*CASHMAN*
Ceterum censeo Sandviken esse delendam
Hallå alla småfrusna hojåkare! Jag tänkte den närmaste månaden dela med mig lite av de upplevelser om händer och fötter då jag nu är på min första längre tjänsteresa utomlands! Läs om ni vill, see if I care!
2003-10-07
Efter att några dagar klurat på när resan och äventyret till Indien egentligen skull bli av så inleddes eftermiddagen med ett möte på ABB med deras projektledare och avdelningschef. Klockan 16.15 bestämdes det då att jag skulle ta flyget på onsdag morgon klockan 06.35. Eftersom mitt pass var på indiska ambassaden så fick det budas till resebyråns filial på Arlanda så att jag kunde hämta det där. Resebyrån stängde nio på kvällen och öppnade inte förrän 06.00 morgonen därpå. Hmm, tänkte jag? Hur ska jag hinna handla tax-free snus, checka in och få passet på 35 minuter? Omöjligt, kom jag fram till. Hotell på Arlanda beställdes och taxi skulle stå utanför min dörr vid 19.30. Då var det bara att åka tillbaka till kontoret och fixa det sista med bärbara datorn och hem och packa. Va fan tar man med sig till Indien i en månad? Det visade sig att några ombyten underkläder ett par extra byxor och några tröjor fick räcka. En rulle snus åkte ner också, det kunde ju vara slut i tax-freen? Färden till Arlanda gick med passat diesel utrustad med GPS. Åhhh, vad roligt!!! Väl på Arlanda hämtades passet ut klockan 20.45 och stegen gick mot Radisson som visade sig ligga enbart 5 minuters gångväg från min gate. Fint och fräsch det där Radisson.
2003-10-08
04.15 åhh fy fan vad jobbigt att gå upp. Nåja, fel dag att försova sig, så det var bara att tugg i det sura äpplet. Köpte en bok på flygplatsen som jag antagligen inte kommer att öppna, minns inte vad den hette, men jag upptäckte att det tydligen var en uppföljare till nån annan bok, jippi! Flyget till Zürich hade lika gärna kunnat vara Ryan air, så vi lämnar den saken nu. Väl på flygplatsen i Zürich ringer telefonen, ABB har ångrat sig gällande min slutdestination. Istället för till Raipur så ska jag nu till New Delhi från Mumbai(Bombay, officiellt namnbyte -96). Inte ens 10 på fm och redan strul. Nåja, upptäckte till min förtjusning att det fanns gps på planet för samtliga passagerare att studera. Wohooo! På vägen fick jag se Terminator 3 på en skärm som satt i ryggstödet på stolen framför. Jag som tänkt se den på en 5x20 m skärm och med riktigt ljud. Jag hann även med att se ”mästerverket” Charlies Angels 2 i min privata lilla cinematograf. På gps’en kunde man även se att färden gick över alla de säkraste platserna på jorden, Irak, Iran och Pakistan. Nåja, väl i Mumbai klockan strax efter 10 lokal tid så fanns inte min bokning till Dehli så jag fick boka om. Hotellbokningen i Mumbai var också spårlöst försvunnen. Hjälpsamma indier såg dock till att jag fick rum på ett annat hotell. 10 dollar billigare per natt blev det också. I mörkret styrde hotellets chaufför in mig till en palatsliknande byggnad vid halvtolvsnåret. Hotell Leela hette det. Att bära sin egen väska är fullkomligt uteslutet på hotellen. När väskan levererades till mitt rum på ca 35 m2 så var jag tvungen att fråga hur mycket dricks folk lämnade. Hotellindiern svarade att 45 rupies motsvarade ca 1 dollar varpå jag frågade om det var bra eller dåligt? Indiern ryckte lite på axlarna och log då jag gav honom 50 rupies. Väckning beställdes till 05.00.
2003-10-09
Gissa vem som slår upp ögonen vid 06.30, fan att det alltid ska vara på detta viset. Iväg med hotellets minibuss till inrikesflygplatsen vid 06.50. Turen genom Mumbai var intressant, det bodde folk i skjul i stort sett på motorvägens vägren. Väl framme där så hade de nu två bokningar i mitt namn till Delhi och en till Raipur. Suck! Det blev till sist en tur och retur biljett till New Delhi. Det kostade 16650 pengar och jag begrep ingenting som vanligt. Mitt visa dög inte som betalning eftersom det inte hade kredit. Att det sen finns över 40000 SEK på kontot var inget de kunde ta hänsyn till. Jag gick då 50 m och plockade ut 20000 pengar och pyntade cash. Då jag till sist blev sittande i väntsalen på flygplatsen tittade jag ut genom fönstret och upptäckte en hel liten stadsdel precis granne med flygplatsen. Enda avskiljningen var en mur på ca 150 cm. Hmmm, gated community tänkte jag. Nåja, som tak såg det ut som om dom hade presenningar och det föreföll inte vara lika gemytligt som i de amerikanska samhällena bakom murar. De är i alla fall förbannat hjälpsamma och trevliga de däringa indierna.
