Håller väl med Ankan, DonQ o sandstream i deras tidigare uttalande.
Detta skall tas med en liten nypa salt,
Människan är nog gjord för(eller tål) att hamna i situationer som är livshotande då och då, vi har adrenalin som flödar på vid allvarliga situationer och det känns som vi har en liten backup i kapacitet som bara kommer fram när vi stöter på allvarliga problem. För längesedan så stötte nog människan på lite mer problem, vi fick nog kämpa för vår överlevnad i en allt större grad och jag tror vi har utvecklats till varelser som klarar en hel del när det behövs. Själv tycker jag att man kan tänka väldigt skarpt tex när handsken har fastnat och du flyger över ett stort platåhopp med crossen och du bara måste ha över fingrarna till bromshandtaget för att bromsa direkt när man landar, tiden går liksom långsammare. Eller om man missar en inbromsning efter en raka och man bara kämpar för att inte hamna i lekarkulorna, ingen av situationerna är kanske statiskt samma sak som en personskada men man inser allvaret och adrenalinet flödar till. Man känner att man lever.
Sen är det ju grejen med tävlan, att mäta sig mot grannen är alltid lockande. Bromsa lite lite senare, komma meter för meter närmare, lägga ner lite mer. Det gör att man pushar lite mer.
Jag känner att jag vill ha lite "action" i det vardagliga trygga livet som jag annars lever och då passar det tex att stå på startplattan 30 crossar i bredd som alla vill vara först i startkurvan eller försöka bromsa om någon på någon roadracing bana.
Sen är det väl så att det kostar att köra hoj, men jag tror att man kommer ångra sig när man är 60 och snålade medans man var ung (relativt). Men det finns ju olika klasser som kostar olika mycket, alla har säkert sin charm.
)
