Hela livet

[Klosse]

Jag kommer aldrig sluta köra hoj, kommer jag ihåg att jag ofta tänkte i början. Varje liten grej och varje enskilt moment med hojåkning var magisk. Att spänna fast hjälmen. Kontrollera och smörja kedjan. Vrida om tändningsnyckeln och se kontrollamporna tändas. Att köra längs jämna, kuperade och kurviga vägar med sjuttio meter höga red woods (amerikansk sekvoja på svenska) på ena sidan och Stilla havet på den andra – jag bodde i Kalifornien då – var förstås inget annat än himmelriket. Min hoj var en luftkyld Suzuki 550 från tidigt 1980-tal, det enda jag hade råd med just då. Men det spelade faktiskt ingen roll alls, för jag hade förstått att köra motorcykel var det bästa man kunde göra och att jag ville göra det resten av mitt liv.

Men lika kär som man är i början av ett förhållande, lika likgiltig kan man ju känna sig när baksidorna av relationen blir allt tydligare. Är det inte likadant med motorcyklar och att köra motorcykel? Eller är de flesta nykära hela tiden? Själv saknar jag med jämna mellanrum energin som fanns i början.

Att resa på mc till spännande platser har fungerat ganska bra för mig, men nackdelen med det är att det kan kännas ljummet när man kommer hem igen. Se till exempel det här klippet som jag filmade från hjälmen för några år sedan. Vad gör ni för att berika och vitalisera hojåkandet? Vad får relationen att kännas spännande och intressant i längden?

https://youtu.be/esMBDZDCZQc

 

[Ulvhamne]

Jag kör många olika hojar, med helt åtskilda egenskaper. Det finns alltid mer att lära sig, mer att utmana sig med.
Om inte annat så kan man ju börja försöka klå Toni på att leka bergsget på två hjul.

 

[BrooklynS]

Bra fråga.

Själv tror jag på att "lära nytt" är det som berikar och håller lågan tänd. Utforska nya delar av hojlivet, skaffa en offroadhoj och gå några gruskurser, prova på långsemester på helt nya resmål, testa vinterkörning i norra Finland osv

 

[moddlaren]

I mitt fall så är mc körning rena avkopplingen från stressen från måsten från allt utom att hamna i något liknande ett smärre himmelrike.

Att dra på skinnjackan o skinnbyxor känna doften från det oljade skinnets smidighet att dra på hjälmen och veta att snart är jag fri, fri att styra min färd dit framljuset lyser.

Att köra med öppet visir och känna den dimensionen som man bara får i en cabriolet dofterna längs vägen dit hojen rullar detta är en dimension som är fantastisk och som jag hoppas att fler uppskattar.

Efter 35 år i olika sadlar sittandes på olika hojar med olika användningsområden både praktiska och opraktiska men alla på två hjul rullande mot frihetens euforiska resor korta som långa så är jag fortfarande nykär i fenomenet mc.

Men visst har det funnits dagar o år som när barnen var små som tiden inte riktigt ville räcka till,
min son åkte med mej i en speciell barnstol för mc han är uppvuxen bakom mig på en hoj grabben är lugnet själv i dag som vuxen.
Beror detta på hoj åkandet?

Jag njuter varje gång jag sitter på en hoj o jag hoppas jag kan fortsätta med detta i många många år till.

Mvh

 

[andersbrink]

Solen är min klocka. Att köra hoj när det är mulet, icke. Hojkörandet för mig är att upptäcka nya krokiga asfaltsvägar. Vägen dit är oftast väldigt långa omvägar där jag åkt förrut med ett leende. Under åren och tusentals mil har jag ännu inte åkt på all asfalt i Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Uppland, förmodligen inte ens hälften.

 

[DampKid]

I slutet av 90-talet hade jag slagit huvudet i biltaket. För gott. Fed up - långt över hårfästet - på det eviga trafikkaoset, ändlösa bilköerna och väganalfabeterna (rattens neanderthalare), sålde jag bilen på rot och köpte istället hoj. Först en liten mc-skoter, för att känna mig för och som jag använde främst till jobbpendling. Men rätt snart även en mellanklass nakenhoj. Bingo! Det var som om himlen bokstavligen kastade belöning över mig. Inte nog med att jag sparade 1-1,5 timme per dag bara i restid till och från jobbet, jämfört med kollektivtrafiken. Mina 2 hojar kostade faktiskt tillsammans i drift (bensin, försäkringspremier, service på auktoriserad verkstad) ungefär vad fekking SLs månadskort kostade. Som smarrig bonus slapp jag trängseln i överfyllda bussar och tunnelbanor, inställda avgångar, irritation, och ett par tre förkylningar per år, som en direkt följd av detta. *glad apa smackar med läpparna*

Och sedan har det bara rullat på... Minst två, gärna tre hojar, av olika storlekar, karaktär och egenskaper, is da shit. Alltid nytt. Varandets olidliga lätthet när man fejkboxar med sig själv om vilken hoj man ska välja idag...

