Hur får man motivation att fortsätta efter en rejäl klotning?

[metcrue]

Va fan Mojjan, kör om det känns bra annars skit i det.
Företag och pengar är världsligt men om familjen känner sig otrygga så finns det bara en sak att göra.
Det löser sig vettdu

 

[Swedie]

Ta det beslut som du långsiktigt mår bäst av. Det har jag. Min kropp tillåter mig inte att göra vissa saker idag, tack vara RR. Men samtidigt, RR har ju gett en fantastiska minnen och nya vänner!

Skulle rekommendera att om du fortfarande gillar RR, och lite fart och fläkt och speciellt adrenalinet, det är att byta ner dig till en hoj som inte tillåter de hastigheter och de risker som du just nu känner att du utsätter dig för. Ta det lite lugnt helt enkelt. Uppskatta att köra hoj, men kanske inte värstinghojen.

Så för mig senaste åren har jag alltid känt ett sug att köra, men så fort jag tänker: pengar, tiden borta från familjen, ytterligare skaderisk, så blir det ett blankt nej. Dock körde jag ju RR i typ 8 år innan det till slut tog slut helt.

Gata är tyvärr inget för mig då jag kör som ett svin... så bäst att låta bli.

 

[NoRegrets]

Jag började köra sporthoj när barnen föddes...det äldre nu 14...drygt 2 år senare började jag med rätt extrema former av dykning. Efter ett tag fick vi en till kille och med takt att de blev äldre blev hojarna snabbare och dyken mer extrema. Grott och teknisk dykning samt hojar blev två stora passioner som slukade rätt mycket pengar och en hel del tid. Jag hängde hellre i Mexico och tryckte mig in supertajta grottor med livet som insats, eller drällde runt på knarren än kollade på TV hemma med familjen. Försökte ändra på mig och åka på charter samt jäsa hemma - då blev jag deprimerad och kunde inte göra något åt det. Varken jag, barnen eller dåvarande frun vann på det. Till slut blev det ohållbart - jag skilde mig och byggde ett liv som passade MIG. Alla förstod.

Sån var min historia...du måste fråga dig själv vad som verkligen betyder mest för dig och vad som händer med dig om du känner dig tvungen att avstå från din passion. Mår du kasst av att inte få syssla med det du verkligen gillar, ja då kommer det att slå inte bara mot dig. Kan du sluta med en axelryckning - bör du kanske överväga att göra det.

Ett beslut som till synes kan vara själviskt, kan mycket väl i längden gagna alla omkring dig. Så var det för mig iaf. Å andra sidan kanske du upptäcker att det inte var så viktigt för dig ändå och att det finns annat än hoj och bana som är minst lika kul. Ställ undan knarren och känn efter 1-2 säsonger vet jag.

För min dell är jag alltmer sugen på att flytta till Mexico och leva drömmen om än för något år bara..och är beredd att offra stor del av kontakten med barnen för det. Jag vet att de skulle förstå - det sa de. Det är också mitt budskap till de ..."lev inte era liv på någon annans villkor, för ingen kommer att göra det för er". Innan du vet ordet av blir baren stora, lever sina liv och mer eller mindre skiter i dig om än utan att mena det...medan du sitter och undrar vart livet tog vägen. . Alla måste inte gilla det du gör hela tiden, livet går inte ut på att vara andra till lags. Så ser iaf jag på det.

 

[Peter1980]

Ta det lugnt ett tag och känn efter vad du vill.. jag har för längesen vägt fördelar och nackdelar med det där med hojåkning (främst banåkningen).

Och för min del var det enkelt. Jag är inte beredd att offra mina övriga intressen, hälsan och en ganska bra inkomst för att komma före någon mer eller mindre okänd person eller köra 2 sekunder fortare på någon bana. Med andra ord kommer jag aldrig att bli snuskigt snabb eller vinna några tävlingar. Däremot tycker jag att hojåkning är kul, särskilt banåkning och hela den sociala biten runt bandagarna så jag lägger inte hjälmen på hyllan. Men för mig är det just på nivån "kul".. Så tider och hastighet spelar inte någon jätteroll.

Har ju ingen personlig erfarenhet, men ska jag gissa så är det lite så att om du vill bli riktigt riktigt vass så måste du förmodligen vara beredd att offra en hel del "annat". Om det är värt det för dig kan bara du avgöra.

Sen tror jag inte att bara någon vecka efter en rejäl vurpa är rätt tidpunkt att ta något sånt "beslut". Men du är en skön figur i depån och runtomkring, så ta det lugnt ett tag, så hoppas jag att du fortsätter att köra i vilken form det än blir.

Krya på dig mannen!

 

[Henrik]

Vart i en snarlik sits som dig för något år sen. La ner 30-40k på hoj/utrustning under vintern & börja med att trilla omkull på R1000-premiären i Anderstorp för något år sen. Jag klara mig betydligt bättre än hojen som tur var.
Hade redan på vintern känt mig lite tveksam till "hojkarriären" just p.g.a familj/ekonomin, men en bunt pengar senare så blev det Gotland med AP för att prova lite mer. Hade NOLL motivation till att köra fort & tyckte knappt det var kul att ens vara där. Sluta med att jag nån vecka senare sålde allt i hela garaget. Behöll bara hjälm & skinnställ och har inte ångrat mig en sekund. Visst känner man lite hojsug ibland men så fort jag tänker på hur mycket det eg. kostar att köra, redan på Rookienivå, så försvinner tankarna. Något år till så kanske man köper sig en bushoj ala Superduke eller nåt, men förmodligen inte då jag vet att en gathoj/bandag aldrig kan mäta sig mot att stå på startlinjen!

Själv plocka jag upp ett intresse jag hade innan motorcyklar, MTB! Just nu har precis lika kul i skogen som jag hade under racehelger men det kostar inte +10k/månad att hålla på & det är inte ens hälften så mycket roddande runt omkring. Det värsta man kan köpa kostar drygt 80k men redan vid 40-50k så får man en vääldigt fin cykel. Tillbehör & "trim" är f-n gratis mot motorcykelvärlden, 500kr för ett bakdäck som håller en hel månad, check!
Ärligt talat så krävs det faktiskt mer skills att bomba ner för en skidbacke i full fart än att köra 1:12 på Karlskoga, adrenalinet är (för mig) även det betydligt högre.

Vore jag dig skulle jag fundera på om det är just hoj du vill köra eller om vill du ha en hobby som du kan grotta ner dig i totalt? Är det verkligen hoj du vill köra så är det ju bara åka & nöta lite mer. Får du inte tillbaka vinnarinstinkten är det bara sälja allt & gå vidare. Man kan ha vääldigt kul för pengarna som tävlande i RR-kostar. Sen har nog alla som tävlat en längre eller kortare period där man tycker att det är värt det..

 

[RR:Benny]

Jag tror du vet svaret själv...

För mig startade RR 1986, efter några intensiva år på gatan... med 4 av mina bästa vänner på sjukhuset, som resultat. När jag provade bana första gången, blev jag såld... & gick in stenhårt. Körde allt som fanns under 86-87.

-87 begav sig flyttlasset till USA där jag förutom en fullsponsrad racingkarriär, träffade kärleken.
Roadracing & party var det som gällde fram till en redig vurpa ställde ekonomin upp&ner -93..(Körde bl.a med Collin Edwards & Kenny Robert JR)

Jag tvingades välja mellan gumman/egna företaget... eller fortsätta med RR. Men då sponsorerna inte gillade vårat partyliv & drog tillbaks sina stålar... blev valet enkelt. Jag hängde hjälmen på hyllan -94

2005 var det en kompis som fick med mig som meck på ett ERF på Gelleråsen.... där jag slog vad att jag kunde köra under 1.13, som 40:åring (vilket jag gjorde första tävlingen) The rest is "His"tory...

Körde full säsong 2006 i ERF & R1000, sedan ERF & R600, testade även BoTT nått år.... Allt "For Fun" innan jag bytte jobb -11 & insåg att det vore katastrofalt att vurpa igen.
(JA... jag har brutit det mesta. Senast -07 med nyckelben, 3 revben i bröstet 4 i ryggen & punkterad lunga)

Så jag kör numera för att jag älskar sporten & KAN inte sluta. Vad fan ska man göra då?
Så som snart 50:åring kör jag bandagar & enstaka inhopp i Rookie, eller nu blir Speedster Cup. Men jag kör med marginalen på min sida... Visst KAN det fortfarande hända saker, men den risken tar jag gärna för att fortsätta med Roadracing.
Jag har testat extream diving, fallskärmshoppning & bilracing osv, men inget går upp emot Roadracing... det bara är så.

Så sänk dina mål, typ till "Speedster Cup" eller kör bandagar med inhopp i R600 & ha KUL... men lägg inte av helt.. det kommer du ångra.

Visst, jag har som många andra strul med kroppen... och kommer få leva med med detta resten av livet, men hellre det, än att aldrig kört Roadracing & varit frisk

 

[zippo500]

Det bästa och mest insiktsfulla jag läst på länge, jag menar det.

 

[Josef]

Hur täkte du om dom här sakerna innan kraschen?
Vad har förändrats?


Jag skulle kunna skriva massor om hur jag försökte hitta farten efter någon av mina krascher men som feg och nöjd tar jag och skriver lite om hur jag hittade glädje i att ge fan i att hitta tillbaka istället:

Jag bytte både ban och gathoj mot en motard för att kunna ha kul i lägre fart på mindre banor och därmed minska skaderisken. Funkade sådär eftersom det visade sig att motarder kostar inget att krascha och jag fick noll respekt, 2003 snittade jag en krasch varannan körd dag.
Avslutade 2003 med fraktur på svanskotan och kraftig hälta över vintern.

2004 blev det en BMW R1200GS och upptrappning i arbetet som instruktör för att kunna köra bana, ha kul och utvecklas UTAN att jaga tiondelar. Numera kan jag ha kul på bana utan att pressa och på vilken hoj som helst, har inte varit nära att gå omkull på flera år och har aldrig en dålig dag på bana eftersom jag inte bryr mig om tiderna. Jag är numera långsam, feg och nöjd med det.

Kontentan är att antingen hittar du en form att köra där du kan ha kul utan att jaga tider eller så tar du en inte ovesäntlig risk att skadas. Om det är värt det kan bara du svara på.

 

[Henco_norr]

När man har kraschat så är det bara jobbigt å trist att åka igen, men man måste köra och ladda på fast man är livrädd.
Sen då man kommit tillbaka till de tider man körde innan kraschen så blir det skoj att köra igen

Så det är bara du som kan avgöra om det är värt de

 

[PeteR1]

Vill du hitta motivationen igen?


Lite provokativ fråga, men jag tycker inte att svaret känns helt självklart när jag läser ditt inledande inlägg.

 

[Lugn]

Vissa är orädda men överlever ändå. Vi andra har en viss insikt i vår dödlighet som blir en del av vår riskanalys.

Som många andra har jag varit med om olyckor och har det med mig i bakhuvudet när jag tar beslut som kan påverka de omkring mig. Trots att jag numera är singel utan barn, har jag insett att det inte längre är värt att riskera liv och lem för hojåkandet, vilket inneburit ett kraftigt neddragande av landsvägskörning (mina olyckor har alla varit med bilar i trafik). Kört en del bandagar under de senaste 10 åren och tar nu ett större steg i den riktningen, men utan tävlingssatsning. För mig ligger glädjen i att förbättras som förare, så visst hålls det koll på tider, men framförallt är det förbättringar på hojen som är intressant. Gillar att skruva helt enkelt. Fjädring, däck, tryck, allt det där som spelar in är intressant, och när man inte har de bästa grejorna för dagen, hur man kompenserar med sin körstil.

Detta hjälper förstås inte dig, men vill stämma in i kören som råder dig att fundera på vad det är du gillar med hojåkandet. Måste du vara snabbat för ha roligt, eller är det gemytligheten, tjafset i depån, ljugandet om tidigare bravader och hojprat generellt som lockar?

 

[Gearbox]

Nog första tråden jag läser med vettiga svar rakt igenom.

Det finns liksom inte mycket mer att tillägga förutom att jag tror du får svårt Sandfållan att lägga ner körningen helt, backa tillbaka, sluta jaga tider, hitta glädjen i åkningen igen för visst går det att köra bana utan att slå sig sönder och samman. Sen får framtiden utvisa om du skall satsa igen.

 

[magnus_moss]

Vill du hitta motivationen igen?


Lite provokativ fråga, men jag tycker inte att svaret känns helt självklart när jag läser ditt inledande inlägg.

Håller med! Särskilt när man läser din sista mening:

"Så den stora frågan är hur förmår man sig själv att ta sig i kragen och hitta motivationen igen?"

Om man måste "ta sig i kragen" för att hitta motivationen, så undrar jag verkligen om man kommer att hitta den... Kanske kan du hitta motivation för att mysåka lite grann, men då du varit en MYCKET tongivande person i facket "vi som vill bli snabba och verkligen satsar på att bli det" så undrar jag om du kan hitta den att köra 9r på Åsen…

Det tar SÅ mycket kraft att sänka varvtider! Nej förresten, fel där, det tar INGEN kraft att sätta varvtider, inte när motivationen är rätt och sann. Jag har i 12 års tid haft förmånen att sätta personbästa VARJE år, om inte på alla banor så iaf på några. Varje år! Och det har skett pga att hela min livsapparat har varit välvilligt inställd till detta: Jag har en hygglig ekonomi, jag har en fast anställning, jag har en fru som inte gillar att det går fort men som TROTS det önskar mig lycka till när jag sticker hemifrån. Det har funnits tider när någon av de tre ovanstående faktorerna inte varit uppfyllda och då har det INTE gått att köra fort, det bara funkar inte!

Så, med den info du ger, med små barn, en inte helt positiv sambo och ett förvärvsliv som inte ens tåler ett brutet nyckelben undrar jag om du skulle kunna ställa in hjärnan i ett vettigt race-mode och sätta PB: jag skulle inte klara det, den saken är klar. Ska det gå fortare än du någonsin kört tidigare kan det bara ske till en insikt om att:
NU är jag beredd att lägga ett par benpipor samt 30000 kr i potten, TJOHO!!!!!!

Ett tips är; vänta! Häng med ut på banorna, drick folköl, grilla, bli funkis! Och när barn är större och din verksamhet är mer stabil och kanske är så pass att den klarar sig utan dig i 14 dagar, DÅ!!!!!! Lös ut licensen igen, köp en bajk och fira triumfer!!!! Det funkar, jag vet, jag började som 42-åring!!!

Lycka till med dina beslut!

 

[Carnivore]

Jag är inne på Roffe_S linje, oftast för att komma till de tider du själv kommit till så tar det flera flera år av konstant träning, eller så lämnar man huvet i depån och kör tills det brakar.

Frågan du måste ställa dig är vad många varit inne på, vad är det värt? Det är något bara du själv kan svara på, vad blir konsekvenserna av ytterligare krascher? Det är ju inte första gången du gått i backen och fortsätter du så lär det nog inte vara sista heller med tanke på ditt mål med körningen, det hör lite till om man alltid satsar på att vara snabbare än man var förra gången.
Det behöver ju dock inte betyda att du slår dig värre eller överhuvudtaget, men risken finns ju såklart där.

Jag hoppas att du kommer till ett beslut du själv kan leva med och som din familj kan leva med, oavsett vad så hoppas jag att vi ses igen i depån.

 

[Mrlind]

Jag måste instämma med Mozzberg!
Själv så har jag tävlat i RR sen 2004!!! FATTA va länge
INGET har betytt mer, tills jag fick barn och vettigt jobb.

Jag älskar roadracing och allt runt ikring, när det är kul... Ibland är det inte det, utan tvärtom, ett gift! för mig i alla fall. En viktig insikt som jag gjort är att det "aldrig" är försent.

