Nyteknik
Bannad
Någon som har testat?
http://www.guitarherogame.com/
DN´s recension (2 juni):
Guitar Hero
Med blytunga riff låter "Guitar Hero" din bleknande rockdröm blomma upp.
Få saker är lika tillfredställande som att spela luftgitarr. Du har den perfekta posen, lägger dom perfekta riffen och utstrålar vad Nikki Sixx själv skulle kalla för ren rock n roll. Ta mig till valfri konsert av inlyssnat band och jag står ofelaktigt där med den imaginära gitarren i handen och vevar loss.
Jag släpper loss mitt rockalterego TT Lipstick och jag blir vassast i lokalen på min gurka. Både du och jag vet ju att det dessvärre krävs mer än så. Att om det i mina händer dök upp en riktig gitarr är det enda jag skulle bjuda visset oljud och anskrämliga toner. Därför tackar jag nu rockgudarna för "Guitar Hero", som tar drömmen om det perfekta solot lite närmare mina spretiga fingrar.
Med en enkel liten plastgitarr som du pluggar in i PS2an kan du spela till ett brett register av klassiska rock'n rolldängor. Vill du kan du riva av ZZ Tops kaxiga "Sharped Dressed Man" eller varför inte lägga manken till och klara av de 25 ursprungliga låtarna för att låsa upp smått omöjliga Ozzy-låten "Bark at the Moon". Spannet är stort, både vad gäller olika typ av musik som det gäller svårighetsgraderna. Lätt är som man kan förvänta sig hyfsat enkelt medan den svåraste graden, expert, är snorsvår och lätt leder till vredesutbrott och kramp i fingrarna.
Spelandet är i all sin enkelhet otrolig intuitivt, det finns fem olikfärgade knappar på halsen som din vänstra hand ska sköta om, fröken högers jobb är att hålla koll på den långsmala knapp som ersatt strängarna. Såklart finns det även en svajarm som du kan lajja loss med. På tv:n syns gitarrhalsen och du ska helt enkelt matcha de färger som kommer mot dig. Lätt som en plätt men ändå så svårt, för att sätta ett långt Jimmy Hendrix-solo är en uppgift som kräver sin rocker.
Det fina i kråksången är att det är inga löjliga kortversioner av låtarna, har du valt Franz Ferdinands "Take Me Out" så får du helt enkelt se till att hålla din mätare över noll tills sluttonen ljuder ut. Spelar du för dåligt så börjar publiken bua och din "livsmätare" går ner på rött och börjar blinka illavarslande. Det gäller alltså att hålla tungan rätt i mun och inte lalla iväg i knoppen för att slippa lira om låten.
Detta låter förståss väldigt löjligt, och jag inser att jag måste se minst lika löjlig ut när står framför tv:n med en liten söt plastgurka och beter mig som jag vore Strängen i Hellacopters. Men det är inte mitt fel, det är spelets fel. För det är sällan ett spel kan vara så otroligt tajt och engagerande, med rätt balans lyckas utvecklarna Harmonix med konsttycket att fria till alla med det minsta musikintresse eller rytm i blodet. Det går inte att lägga ifrån sig gitarren, det är hela tiden bara-en-till som segrar i din skalle.
Visst kan man se spelet som ett simpelt rytmspel, precis som vilket annat med en specialkontroll. Sure, jag förstår tänket, men utan gitarren hade konceptet fallit platt till marken. "Guitar Hero" är så fantastiskt tack vare den briljanta kombinationen av enkelhet, riff du känner igen och smått exotisk kontroll. Det enda som går över mitt huvud är varför ingen har tänkt på detta tidigare? Det krävs ju inte någon raketforskare för att komma på att detta är ett vinnande koncept, varför har vi då behövt leva en så stor det utav våra liv utan "Guitar Hero"?
Nu väntar vi bara på uppföljaren, nya låtar att lära sig trycka in knappar i takt med. Tills dess kommer jag att behöva fantisera ihop egna riff till låtarna i min iPod när jag går in efter en malplacerad liter mjölk på livset om hörnet.
http://www.guitarherogame.com/
DN´s recension (2 juni):
Guitar Hero
Med blytunga riff låter "Guitar Hero" din bleknande rockdröm blomma upp.
