämnvärt. Jag fick en tankeställare angående när jag ska avstå att sätta mig på hojjen, och jag fick betala reparationerna av hans hoj.

Efter den olyckan så kände jag att jag inte litade på greppet i kurvorna, jag var tvungen att trippelkolla om det fanns grus eller inte innan jag vågade svänga, och då gick det så sakta och jag var nästan igenom hela kurvan innan jag vågade gasa... Det gjorde att jag började köra mera grusvägar, där kunde jag köra långsammare och bara puttra runt i vilken takt som helst utan att det störde mig. Jag tog även med mig kameran mycket mer och stannade och fotade, utökade helt enkelt anledningarna till att vara ute och åka. Jag tyckte dock alltid att körningen var rolig, bara att den aktiva delen kändes lite skrämmande. Efter ett tag började jag känna mig bekvämare med att köra fortare i kurvorna också, och då kunde jag hitta tjusningen i landsvägskörning igen.

Den andra olyckan var betydligt mer komplicerad, på nått sätt så krockade jag med en husbil nere på Nya Zealand. För det första så kommer jag inte ihåg nått av det, för det andra så litar jag inte på polisrapporten angående hur det gick till, och det fanns inga vittnen mer än de som satt i husbilen.
Den olyckan ledde till endel fysiska skador, jag bröt båda armarna, högerfoten och vänsterfoten var de tvungna att amputera. Jag hade dock väldig tur i övrigt, det var nära att gå åt helvete ett antal gånger p.g.a. för lite blod bland annat.
Redan i sjuksängen på ICUn så fick jag frågan av några kompisar om jag skulle köra hoj igen eller inte. Jag svarade det enda jag kunde svara, "Jag vet inte". Jag var tvungen att testa innan jag vet hur det känns, och om det skulle kännas dåligt så var jag fullt beredd på att lägga ner hojåkningen. Jag bestämde mig för att jag skulle köra hoj igen innan midsommar (olyckan var den 3e april). Jag visste inte riktigt hur realistiskt det målet var, men jag insåg att det är bra att ha ett tydligt mål om jag skulle komma igång med rehaben ordentligt och så.
Jag åkte bakpå några gånger innan jag fick protesen för att testa hur det kändes, och det kändes bra. Det var första steget (även här var jag beredd på att lägga ner allt om det inte hade känts bra).

Två dagar innan midsommar så testade jag att köra mammas CX500C. Det var inte långt, kanske blev 150 meter eller nått, men jag hade i alla fall kört som jag hade bestämt mig för. Jag insåg också vikten av att ha det som mål, för egentligen hade jag nog kunnat köra ett tag tidigare, men jag hade liksom inte tagit tag i det.

Sen kunde jag inte köra min R1100S i början, för jag kunde inte böja benet ordentligt, så jag skaffade en F650GS Dakar som jag kunde köra med, det vart inte jättemycket åkt det året, men en liten sväng till Norge han jag med i alla fall plus lite här hemma. Under den norgeturen så kändes det mesta ganska normalt faktiskt (förutom de rent fysiska sakerna förstås).
Därefter har jag mest kört på, ett tag inpå hösten så började jag kunna köra min R1100S igen, och det kändes ännu bättre, dock så hade jag fortfarande problem med att hålla benet böjt längre tid, så det vart bara småturer med den.

Rent generellt så kan man säga att jag analyserade mig igenom problemen, första olyckan kunde jag dra lärdomar av, alltså tror jag att jag är en bättre förare nu efteråt. Andra olyckan har jag inte kunnat göra så mycket med p.g.a. den bristfälliga informationen, så jag har helt enkelt accepterat att jag tar risker när jag är ute och åker. Det visste jag visserligen innan också, men det var en bekräftelse på det jag har utgått ifrån tidigare. Även innan så har jag funderat på om det är värt att ta de riskerna, och egentligen så har det inte förändrats nått, riskerna är i princip samma, och framförallt så känner jag att jag har inte undervärderat riskerna tidigare. Alltså kommer jag till samma slutsats nu som innan olyckan, det är värt att köra, alla de positiva upplevelserna väger upp riskerna.

Om du kommer till samma slutsats eller inte är det bara du själv som kan svara på, och för att ta reda på det så måste du testa. Som många andra har sagt så är det nog bra att ta det så snabbt som möjligt innan hjärnspökena sätter sig för mycket.

Så låna/hyr en hoj så snabbt du har möjlighet till det och kör en liten sväng, det behöver inte vara långt och det behöver absolut inte gå lika fort som du är van vid att köra. Sätt dig på hojjen och se vad som känns bra och vad som inte känns bra helt enkelt. Efter det kan du väl ta bankurser eller köra mera grusvägar (långsammare) eller byta till glidare eller vad som helst om det känns som att du får bättre kontroll på körningen då utan att känna att det går för sakta och blir tråkigt.

Hoppas att det går bra och att du hittar det som ger livet detdär lilla extra.
/Mats

 

[A©]

Kanske låter lite konstigt, men kör mer, tänk mindre, det är iaf mitt sett att se på det hela. har vurpat en 3 4 ggr, dock aldrig gjort mig riktigt illa..

 

[Thorped]

Jag minns inget av min fjärde och senaste olycka, bara att jag vaknade upp på sjukhuset 9timmar senare. Så jag har inget problem med att sätta mig på hojen igen och speciellt inte efter att jag har fått meka med den i en månad nu...

 

[Suomalainen]

Jag kom aldrig igen... gjorde egentligen en rätt mesig vurpa i max 50 då jag visste att det kom en 90 graders böj, vad jag inte visste var att man gruslagat hela vägen! Fick hjärnskakning och mådde riktigt pissigt i en vecka efter, tänk värsta bakfyllan gånger stjärnstopp.

Åkte bara och tittade efter grus hela tiden efter det så det var inte alls kul längre. Dessutom kom dottern till världen och då var det faktiskt inget snack längre, jag kan inte hålla tillbaka hornen och kommer en sån där gruslagning nästa gång när man ligger och krämar fullt så är det nog klippt. Min dotter ska få ha sin pappa kvar....

Kommer dock tjöpa cross eller supermotard så snart garage fixats, brutna ben och skit lär man väl råka ut för där men risken att man dör är väl mer eller mindre obefintlig.

 

[Mr. Burton]

Även jag var nyligen med om en olycka, kunde ha gått mycket värre än det vart (blödning i ryggen, spricka i kota med mera i ett område som redan var nyligen stelopererat, nack/handledssmärtor, )
Fick möte på Storängsleden i Huddinge och mötande bil svänger helt plötsligt över i min fil över dubbla spärrlinjer, Polisen fick i förhör fram att han pysslade med annat än titta rakt fram.....
Hade jag inte försökt väja eller han hade träffat förardörren direkt istället för min framfälg i första skedet vetefan om jag hade suttit och skrivit här just nu.


Hur som helst är man lite noijig fortfarande....
Har lite knepiga drömmar om olyckor som inte har hänt i verkligen.
Dyker det upp bilar från ingenstans så skiter jag ner mig, men det blir sakta bättre.
Det är bara att köra på, bästa är att kasta sig upp i sadeln/bilstolen/limpan igen och köra på, då släpper det snabbast, jag tror stenhårt att det INTE hjälper att hålla på och älta händelsen fram och tillbaka och inte våga sitta bakom ratten/styret igen, ju längre man väntar desto mer osäker blir man.
Erfarenhet är ju lite av en färskvara som håller bäst om man underhåller den med jämna mellanrum.