It's alright, Ma, I'm only sighing

 

[ething]

Det är väl som vanligt. Man saknar det inte förrän det är borta. Jag hade ett halvt ofrivilligt uppehåll (barn, pengar, sur fru) i 10 år. Sedan kom medelålderskrisen tidigt och så blev det motard, sen enduro, sen cross och "lätt" komplettering med en Ducce. Tyvärr har vi (jag och ex-frun numer) kämpat med ett sjukt barn i ett par år så tiden till att köra har varit begränsad och det här med att njuta själv på en hoj utan några krav på tider att passa har inte riktigt infunnit sig. Nu går saker åt rätt håll så jag hoppas hitta tillbaks till "Zen" även på landsvägen igen, hittills är det crossbanan som varit min mentala frizon. Utöver den sociala biten så är det just kravlösheten där "vägen är målet" som jag saknar mest.

 

[Str3 R]

Har haft en påtvingad paus pga studier, förra sommaren for jag bara till besiktningen med två hojar. Kände inget sug då men i år har lågan tänts, eller nja, en ren brasa är det. Speciellt nu när snö finns. Känns som att det är nu hojsäsongen börjar, i december.

Blir nostalgisk när jag ser övningskörare ute på vägarna, hade själv en rätt trevlig övningskörning med många mil i sadeln varje gång och ofta. Ut kl 06:00 och hemma vid 21:00 och minst 50 mil avverkat. Det var tider det, saknar den tiden faktiskt.

Jag hade funderingar senast förra sommaren om jag skulle sälja alla hojarna, kände inget sug alls och undrade om den lågan nånsin skulle tändas till igen. Var också mindre delaktig i forum under tiden. Tur jag lät det stanna vid tankar och inte sålde nån hoj för i år brinner lågan. Rejält.

Jag är mitt uppe i planering av en ev resa till Nordkapp (finns en tråd om det), känns som jag behöver sträcka på mig lite längre bort än till Linköping, Sörmland, Uppland, Bergslagen. Bergslagen-resan tände funderingen på en hoj med mer drag i, större tank och framför allt bekvämare då mitt vänstra knä sa ifrån efter 30 mil på Streeten och då hade jag ca 20 mil kvar att avverka.

3 sep flög jag ner till Göteborg och körde hem Biffen, en R1200 GS/A -17 med sidoväskor och toppväska. Med grovmönstrat på hjulen förstås. Biffen har jag tänkt ska ta mig på längre avstånd. Dess namn kom sig av min första reaktion när jag för första gången såg en R1200 GS/A: ”Vilken jävla BIFF! Hur f*n ska jag köra den där?? Jag kommer ju tappa den?” men den var bara så otroligt enkel att hantera, den ”styr sig själv” typ. Och snart dök ett klipp upp på webben där just en Biff kör och styr sig själv.

Edit: glömde tillägga att är jag lite nere eller ledsen, deppig etc så lindrar alltid en hojrunda besvären, oavsett längd på körningen. Jag löser massa frågor under rundan och kommer hem och mår bättre.

 

[MickeZX7R]

Trixet är att inte köra för ofta och för mycket

Jag känner mig lika uppspelt inför varje vända med hojen eftersom jag aldrig hinner tröttna på den. Utseendet o ljudet från den råa motorgången gör mig lika åksugen varje gång.

Precis som i min relation så räcker jag att jag ser på henn..eh..den så kittlar det i ljumsktrakten

 

[Alatalo]

Jag håller med ovanstående - kvalitet istället för kvantitet...!

Jag har under de sista åren haft ett jobb som konsumerar var och varannan helg under sommarhalvåret och det mesta av veckorna däremellan. En av de naturliga följderna av detta är naturligtvis att jag kör färre mil jämfört med tidigare och att dessa mil körs på lite konstiga tider (sällan på helger men ganska ofta mitt i veckan). En annan följd är att alla turer nu verkar ha blivit betydligt mer välplanerade. Färre körtillfällen och färre mil leder osökt till mer mental verksamhet där nästa körning tänks igenom under ganska lång tid och en av utkomsterna av detta är att man är betydligt mer sugen då man väl får köra sin egen hoj igen.

Det är fullt jämförbart med den moderna psykologi man tillämpar på framgångsrika idrottsmän. Kvalitet istället för kvantitet och att verkligen vara mentalt närvarande före och under "kvalitet". Exemplen inom roadracing är många och det är precis detta som bl.a. skidåkaren Charlotte Kalla tillämpat under de sista säsongerna och så sent som igår var det ett reportage på TV om en snowboardåkare som skulle köra samma sak.

 

[Swedie]

Man ändras, så enkelt är det. Jag kunde inte tänka annat än MC också de första åren. "Måste ut och köra". Men det var lite del av det där ung och dum och utan eftertanke. Man körde för adrenalinet. Åldern, livet och erfarenheter senare så inser man att man måste ta det lugnt, det finns annat i livet. Och ibland händer ju saker i livet som gör att inte bara MC kan ses som tråkigt, allt är tråkigt. En sorts depression antar jag (vad jag haft länge...). Ni har väl sett mina trådar på sistone om vad som hänt...

