När jag var ung och student hade jag en gammal Honda XL350. Den hojen var pinsam på många sätt. Tappade komp och ork, när den var som värst undrar jag om den ens hade 15hk.
Ofta körde jag E22 västerut, och när man passerar Hurva var där ju en rätt kraftig stigning uppför en åsrygg med omkörningsfält i västlig riktning och enkelfil i östlig. Trefilsväg redan då på 80-talet.
Jag ligger bakom en lastbil och tänker att nu gasar jag om. Jag ligger jämsmed lastbilen hela stigningen med fullgas. Men inte, hojen klarar inte långtradaren i uppförsbacken. Istället lägger jag mig bak lastbilen på rulle. Gud vad skönt och vindstilla... vi kör båda av vid norra infarten Lund och där skiljs vi åt med en vinkning. Lastbilschaffisen skrattar en hel del märker jag, men jag tänker att det är ett hjärtligt skratt kanske....
En annan gång körde jag den hojen till Kristianstad i mars. Det var fortfarande vinter men torra vägar. Den låter tufft Hondan, och jag tycker ju jag är cool som kör när det fortfarande är vinter. Så jag ställer hojen på MC-parkeringen på det gamla Domustorget där, uppe i hörnan vid resturangen fanns dom på den tiden. Naturligtvis var det en isfläck på parkeringen och jag satte en rova där och fick hojen över mig. Stukad fot blev det mitt i helghandeln. Å andra sidan, jag låg i lumpen då minns jag, och fick fri marsch ganska länge med min stackars fot. Fri marsch är frihet i det militära.
Pinsammast var nog ändå den gången med XTZ750 när jag körde i jeans och jympaskor. Byxan fastnade i fotpinnen vid rödljus så jag fick inte ner vänsterfoten. Jag föll som en fura. Den var pinsam på riktigt.