Tackar också för ännu en kanondag.
Tyvärr lyckades jag ju avsluta den lite tidigt, men det kändes väldigt bra fram till dess.
Det var jag som bjöd på ljudshowen i depåkurvan vid fyratiden, som tydligen hördes rätt bra i depån efter vad jag förstått. Hojen klarade sig dock osannolikt bra, och jag likaså. Är riktigt glad för mina Full Metal Racer-handskar nu. De fina skrapmärkena på knogarna gör sig mycket bättre i titan än i händer...
Det hela var faktiskt väldigt odramatiskt, jag hade legat och smugit på mer och mer gas en god bit i kurvan och allt kändes bra, men tog tydligen i lite för mycket och bakhjulet gled mjukt och "fint" ut, och ganska snart gick förstås fotpinnen i och jag hann inte göra något åt det hela. Sedan minns jag bara att jag försökte hålla kvar i styret så länge som möjligt för att hojen skulle hålla sig nere, men ganska snart tappade jag förstås taget om det också. Kan inte skylla på däcken heller, det satt ett finfint för dagen nytt K2 bak på den, så jag hade kanongrepp i däcken.
Man säger ju att man ska räkna till tio innan man försöker resa sig när man tror att man stannat, men nackdelen med att ligga längst fram är ju att halva snabba gruppen ligger strax bakom en och jagar, och då känns det inte helt komfortabelt att ligga stilla.
Första gången jag försökte resa mig var det inte ens nära, men efter vad som kändes som en evighet tänkte jag att nu ligger jag nog stilla ändå. Det gjorde jag inte då heller... Så jag väntade en stund till, och tredje gången gick det bra att resa sig. Dum som man är försökte jag då gå till hojen för att få undan den ordentligt (lite funktionärsskadad, och inte så klartänkt just då
), men utan högerstyre är det lite halvjobbigt att lyfta den själv, och Eskilsson vinkade vänligt men bestämt bort mig från banan och kollade så att jag var ok. Tack för det!
Så fick jag gå in och göra lite fågelimitationer för ambulanspersonalen, som också var mycket lugna och trevliga
, och sedan bort till "teamet" (1) och skämmas.
(1): Jag får inte riktigt vara med i teamet eftersom jag kör riktig motorcykel, och de andra kör Yamaha, men de är trevliga ändå.
Janne bryggde till och med kaffe åt mig som tröst när jag kom in.
Det mest osannolika av allt är nog att hjälmen aldrig nuddade marken, trots att jag av skadorna på resten av utrustningen att döma tumlade runt en hel del, så huvud och nacke klarade sig alldeles utmärkt, trots att det gick rätt fort vid kraschen.
Ber om ursäkt för att jag orsakade en rödflagg, men arrangörerna var snabba med att få bort hojen, och det var ju precis vid depån, så förhoppningsvis blev det inte mycket mer än ett stop-and-go.
Är lite allmänt mörbultad just nu, men har inte direkt ont någonstans, så den 26:e är jag på't igen på Sviestad, och den 29:e ger jag Gelleråsen en ny omgång.
)
