Åh fy fan alltså, jag mår illa bara jag ser det. Ursäkta, det är inget illa menat, bara ett uttryck för vad jag känner inför att spendera en solig söndag med att slipa kåpor. Har man gjort det ett par gånger så vet man. Det är inte så mycket själva slipandet som gör mig illamående utan vetskapen om att man kommer att förstöra det ganska snart och ekvationen (skapa minus förstöra) går inte ihop. Det är överskottet på skapandesidan som gör en illmående. Om förstörandet tog lika lång tid som skapandet skulle den där soliga söndagen inte kännas så bortkastad. Som tur är så är Anja ung och oförstörd, det tar ett par krascher och ett par slipningar för att man ska få en sådan negativ inställning som jag har till en annars så kreativ syssla som att slipa kåpor. Jag önskar er mycket nöje!