På plats i Delhi klockan 10 på fm var det som vanligt lite strul då ingen kom och mötte upp. Sju telefonsamtal senare så kom det till sist en chaufför från Grand hotell och tog mina väskor. Tilläggas kan ju att mina telefonsamtal inte gav nåt utan att det var personalen på flygplatsen som fixade allt. Grand var ett passande namn på hotellet. Grand hotell i Stockholm förefaller som vilket kominn hotell som helst i jämförelse. Efter incheckning så åts en förträfflig lunch på hotellet. Makalöst vilket utbud och servicen var därefter. Jag hann inte ens fylla på ölen i glaset själv. Det stod nån och passade nästan hela tiden. Jag skulle inte behöva vara utan nåt medan jag var där. Efter maten åkte jag till ABB’s huvudkontor, hotellet stod för transporten, det ingår tydligen i rummet. Väl inne på kontoret möttes jag av en svensk från Ludvika. Han jobbade på en annan avdelning än den jag jobbar åt men det kändes lite skönt med en till västerlänning så här i början. Jag mötte Jagdish Rao som är indiens projektledare för det jobbet jag är inblandad i och vi gick igenom de senaste ritningarna som jag hade med mig. Några små ändringar kom vi överens om och de vidarebefordrades till SCC i Västerås. Strax efter klockan sju lämnade så jag och Ludvikamannen Birger kontoret och begav oss till hotellet. Kvart över åtta lämnade vi hotellet för att åka ut och äta på stan. Vi åkte en Ambassador lokaltaxi. De ser likadana ut nu som när de började tillverkas på 50-talet nångång. Jag har ännu inte nämnt nåt om trafiken, men det är bara för att jag har inte vågat reflektera över den ännu. Herregud!
Kinamat med inhemsk öl fick det bli i ett område med ganska västerländskt stuk. Innan maten fick en 7-åring putsa mina dojjor för 5 kr. Till och med de små ska hålla på och traggla om priset, makalöst. Hemfärden var ännu mera spännande, vi tog en sån där liten lustig trehjulig taxi. I en sån känner man sig inte stöddig vill jag lova.
Bild inifrån entren på hotellet i Delhi:

2003-10-07
Efter att några dagar klurat på när resan och äventyret till Indien egentligen skull bli av så inleddes eftermiddagen med ett möte på ABB med deras projektledare och avdelningschef. Klockan 16.15 bestämdes det då att jag skulle ta flyget på onsdag morgon klockan 06.35. Eftersom mitt pass var på indiska ambassaden så fick det budas till resebyråns filial på Arlanda så att jag kunde hämta det där. Resebyrån stängde nio på kvällen och öppnade inte förrän 06.00 morgonen därpå. Hmm, tänkte jag? Hur ska jag hinna handla tax-free snus, checka in och få passet på 35 minuter? Omöjligt, kom jag fram till. Hotell på Arlanda beställdes och taxi skulle stå utanför min dörr vid 19.30. Då var det bara att åka tillbaka till kontoret och fixa det sista med bärbara datorn och hem och packa. Va fan tar man med sig till Indien i en månad? Det visade sig att några ombyten underkläder ett par extra byxor och några tröjor fick räcka. En rulle snus åkte ner också, det kunde ju vara slut i tax-freen? Färden till Arlanda gick med passat diesel utrustad med GPS. Åhhh, vad roligt!!! Väl på Arlanda hämtades passet ut klockan 20.45 och stegen gick mot Radisson som visade sig ligga enbart 5 minuters gångväg från min gate. Fint och fräsch det där Radisson.
