Det här är en lång, och konstig, historia. Eller, tröttsam?
Nåväl, det började med att jag, som länge velat ha en CBR 600 F, återigen börjat snegla åt en sådan. Efter att till sist - efter många om och men - fixat pengar, var det ju bara att hitta lämpligt objekt att slösa dem på.
Har åkt och tittat på ett par stycken, men ingen föll mig i smaken. Däremot var det hela tiden en viss blå/svart(grå/grön skönhet som lurade framför min syn och till sist hade jag väl övertygat min pojkvän om det kloka i att åka till Dalarna en snabbis för att titta på hojen.
Sagt och gjort. Efter att ha jobbat halva dagen satte jag mig i måndags på Victoria och började färden upp mot Stockholm, därifrån jag och Emil skulle utgå. Nu kom jag ju inte riktigt så långt... Hojfan, förlåt, min älskling, dog i Nyköping. Ett par höga smällar (lät som avgassmällar) och sedan var hon ute ur leken. Var ju bara att rulla in till kanten och försöka nå folk på telefon. Lättare sagt än gjort. Som vanligt när man behöver ha hjälp vill ju ingen svara...
Efter ca en halvtimme ringde iallafall Emil tillbaka och sa att han kunde komma och hämta mig. Han skulle ju bara fixa släp, byta bil och ta sig ner först. Så tre timmar senare var han där... Och då hade jag ju helt gett upp hoppet om Dalarna. Men skam den som ger sig, så jag frågade försynt min älskade pojkvän om det var okej att vi ändå åkte upp till Dalarna, och om än motvilligt, tyckte han att okej då, om det var okej med ägaren. Och det var det ju... När jag sa att beräknad ankomsttid skulle vara ca kl 22.
Så vi bestämde att det skulle bli en tripp till Dalarna iallafall. Lastade hojen och körde ner den till Norrköping och ställde den utanför hos mig. Då var väl klockan ca halv sju - sju på kvällen och Mora kl 22 kändes VÄLDIGT avlägset...
Efter en snabb macka (intagen under färd) började vi åka. GPS:en hade en ganska intessant färdplan redo åt oss, och den följde vi ju slaviskt, ända till Örebro när hon tyckte att det var bättre att köra 30-väg genom stan än den stora, skyltade vägen...
Okej, det kanske man sparade ett par hundra meter på, men njaej, så desperata var vi inte.
Ganska snart kom vi iallafall fram till att kl 22 skulle vi inte vara framme. Det var vi inte heller. Vi var framme kl 23.30, lagom pigga o nytra. Ut och provköra hojen, pruta lite för syns skull, skriva papper, lasta, bege sig hemåt.
Eller, mot Stockholm, där bil, släp och pojkvän bor. Vid halv fem-tiden lastade vi väl av hojen utanför hos Emil och strax därefter kastade jag mig modigt upp på den för att sträckköra ner till Mantorp där jag skulle börjat jobba på City Gross skl 07.00. Jag var där kl 07.15, vilket jag inte tyckte var så illa pinkat, inklusive tankstopp då. (Stod förresten precis bredvid en gul Gallardo, inte riktigt vad man förväntar sig att se på macken kl halv sju en tisdagsmorgon...)
Jobbade en hel dag och så Sviestad på kvällen... Sov lite, upp och jobba... Tja, ja, jag är fortfarande trött.
Men jag har iallafall en helt underbar, fantastisk hoj! Ursula heter hon, förresten.
Väl mött på vägarna!
//Syss
PS, bilder kommer när jag orkat förminska... DS.
Nåväl, det började med att jag, som länge velat ha en CBR 600 F, återigen börjat snegla åt en sådan. Efter att till sist - efter många om och men - fixat pengar, var det ju bara att hitta lämpligt objekt att slösa dem på.
Har åkt och tittat på ett par stycken, men ingen föll mig i smaken. Däremot var det hela tiden en viss blå/svart(grå/grön skönhet som lurade framför min syn och till sist hade jag väl övertygat min pojkvän om det kloka i att åka till Dalarna en snabbis för att titta på hojen.
Sagt och gjort. Efter att ha jobbat halva dagen satte jag mig i måndags på Victoria och började färden upp mot Stockholm, därifrån jag och Emil skulle utgå. Nu kom jag ju inte riktigt så långt... Hojfan, förlåt, min älskling, dog i Nyköping. Ett par höga smällar (lät som avgassmällar) och sedan var hon ute ur leken. Var ju bara att rulla in till kanten och försöka nå folk på telefon. Lättare sagt än gjort. Som vanligt när man behöver ha hjälp vill ju ingen svara...
Efter ca en halvtimme ringde iallafall Emil tillbaka och sa att han kunde komma och hämta mig. Han skulle ju bara fixa släp, byta bil och ta sig ner först. Så tre timmar senare var han där... Och då hade jag ju helt gett upp hoppet om Dalarna. Men skam den som ger sig, så jag frågade försynt min älskade pojkvän om det var okej att vi ändå åkte upp till Dalarna, och om än motvilligt, tyckte han att okej då, om det var okej med ägaren. Och det var det ju... När jag sa att beräknad ankomsttid skulle vara ca kl 22.
Så vi bestämde att det skulle bli en tripp till Dalarna iallafall. Lastade hojen och körde ner den till Norrköping och ställde den utanför hos mig. Då var väl klockan ca halv sju - sju på kvällen och Mora kl 22 kändes VÄLDIGT avlägset...
Efter en snabb macka (intagen under färd) började vi åka. GPS:en hade en ganska intessant färdplan redo åt oss, och den följde vi ju slaviskt, ända till Örebro när hon tyckte att det var bättre att köra 30-väg genom stan än den stora, skyltade vägen...
Okej, det kanske man sparade ett par hundra meter på, men njaej, så desperata var vi inte. Ganska snart kom vi iallafall fram till att kl 22 skulle vi inte vara framme. Det var vi inte heller. Vi var framme kl 23.30, lagom pigga o nytra. Ut och provköra hojen, pruta lite för syns skull, skriva papper, lasta, bege sig hemåt.
Eller, mot Stockholm, där bil, släp och pojkvän bor. Vid halv fem-tiden lastade vi väl av hojen utanför hos Emil och strax därefter kastade jag mig modigt upp på den för att sträckköra ner till Mantorp där jag skulle börjat jobba på City Gross skl 07.00. Jag var där kl 07.15, vilket jag inte tyckte var så illa pinkat, inklusive tankstopp då. (Stod förresten precis bredvid en gul Gallardo, inte riktigt vad man förväntar sig att se på macken kl halv sju en tisdagsmorgon...)
Jobbade en hel dag och så Sviestad på kvällen... Sov lite, upp och jobba... Tja, ja, jag är fortfarande trött.
Men jag har iallafall en helt underbar, fantastisk hoj! Ursula heter hon, förresten.
Väl mött på vägarna!
//Syss
PS, bilder kommer när jag orkat förminska...
DS.
Last edited:
Jag är glad om jag kommer ihåg förnamnen. 
