dennisss
Ny medlem
Nej, det är lugnt, inget har dött, tänkte bara skriva av mig lite grann, kanske helt och hållet fel forum, men det ligger ju tortts allt under Allmänt så!
Ni vet säkert alla hur det är att vara sådär riktigt kär, man vet inte var man ska ta vägen...Sen tänker man, nej, jag har ingen chans, men vafan, jag gör ett försök och flörtar lite...Det var precis det som hände för mig för 1½ år sen, det är där början till en virvelvind började som skulle vidare till en orkan och idag till orkanens lugna öga!
Vi spolar tillbaka några år, året är 2004, jag tar mitt körkort för A1, lyckan är total, tror jag får det nångång i slutet av Maj eller början av juni...Nu var man vuxen, adrenalinet pumpade varje gång näven fick sträckas ut för att hälsa på en liksinnad...Glädjen blev rätt kort, några månader senare är jag en hårsmån från att omkomma i en olycka med motorcykel, tydligen, rent statistiskt, klarar man sig inte så bra som jag gjorde ur en sån olycka, jag hade tur...Jag blev religös...eller religös, jag blev treonde, började be lite smått, för jag visste att det var ett tecken...Gud fanns och han ville uppmärksamma mig på det...Såhär i efterhans gav olyckan mig LÅNGT mer än vad den tog från mig...Idag är jag glad att jag kolliderade med den där stillastående bilen...
När jag kommer tillbaka till skolan är jag förändrad, både fysiskt och psykiskt...Lever i min värld om att det faktist är rätt synd om mig...Men så uppenbarar sig en ängel från himmelen...En ny klass börjar och däribland dom finns en ängel...Jag hade då börjat trean på Gymnasiet och hon ettan...Vi småsnackade, mest flyktigt under större delen av året..Det var lite flört och lite så...JAg kännde mer och mer att detta kanske är nått att sattsa på! Letade upp henne på nätet och en konversation utvcklades som kändes HELT rätt...Vi träffades (HAHA, den första dejten vill ni nog inte veta vad vi gjorde, har nått mer crossar att göra iallafall) och det vart att vi träffades varje dag...Allt var så himmla bra, vi blev ihop...Dock ser man ju inte nackdelar med folk förrens man träffar dom ofta...Vi var väl lite olika, det ska erkännas, men vi trivdes ihop och hade endel saker som vi gillade att göra tillsammans...
Dock tog det slut, det var väl väntat, det gick lugnt till, vi skulle vara vänner...Dock fick hon veta att jag var ett jävla svin och efter det ville hon aldrig mer se mig...Hon vart arg och ledsen, förstråligt...Jag ångrar allt idag, men tyvärr är det försent...Såhär över ett halvår senare finns det fortfarande djupa sår i mitt hjärta...Ångrar, ångrar, dricker whiskey, dricker whiskey och ångrar...Trodde aldrig det skulle ta mig så hårt, det har det ju aldrig gjort förut...
Vet inte när detta ska ta slut...Det blir ju inte bättre med vinter då man inte kan träffa liksinnade på samma sätt som på sommaren!
Nu, mina MC-vänner, både troende och otroende, vad skulle ni ha gjort? Hur kommer man över en sorg av detta slag? Behöver eran hjälp!
Ni vet säkert alla hur det är att vara sådär riktigt kär, man vet inte var man ska ta vägen...Sen tänker man, nej, jag har ingen chans, men vafan, jag gör ett försök och flörtar lite...Det var precis det som hände för mig för 1½ år sen, det är där början till en virvelvind började som skulle vidare till en orkan och idag till orkanens lugna öga!
Vi spolar tillbaka några år, året är 2004, jag tar mitt körkort för A1, lyckan är total, tror jag får det nångång i slutet av Maj eller början av juni...Nu var man vuxen, adrenalinet pumpade varje gång näven fick sträckas ut för att hälsa på en liksinnad...Glädjen blev rätt kort, några månader senare är jag en hårsmån från att omkomma i en olycka med motorcykel, tydligen, rent statistiskt, klarar man sig inte så bra som jag gjorde ur en sån olycka, jag hade tur...Jag blev religös...eller religös, jag blev treonde, började be lite smått, för jag visste att det var ett tecken...Gud fanns och han ville uppmärksamma mig på det...Såhär i efterhans gav olyckan mig LÅNGT mer än vad den tog från mig...Idag är jag glad att jag kolliderade med den där stillastående bilen...
När jag kommer tillbaka till skolan är jag förändrad, både fysiskt och psykiskt...Lever i min värld om att det faktist är rätt synd om mig...Men så uppenbarar sig en ängel från himmelen...En ny klass börjar och däribland dom finns en ängel...Jag hade då börjat trean på Gymnasiet och hon ettan...Vi småsnackade, mest flyktigt under större delen av året..Det var lite flört och lite så...JAg kännde mer och mer att detta kanske är nått att sattsa på! Letade upp henne på nätet och en konversation utvcklades som kändes HELT rätt...Vi träffades (HAHA, den första dejten vill ni nog inte veta vad vi gjorde, har nått mer crossar att göra iallafall) och det vart att vi träffades varje dag...Allt var så himmla bra, vi blev ihop...Dock ser man ju inte nackdelar med folk förrens man träffar dom ofta...Vi var väl lite olika, det ska erkännas, men vi trivdes ihop och hade endel saker som vi gillade att göra tillsammans...
Dock tog det slut, det var väl väntat, det gick lugnt till, vi skulle vara vänner...Dock fick hon veta att jag var ett jävla svin och efter det ville hon aldrig mer se mig...Hon vart arg och ledsen, förstråligt...Jag ångrar allt idag, men tyvärr är det försent...Såhär över ett halvår senare finns det fortfarande djupa sår i mitt hjärta...Ångrar, ångrar, dricker whiskey, dricker whiskey och ångrar...Trodde aldrig det skulle ta mig så hårt, det har det ju aldrig gjort förut...
Vet inte när detta ska ta slut...Det blir ju inte bättre med vinter då man inte kan träffa liksinnade på samma sätt som på sommaren!
Nu, mina MC-vänner, både troende och otroende, vad skulle ni ha gjort? Hur kommer man över en sorg av detta slag? Behöver eran hjälp!