Bra tips av er att ha flera hojar, för jag har alltid velat ha en smidig offroad-hoj också men alltid tänkt jag har bara råd med 1 hoj, i drift, service, försäkring etc och då väljer man ju lägga alla pengar på 1 hoj men som kanske inte passar i alla väder så att säga. Sen har man ju varit i träsket att man alltid velat ha senaste modellerna. Men nya hojar är för dyra idag totalt sett med inköp, lån, påtvingade årlig service etc etc.

För mig till 2019 ska MC vara en krydda i livet, inte en ersättning för något.

 

[Brute Force]

Prylar typ, servar ibland och då är det alltid spännande att se om den startar sen och ifall hjulen sitter kvar.

 

[Ozziania]

Har haft ett antal intressen som jag varit helt säker på skulle vara för evigt, det har de inte gjort, inte ens hojkörningen, hade ett uppehåll på 13 år, dock berikar kunskaperna livet så jag vill inte vara utan dem, vilket gör att de måste ändras ibland.

Förutom det tekniska intresset och bilar i olika omgångar så är hojkörning det som hållt i sej längst.

Det finns ju flera orsaker till att intresse väcks och bibehålls, drar man bort tillräckligt många delar av hög prio kommer glöden svalna.

Vad delarna består av och hur betydelsefulla de är varierar från person till person.

Delarna som är huvudsaken till att jag fortfarande kör hoj:

Ekonomi, behöver inte prioritera några kostnader för hojen, dvs, jag kan köra när jag vill och har tid.

Kunskap och resurser, har flera hojar och har möjlighet att alltid hålla dem körbara.

Knytning till hojen, behåller mina hojar så länge att jag hunnit skruva ner dem i dess beståndsdelar en eller flera ggr.
Håller hojen hyffsat ren och snygg med smord kedja osv efter körning.
Utvecklar och förbättrar dem också, det är såklart ett eget intresse som bidrar till helheten.

När jag tar på mc-utrustning och går ner till garaget har jag alltid det där högtidliga pirret i kroppen av att allt är perfekt och att jag kan ägna mej 100% åt att ha kul.

Körstil, blandning berikar, har gathoj och ett par offroadare, gillar att köra själv och gör det ganska mycket men har även bekanta som nästan bara träffas i hojsammanhang där vi kan fara 10mil för att fika, längre dagsturer eller flera hundra mil på den nästan obligatoriska sommarresan.

Den jag kör ihop med mest och har gjort i nästan 17år har ruggigt bra förmåga att hitta kul resmål och se till att vi kommer iväg, det är givetvis en viktig faktor och den som jag inte kan påverka själv så utan denna del skulle min körning förändras rätt mycket.

 

[Mr Moto]

Jag är alltjämt ganska nyförälskad varje gång jag hoppar på och trycker på startknappen efter 30 år i sadeln. De där första vibrationerna och ljudet är beroendeframkallande. Kanske har det också förblivit så då jag alltid utvecklats. Jag har bytt hojtyp, slutat åka på väg börjat med racing, lärt mig meka på helt nya nivåer. Så det ligger för mig mycket i det som nämns ovan att det krävs lite utveckling också. Med racing blir det mer kvalitetsåkning om än inte ofta. Sen bidrar depålivet till den positiva känslan också. Man träffar så många människor som man klickar med direkt.
Visst saknar jag den där oplanerade resan utan mål som är något av det bästa med gatåk. Men jag har inte på vägen att göra helt enkelt.
Men riktigt fast i beroendet är jag. Bara att gå ut i garaget och titta gör mig glad och tillfreds. Kanske ett tecken på ålder att man inte ens behöver åka för att känna den där glädjen

Det här summerar det hela ganska bra.

 

[BrooklynS]

I slutet av 90-talet hade jag slagit huvudet i biltaket. För gott. Fed up - långt över hårfästet - på det eviga trafikkaoset, ändlösa bilköerna och väganalfabeterna (rattens neanderthalare), sålde jag bilen på rot och köpte istället hoj. --- Bingo! Det var som om himlen bokstavligen kastade belöning över mig.

Det där sammanfattar absolut känslan när man skaffar hoj i mogen ålder och har provat på alternativen...

 

[Klosse]

Prylar typ...

Kan du ge exempel? Att välja? Montera?

 

[Klosse]

Jag har bytt hojtyp, slutat åka på väg börjat med racing, lärt mig meka på helt nya nivåer.

Dina två Honda under din avatar är ju legendariska värstingar; är det dem som du tävlar med? Vilken klass?

 

[Str3 R]

https://youtu.be/esMBDZDCZQc

Se på tusan, det är ju... Det är ju en R1200GS/A!

 

[Klosse]

Se på tusan, det är ju... Det är ju en R1200GS/A!

Javisst, men inte årsmodell 2017, som du har. Ändå obegripligt lätthanterlig när det går undan.

 

[Str3 R]

Javisst, men inte årsmodell 2017, som du har. Ändå obegripligt lätthanterlig när det går undan.

Den bara ser störtjobbig ut, förvånansvärt enkel hantering med dom.