Få saker är lika tillfredställande som att spela luftgitarr. Du har den perfekta posen, lägger dom perfekta riffen och utstrålar vad Nikki Sixx själv skulle kalla för ren rock n roll. Ta mig till valfri konsert av inlyssnat band och jag står ofelaktigt där med den imaginära gitarren i handen och vevar loss.
Jag släpper loss mitt rockalterego TT Lipstick och jag blir vassast i lokalen på min gurka. Både du och jag vet ju att det dessvärre krävs mer än så. Att om det i mina händer dök upp en riktig gitarr är det enda jag skulle bjuda visset oljud och anskrämliga toner. Därför tackar jag nu rockgudarna för "Guitar Hero", som tar drömmen om det perfekta solot lite närmare mina spretiga fingrar.
Med en enkel liten plastgitarr som du pluggar in i PS2an kan du spela till ett brett register av klassiska rock'n rolldängor. Vill du kan du riva av ZZ Tops kaxiga "Sharped Dressed Man" eller varför inte lägga manken till och klara av de 25 ursprungliga låtarna för att låsa upp smått omöjliga Ozzy-låten "Bark at the Moon". Spannet är stort, både vad gäller olika typ av musik som det gäller svårighetsgraderna. Lätt är som man kan förvänta sig hyfsat enkelt medan den svåraste graden, expert, är snorsvår och lätt leder till vredesutbrott och kramp i fingrarna.
Spelandet är i all sin enkelhet otrolig intuitivt, det finns fem olikfärgade knappar på halsen som din vänstra hand ska sköta om, fröken högers jobb är att hålla koll på den långsmala knapp som ersatt strängarna. Såklart finns det även en svajarm som du kan lajja loss med. På tv:n syns gitarrhalsen och du ska helt enkelt matcha de färger som kommer mot dig. Lätt som en plätt men ändå så svårt, för att sätta ett långt Jimmy Hendrix-solo är en uppgift som kräver sin rocker.
Det fina i kråksången är att det är inga löjliga kortversioner av låtarna, har du valt Franz Ferdinands "Take Me Out" så får du helt enkelt se till att hålla din mätare över noll tills sluttonen ljuder ut. Spelar du för dåligt så börjar publiken bua och din "livsmätare" går ner på rött och börjar blinka illavarslande. Det gäller alltså att hålla tungan rätt i mun och inte lalla iväg i knoppen för att slippa lira om låten.
Detta låter förståss väldigt löjligt, och jag inser att jag måste se minst lika löjlig ut när står framför tv:n med en liten söt plastgurka och beter mig som jag vore Strängen i Hellacopters. Men det är inte mitt fel, det är spelets fel. För det är sällan ett spel kan vara så otroligt tajt och engagerande, med rätt balans lyckas utvecklarna Harmonix med konsttycket att fria till alla med det minsta musikintresse eller rytm i blodet. Det går inte att lägga ifrån sig gitarren, det är hela tiden bara-en-till som segrar i din skalle.
Visst kan man se spelet som ett simpelt rytmspel, precis som vilket annat med en specialkontroll. Sure, jag förstår tänket, men utan gitarren hade konceptet fallit platt till marken. "Guitar Hero" är så fantastiskt tack vare den briljanta kombinationen av enkelhet, riff du känner igen och smått exotisk kontroll. Det enda som går över mitt huvud är varför ingen har tänkt på detta tidigare? Det krävs ju inte någon raketforskare för att komma på att detta är ett vinnande koncept, varför har vi då behövt leva en så stor det utav våra liv utan "Guitar Hero"?
Nu väntar vi bara på uppföljaren, nya låtar att lära sig trycka in knappar i takt med. Tills dess kommer jag att behöva fantisera ihop egna riff till låtarna i min iPod när jag går in efter en malplacerad liter mjölk på livset om hörnet.
Vi fattar inte hur hon gjorde det!
