manneman
Guest
Garvade Sporthojare minns kanske min berättelse för några år sedan, en berättelse som numera är raderad ifrån sidan på min egen begäran. Jag fick så fin respons av alla er där ute när jag hade en av mina svåraste stunder och ingen är mer tacksam än jag även om många inte märkt av det.
Livet fortskrider och som synes så är jag fortfarande här. Jag har väl inte presterat några stordåd utan lever idag ett ganska stillsamt liv jämfört med det liv jag en gång levde och det fungerar helt okej för mig, jag lever och jag känner att jag gör det.
Ibland skänker jag en tanke åt er på Sporthoj som faktiskt skänkte mig en tanke den där morgonen och timmarna efteråt när det brast för mig och jag berättade min historia om hur det var att förlora min mamma.
Framförallt till "Kenta, Mother och Wonderwizard" annars ingen nämnd och ingen glömd.
För er som inte var med då och läst detta kan jag berätta att jag ryckte in för att göra svensk värnplikt och låg på ett brigadspaningskompani på pansarregementet i Kristianstad - P6 året 1989.
Som 14 åring hade jag skrivit in mig i dåvarande ungdomshemvärnet i Helsingborg 1199U vars faciliteter var förlagda strax öster om Sofiero.
Följande lär du aldrig läsa i tabloiderna...
Min självbiografi BÖRJAR så här;
Epilog
Fem svenska män på en kulle är namnet på en bok som jag håller på att skriva om den tragedin jag personligen upplevde den 23 oktober 1993.
Om hur det började...och varför jag valde den vägen...
Eller snarare om hur den tragedin fick mig att åka iväg igen, igen och igen och varför händelsen ledde iväg mig totalt sju gånger i rikets tjänst under 13 års tid. Ibland säger jag att jag visste inget annat och ibland säger jag att en tragedi ledde till fler tragedier för att jag helt enkelt inte kunde ta hand om mitt liv i det civila.
När jag inte var ute på uppdrag så arbetade jag inom ett större byggföretag.
Jag blev sämre och sämre psykiskt och rentav socialt inkompetent på ett sätt som visar sig i mitt umgänge än idag trots att jag gav upp det militära livet 2005.
Posttraumatisk stress gav sig till känna och jag berusade mig för att lätta bördan, jag drack aldrig på jobbet eller rättare sagt aldrig på arbetstid och ingen märkte något av den sidan.
Men med mycket utejobb med tillhörande boende i husvagn så spenderade jag en hel del tid med mig själv och mina tankar vilket gav att man grubblade en del om ni förstår...
På mitt arbete som arbetsledare i byggbranschen så började mina underordnade att protestera mot mitt beteende som artade sig i plötsliga raseriutbrott för skitsaker och stunder av ren inkompetens då mitt minne utan förvarning hamnade i ett stadium av total tomhet -direkt minnesförlust.
Själv hade jag ingen som helst aning om varför checken inte gick att lösa in, det var ju hur mycket pengar som helst på kontot?
Det gick bara inte, från den ena till den andra sekunden så var det helt blåst på hjärnkontoret, varför förstod jag överhuvudtaget inte???
Posttraumatisk stress...
Lampan var tänd men ingen vart hemma utan att jag ens hade en aning om att det blivit så?
Jag hade gått ifrån normalbegåvad till fullständig idiot utan att ha en aning på rak Svenska...
Posttraumatisk stress...gissa om...
För min del började det med 'fem svenska män på en kulle...' som skulle spana på den Kroatiska Bobovacbrigaden.
Vissa enheter hade benämningen "Apostoli" andra "Maturice" och de leddes av Ivica Rajić.
Rajić som varit en officer i den jugoslaviska armén innan 1992 värvades i den Kroatiska armén. Rajić opererade från den centralt placerade Bosniska staden Kiseljak som befälhavare över andra kommandot över HVO´s (Hrvatsko vijeće obrane - HVO, Kroatiska försvarsrådet, var kroatiska republiken Herceg-Bosnas armé under Bosnienkriget 1992-1995.) operativa kommando.
Den ledande officeren var dock Dominik Ilijasevic och frågar du mig personligen så var det det svinet som gav ordern, jag vet...jag är helt säker, jag var en av de 5 svenska männen på kullen...som senare kom att försvaras av flera
Stupni Do är en by i Bosnien-Hercegovina, norr om Sarajevo.
Under kriget i Bosnien 1992-1995 intogs den muslimska byn av en styrka ur den kroatiska republiken Herceg-Bosnas armé HVO, under ledning av Dominik Ilijasevic. Soldaterna dödade 38 av dess invånare, kvinnor våldtogs och en del av männen utsattes för tortyr. Samtliga sköts eller brändes till döds och byns bostadshus stacks i brand.
Händelsen kom till världens kännedom då en styrka ur den svenska FN-bataljonen Nordbat 2 kom till byn.
Ilijasevic skall även ha begått andra brott, bland annat tortyr och mord på bosniska civilpersoner i den närbelägna staden Vareš. 16 december 2002 inleddes rättegången mot honom inför krigsförbrytartribunalen i Haag.
Anledningen till attacken skall enligt vissa FN-källor ha varit en hämnd för att bosniska styrkor tidigare tagit den kroatiska byn Kopljari, men Stupni Do hade även en viss strategisk betydelse . Byn skall genom sitt läge vid den södra vägen mot Vareš, på gränsen till bosnienserbiskt territorium, ha varit en strategiskt viktig punkt och på så sätt betydelsefull för den trafik som bedrevs över gränsen av såväl bosniska som kroatiska smugglare.
Vi var 5 man ur N-spaningsgruppen som inte var särdeles överrepresenterade i BA 02 som fick ett klassificerat uppdrag i mitten på oktober 1993, uppdraget löd kort och koncist; följ efter Dominik llijasevic, punkt. