noice det här borde du tänka på lite oftare tycker jag och några till i PBR
Blodets beståndsdelar och funktion.
Blodet tycks mer och mer framstå som den vävnad som innehar en central roll i hur vår sjukdom påverkar oss. Att säga att blodet är den avgörande länken är väl tidigt att påstå. Men att det har en mycket stor betydelse står helt klart. Det har också skrivits en hel del om blodet på forumet på denna hemsida, så därför skall jag försöka att ge lite information om blodet och dess beståndsdelar.
Blod
Blod är en kroppsvätska, "flytande vävnad". Den har förmågan att ta upp och binda, transportera och leverera syre, koldioxid, näringsämnen och ämnesomsättningsprodukter i och till vävnader och organ i kroppen. Den kan å andra sidan tillsammans med blodkärlen även svara för blodstillningen, den så kallade hemostasen, med andra ord att lokalt täta större eller mindre skador på blodkärlen, utan att samtidigt äventyra blodflödet. Blodet består av plasma, en äggviterik saltlösning, blodkroppar, uppslammade celler av olika slag, vilka är ansvariga för speciella funktioner. Blodets volym skall uppgå till ca. 80 ml/kg kroppsvikt. Något högre volym hos män och något lägre för kvinnor.
Blodets beståndsdelar
Knappt hälften av blodets volym utgörs av celler. De röda blodkropparna, erytrocyterna, svarar för 40-45 % av blodets volym. De vita blodkropparna, leukocyterna, svarar för mindre än 1 %. Blodplättarna, trombocyterna, mindre än 1 U av volymen. Halten av äggviteämnen ( proteiner ) i plasma uppgår till ca 7 % ( 60-80 g/l ). Det finns flera tusen olika äggviteämnen i blodet. För att kunna överblicka dessa brukar de delas in i funktionsgrupper, bl.a. transportproteiner, t.ex. albumin, skyddsproteiner, t.ex. immunglobulinerna, och reglerproteiner, t.ex. vissa hormoner. I plasma finns också fett i form av triglycerider, kolesterol och lecitin. Som gjorts vattenlösliga genom att bilda komplex, lipoproteiner, med speciella blodäggviteämnen, apolopoproteiner, på ytan. Av salterna i blodet dominerar natrium, kalium, kalcium, och magnesium, resp. klorider och bikarbonat.
De röda blodkropparna ( Erytrocyterna )
De röda blodkropparna är runda, bikonkava plattor, vilket ger en stor yta på en liten volym. Vilket underlättar för en snabb passage av syre och koldioxid in och ut ur cellen. Storleken på cellen är: diameter 7 lm och volymen: ca 90 fl. Vilket betyder att det finns ett mycket stor antal.
Avgörande för de röda blodkropparnas funktion är deras innehåll av hemoglobin, ett äggviteämne uppbyggt av fyra delar, polypeptider, vardera med en järninnehållande hem-grupp med förmåga att binda syre. Halten av hemoglobin skall vara ca 150 g/l för män och ca 135 g/l för kvinnor. Det är hemoglobinet som ger blodet dess röda färg. 1 liter blod kan alltså binda och transportera ca 200 ml syre. Vanligen avger blodet ca 25 % av syret ute i vävnaderna. Hemoglobinet spelar också en avgörande för transporten av koldioxid från vävnaderna till lungorna och har därigenom betydelse för kroppens syra-basbalans. Genom att hemoglobinet är fördelat på ett stort antal formbara celler kan hemoglobinhalten vara hög utan att blodet blir alltför trögflytande.
De röda blodkropparna bildas i benmärgen, vilket tar 7-8 dagar. När dom sedan kommer ut i blodbanan så cirkulerar dom ca 120 dagar där. Därefter bryts dom ner i bl.a. benmärg, lever och mjälte. Produktionen av röda blodkroppar styrs av tillväxtfaktorer, bl.a. erytropoetin, som produceras i vissa celler i njuren allt efter blodets syreinnehåll. Så ju lägre syrehalten är i blodet desto mer stimuleras bildandet av erytropoetin och desto mer stimuleras benmärgen att producera röda blodkroppar.
Sedan kan det ju finnas ärftligt betingade avvikelser i uppbyggnaden av hemoglobinmolekylen. En sån avvikelse kan inte bara ge anemi utan också förändringar i hemoglobinets syrebindande förmåga; syre kan bindas både hårdare och mindre hårt än normalt.
Viktiga för de röda blodkropparnas normala funktion är också energiomsättningens enzymer, som tillsammans med det elastiska cellmembranet är en förutsättning för cellens form och eftergivlighet.
Några vanliga prover i anslutning till dom röda blodkropparna:
Hemoglobin ( Hb )
Referensområde Kvinnor 120-150 g/L Män 140-170 g/L Förhöjd hemoglobinhalt orsakas av:
· Intorkning
· Polycytemi.
Om patienten är intorkad på grund av vätskeförlust eller vätskebrist sjunker blodvolymen. Antalet erytrocyter är dock oförändrat och därför stiger hemoglobinkoncentrationen. Polycytemi ses vid ökad erytropoientin-insöndring ) t.ex. vid lung-, hjärt-, eller njursjukdomar samt vid höghöjdsträning hos idrottare ). Syrebrist i njurarna stimulerar till ökad frisättning av erytropoietin, som stimulerar benmärgen till ökad blodkroppsbildning. Låg hemoglobinkoncentration kallas anemi eller blodbrist, och orsakas vanligast av:
· Anemi till följd av brist på " råvaror " till bildningen av erytrocyter
· Anemi på grund av toxisk verkan på benmärgen eller annan påverkan på blodkroppsbildningen i benmärgen.
· Anemi på grund av hemolys ( erytrocyterna förstörs ) eller blodförlust.
Medelcellvolym (MCV )
Referensområde:
Erc-MCV: 76 - 96 fL (femtoliter)
Förhöjt värde innebär att erytrocyternas genomsnitsliga volym är större än normalt. Ökad medelvolym ses vid alkoholmissbruk (leversjukdom) och hos patienter med megaloblastanemi. Vid megoblastisk anemi är erytrocyterna i benmärgen stora och omogna. Anemin beror på brist på Vitamin B-12 eller folat (folsyra).
Sänkt Erc-MCV innebär att erytrocyternas volym är mindre än normalt. Järnbristanemi är den vanligaste orsaken. Vi de allra flesta andra anemierna är erytrocyternas storlek normal.
Erytrocytvolymfraktion ( B-EVF ) eller Hematokrit
Referensområde:
Kvinnor 37-43 %
Män 42-50 %
B-EVF talar om hur stor andel av blodvolymen som utgörs av erytrocyterna. Undersökningen ger i stort sett samma information som mätningen av B-Hemoglobin.
Medelkoncentration hemoglobin i varje röd blodkropp ( B-MCHC ) Referensområde:
320-360 g/L
Erc-MCHC talar om att den genomsnitsliga koncentrationen av hemoglobin i erytrocyterna är låg. Anemier, där erytrocyterna innehåller låga halter av hemoglobin kallas hyopkroma, därför att erytrocyterna är bleka när man ser dem i mokroskopet. Ett typiskt exempel är järnbristanemi.
Erytrocyter, partikelkoncentration ( B-EPK )
Referensområde:
Kvinnor 4,0-5,0·1012/L
Män 4,5-5,5·1012/L
B-EPK är antalet erytrocyter per liter blod. Analysresultaten har ganska lite värde i sig( säger inte mer än t.ex. B-Hemoglobin ), men är nödvändig för att kunna beräkna både B-MCV och B-MCH.
Medelmängd hemoglobin i varje röd blodkropp ( MCH )
Referensområde:
28-35 pg ( pikogram)
B-MCH anger den genomsnitsliga hemoglobinmängden i erytrocyterna och ger i stort sett samma information som B-MCV
Blodplättarna ( trombocyterna )
Blodplättarna finns och fullgör liksom erytrocyterna sin funktion bara i själva kärlbanan, där de vid behov initierar blodstillningen, hemostasen, framför allt i samband med lindriga skador på små blodkärl. Blodplättarna kommer från speciella celler i benmärgen, s.k. megakarocyter, och finns i blodet i ett antal av ca 250·109/1.
Överlevnadstiden i blodet uppgår till 8-10 dagar. Blodplättarna är små och skivformade med en diameter på ca 2 ?m och en volym på ca 7 fl. De innehåller rikligt med substanser av betydelse för blodstillningen. Dessa substanser är lagrade i speciella korn, granula, och frigörs när blodplättarna "aktiveras". Vid kärlskador hakar sig blodplättarna fast, adhererar, till kärlskadan. Nya blodplättar binder sig därefter i många skikt, agregerar, till det första lagret, och det uppstår en plugg av blodplättar som efterhand förstärks av utfällt fibrin. En viktig funktion i processen fullgörs av prostacyklin och tromboxan, från kapillärernas endotelceller resp. från blodplättarna.
Ett lågt antal blodplättar, trombocytopeni, är en vanlig orsak till blödningsbenägenhet. Nedsatt funktion hos blodplättarna, trombasteni, kan förekomma i ärftliga former ( sällsynt ), vid vissa sjukdomar, t.ex. lever- och njursjukdomar, samt efter tillförsel av läkemedel. Ett exempel på det senare, vilket ytnyttjas medicinskt, är tillförsel av acetylsalicylsyra, som i låga doser hämmar blodplättarnas deltagande i blodstillningen och därmed också minskar risken för för vissa typer av blodproppar. Ett ökat antal blodplättar kan förekomma som led i en kronisk inflammation, t.ex. vid reumatoid artrit, och benämns då trombocytos. Ibland är ökningen uttryck för självständig nybildning i benmärgen; man talar då om trombocytemi.
De vita blodkropparna ( leukocyter )
De vita blodkropparna är ett samlingsnamn för några grupper av kärnförande celler som finns cirkulerande i blodet men med skilda funktioner. Till skillnad från röda blodkroppar och blodplättar, är vita blodkroppar bara tillfälliga gäster i blodet, vilket de passerar på väg från sina utmognadsplatser ut till vävnader och organ. Till de vita blodkropparna hör granulocyter, T- och B-lymfocyter samt monocyter. Totala antalet vita blodkroppar varierar.
Monocyterna
Bildas i benmärgen, från samma stamcell som granulocyterna. De vandrar ut i blodet där dom efter i genomsnitt ett knappt dygn går vidare ut i vävnaderna, med en överlevnadstid på flera år. Monocyterna svarar för 5-10 % av dom vita blodkropparna. Dom spelar en stor roll när det gäller att ta upp och bryta ner död vävnad, bakterier och andra främmande partiklar. Dom är också viktiga när det gäller att initiera och reglera immunologiska försvarsmekanismer, dvs. svaret från T och B-lymfocyter via bildning av biologiskt aktiva substanser, s.k. interleukiner.
Lymfocyterna
Har sina ursprungsceller, stamceller, i benmärgen, men den slutliga utmognaden sker i lymfatisk vävnad i t.ex. lymfkörtlar, mjälte, thymus och tarmslemhinna. Lymfocyterna använder blodet som transport, för att vi lymfan sprida sig i det s.k. interstitiella rummet runt cellerna i kroppens vävnader och organ.Efterhan återvänder lymfocyterna till blodet i s.k. recirkulation. Huvuddelen av lymfocyterna är T -lymfocyter. Vissa lymfocyter kan ha en mycket lång överlevnad ( flera år ).
Granulocyterna
Är den dominerande fraktionen av vita blodkroppar i blodet. De är av tre slag, neutrofila, eosinofila och basofila, benämnda efter färgbarheten hos kornen i cellplasman. Granulocyterna bildas alla i benmärgen utifrån en gemensam stamcell, men efter hand med skilda utmognadsvägar. Utmognadstiden är cirka fem dagar, sedan kommer en lika lång lagringstid i benmärgen. När den sedan kommer ut i blodet så stannar den där i 7-10 timmar, varefter den går vidare ut i vävnaderna i kroppens alla organ, där den överlever i 4-6 dagar. Av granulocyterna i blodet, är hälften cirkulerande i blodkärlen, medan hälften sitter "klistrad" till blodkärlens insida. Efter en ansträngning eller måltid sker en förskjutning så det blir fler granulocyter som cirkulerar.
De neutrofila granulocyternas funktion är att försvara mot bakterier, och det gör de genom att röra sig mot inkräktarna ( kemotaxis ), genom att ta upp dem ( fagocytos ) och genom att döda dem ( baktericid verkan ). Fagocytosen underlättas av immunglobuliner och andra plasmaproteiner. Den bakteriedödande förmågan bygger på granulocyternas innehåll av speciella enzymer, vilka ger dem möjlighet att bilda ämnen med kraftigt bakteriedödande effekt.
De eosinofila granulocyterna har fått sitt namn efter sin egenskap att färgas med det tegelröda färgämnet eosin. De har förmåga till kemotaxis och är rika på enzym och substanser med hämmande effekt på bl.a. bakterier och parasiter. Ökat antal eosinofila granulocyter, är vanligt t.ex. vid allergiska besvär. Fortfarande vet man inte om cellernas närvaro lindrar eller förstärker den allergiska reaktionen.
De basofila granulocyterna kännetecknas av sin höga halt av substanser med kraftig biologisk aktivitet, t.ex. heparin, histamin och s.k. slow reacting substance ( SRS ). Som alla frisätts och ger symtom i form av astma, hösnuva, nässelfeber etc. när den basofila granulocyten aktiveras av ämne som individen är överkänslig för. Reaktionen utlöses av ett särskilt immunglobulin ( IgE ), bundet i cellytan. I vävnaderna finns s.k. mastceller med ungefär samma uppbyggnad, innehåll och funktion som de basofila granulocyterna i blodet.
Vanligt prov när det gäller vita blodkroppar
Leukocyter, partikelkoncentration ( B-LPK )
Referensområde: 4-11·109/L
Förhöjda värden kallas leukocytos orsakas av:
Infektioner, särskilt bakteriella infektioner, orsakar en moderat leukocytos ( 11-25·109/L ). En svårare infektion som blodförgiftning ( sepsis ) eller hjärnhinneinflammation ( meningit ) kan ge en kraftig leukocytos (>50·199/L ), och då ofta även med en ökad andel omogna leukocyter från benmärgen. Cellskador, till exempel vid hjärtinfarkt eller operation, ger ofta övergående leukocytos. Vid leukemi är antalet leukocyter vanligen förhöjt, men kan även vara normalt eller nedsatt. Leukocyternas utseende är avgörande för att ställa diagnosen.
Sänkta värden kallas leukopeni och orsakas av:
Allvarliga infektioner, t.ex. sepsis, kan leda till leukopeni på grund av att leukocyterna fastnar på väggen i små blodkärl och förstörs vid kampen mot bakterier eller andra mikroorganismer.
Immunologisk leukopeni orsakas av att kroppen bildar antikroppar som förstör leukocyterna.
Megaloblastisk anemi och aplastisk anemi drabbar inte bara bildningen av erytrocyter, utan leder även till att benmärgens bildning av leukocyter minskar. Lukemi och andra sjukdomar som drabbar benmärgen kan leda till leukopeni. Benmärgssvikt kan orsakas av läkemedel eller toxiska substanser och är vanlig under cellgiftsbehandling. Mjältförstoring kan även leda till leukopeni eftersom mjälten bland annat bryter ned leukocyter.
Blodets äggviteämnen - plasmaproteinerna
För blodets transportfunktion spelar dess innehåll av proteiner en stor roll, både direkt och indirekt. Proteinerna utgör en synnerligen heterogen samling av substanser med stora variationer i storlek, struktur och funktion. Flertalet bildas i levern, men många t.ex. immunglobulinerna kommer från andra celler. Fördelningen av proteiner mellan blodet i kärlbanan och i det s.k. interstitiella rummet ute i vävnaderna varierar alltefter molekylernas storlek; ju större proteinmolekyl, desto mindre andel i kärlbanan.
Proteinernas överlevnadstid varierar starkt. Albumin har en genomsnitslig överlevnad på 15-20 dagar, fibrinogen 3-4 dagar; andra plasmaproteiner är ännu mer kortlivade.