I bott har vi en gubbe som är 67 år!! Han kör som fan, vann senast i Most i Rookieklassen. Precis som Mossberg är inne på, roadracing är aldrig försent.

Plocka pluspoäng hemma, utnyttja dom sen att göra det du älskar, köra hoj på bana, jaga varvtider osv. Men stressa inte, kommer sluta med att det blir just ett måste inte något som skall vara kul!

Återigen, inne på spåret från Mossberg, häng i depån, hjälp en polare en racehelg, stå vid sidan om, lovar dig, det är skitkul! Och nervöst, spännande, precis allt som man själv upplever när man kör själv. Att få vara delaktig i det hela är nästan lika mycket värt som att faktiskt utöva själv, i alla fall för mig!

 

[_biker]

Jag reagerar mest på att du skriver att du fortfarande lider av hjärnskakningen. Sidney Crosby (en av världens bästa hockeyspelare..) hade ett spelavbrott på nästan ett år efter en rejäl smäll (hjärnskakning).

Besvär med exempelvis axlar och nyckelben efter avslutad "karriär" är en sak, men när det gäller skallen så gör man nog bäst i att inte återvända förrän man är symptomfri.

Här är en video om (långtids) effekter av hjärnskakningar. Se från 10.04 och framåt om du inte orkar se hela Han som pratar på slutet är Eric Lindros. Han har en del erfarenhet av hjärnskakningar..

Edit: Glömde det viktigaste: lycka till oavsett vilket beslut du tar

 

[Sandfållan]

Då är det väl läge att uppdatera tråden, Hade en innestående bandag med Caschback gänget och även ledigt den dagen dom skulle köra,

Skicakde in min anmälan och pusslade ihop hojen bäst jag kunde, Tänkte att mysa runt och små gasa kan väl inte skada.....

Efter denna dag så insåg jag vad det var som saknats i livet nästan 2 månader, Jag hade förträngt hur djävla roligt det är att köra hoj, Hur djävla trevligt och roligt det är att träffa alla människor i depån och vilken adrenalin kick det ger.

Efter denna dag på banan fyllde jag en stor påse full med pengar och gjorde iordnnig hojen igen, Löste ut Seniorlicensen,skickade in anmälningsavgiften till SO och Scandinaven open och gjorde debut i R-600..

Lyckades hitta tillbaka till fjolårstiderna i dagens race och var uppe på 7 plats i racen både igår och idag.

Hemma nu så undrar jag istället hur fan man någonsin ska kunna bli fri från detta gift istället........

 

[Harmon Rabb]

Tre månader efter tråden skapades är trådskaparen back on track bildligt och bokstavligt talat Kul att höra!

 

[Ulvhamne]

Då är det väl läge att uppdatera tråden, Hade en innestående bandag med Caschback gänget och även ledigt den dagen dom skulle köra,

Skicakde in min anmälan och pusslade ihop hojen bäst jag kunde, Tänkte att mysa runt och små gasa kan väl inte skada.....

Efter denna dag så insåg jag vad det var som saknats i livet nästan 2 månader, Jag hade förträngt hur djävla roligt det är att köra hoj, Hur djävla trevligt och roligt det är att träffa alla människor i depån och vilken adrenalin kick det ger.

Efter denna dag på banan fyllde jag en stor påse full med pengar och gjorde iordnnig hojen igen, Löste ut Seniorlicensen,skickade in anmälningsavgiften till SO och Scandinaven open och gjorde debut i R-600..

Lyckades hitta tillbaka till fjolårstiderna i dagens race och var uppe på 7 plats i racen både igår och idag.

Hemma nu så undrar jag istället hur fan man någonsin ska kunna bli fri från detta gift istället........

Jag misstänker att man måste hitta något ännu mer beroendeframkallande som också är dyrt så man inte har råd med bankörat. Vad det nu skulle vara.

Välkommen tillbaka på två hjul.

 

[R1kard]

Två av mina favoriter