2003-10-08
04.15 åhh fy fan vad jobbigt att gå upp. Nåja, fel dag att försova sig, så det var bara att tugg i det sura äpplet. Köpte en bok på flygplatsen som jag antagligen inte kommer att öppna, minns inte vad den hette, men jag upptäckte att det tydligen var en uppföljare till nån annan bok, jippi! Flyget till Zürich hade lika gärna kunnat vara Ryan air, så vi lämnar den saken nu. Väl på flygplatsen i Zürich ringer telefonen, ABB har ångrat sig gällande min slutdestination. Istället för till Raipur så ska jag nu till New Delhi från Mumbai(Bombay, officiellt namnbyte -96). Inte ens 10 på fm och redan strul. Nåja, upptäckte till min förtjusning att det fanns gps på planet för samtliga passagerare att studera. Wohooo! På vägen fick jag se Terminator 3 på en skärm som satt i ryggstödet på stolen framför. Jag som tänkt se den på en 5x20 m skärm och med riktigt ljud. Jag hann även med att se ”mästerverket” Charlies Angels 2 i min privata lilla cinematograf. På gps’en kunde man även se att färden gick över alla de säkraste platserna på jorden, Irak, Iran och Pakistan. Nåja, väl i Mumbai klockan strax efter 10 lokal tid så fanns inte min bokning till Dehli så jag fick boka om. Hotellbokningen i Mumbai var också spårlöst försvunnen. Hjälpsamma indier såg dock till att jag fick rum på ett annat hotell. 10 dollar billigare per natt blev det också. I mörkret styrde hotellets chaufför in mig till en palatsliknande byggnad vid halvtolvsnåret. Hotell Leela hette det. Att bära sin egen väska är fullkomligt uteslutet på hotellen. När väskan levererades till mitt rum på ca 35 m2 så var jag tvungen att fråga hur mycket dricks folk lämnade. Hotellindiern svarade att 45 rupies motsvarade ca 1 dollar varpå jag frågade om det var bra eller dåligt? Indiern ryckte lite på axlarna och log då jag gav honom 50 rupies. Väckning beställdes till 05.00.
2003-10-09
Gissa vem som slår upp ögonen vid 06.30, fan att det alltid ska vara på detta viset. Iväg med hotellets minibuss till inrikesflygplatsen vid 06.50. Turen genom Mumbai var intressant, det bodde folk i skjul i stort sett på motorvägens vägren. Väl framme där så hade de nu två bokningar i mitt namn till Delhi och en till Raipur. Suck! Det blev till sist en tur och retur biljett till New Delhi. Det kostade 16650 pengar och jag begrep ingenting som vanligt. Mitt visa dög inte som betalning eftersom det inte hade kredit. Att det sen finns över 40000 SEK på kontot var inget de kunde ta hänsyn till. Jag gick då 50 m och plockade ut 20000 pengar och pyntade cash. Då jag till sist blev sittande i väntsalen på flygplatsen tittade jag ut genom fönstret och upptäckte en hel liten stadsdel precis granne med flygplatsen. Enda avskiljningen var en mur på ca 150 cm. Hmmm, gated community tänkte jag. Nåja, som tak såg det ut som om dom hade presenningar och det föreföll inte vara lika gemytligt som i de amerikanska samhällena bakom murar. De är i alla fall förbannat hjälpsamma och trevliga de däringa indierna.
På plats i Delhi klockan 10 på fm var det som vanligt lite strul då ingen kom och mötte upp. Sju telefonsamtal senare så kom det till sist en chaufför från Grand hotell och tog mina väskor. Tilläggas kan ju att mina telefonsamtal inte gav nåt utan att det var personalen på flygplatsen som fixade allt. Grand var ett passande namn på hotellet. Grand hotell i Stockholm förefaller som vilket kominn hotell som helst i jämförelse. Efter incheckning så åts en förträfflig lunch på hotellet. Makalöst vilket utbud och servicen var därefter. Jag hann inte ens fylla på ölen i glaset själv. Det stod nån och passade nästan hela tiden. Jag skulle inte behöva vara utan nåt medan jag var där. Efter maten åkte jag till ABB’s huvudkontor, hotellet stod för transporten, det ingår tydligen i rummet. Väl inne på kontoret möttes jag av en svensk från Ludvika. Han jobbade på en annan avdelning än den jag jobbar åt men det kändes lite skönt med en till västerlänning så här i början. Jag mötte Jagdish Rao som är indiens projektledare för det jobbet jag är inblandad i och vi gick igenom de senaste ritningarna som jag hade med mig. Några små ändringar kom vi överens om och de vidarebefordrades till SCC i Västerås. Strax efter klockan sju lämnade så jag och Ludvikamannen Birger kontoret och begav oss till hotellet. Kvart över åtta lämnade vi hotellet för att åka ut och äta på stan. Vi åkte en Ambassador lokaltaxi. De ser likadana ut nu som när de började tillverkas på 50-talet nångång. Jag har ännu inte nämnt nåt om trafiken, men det är bara för att jag har inte vågat reflektera över den ännu. Herregud!
Kinamat med inhemsk öl fick det bli i ett område med ganska västerländskt stuk. Innan maten fick en 7-åring putsa mina dojjor för 5 kr. Till och med de små ska hålla på och traggla om priset, makalöst. Hemfärden var ännu mera spännande, vi tog en sån där liten lustig trehjulig taxi. I en sån känner man sig inte stöddig vill jag lova.
Bild inifrån entren på hotellet i Delhi: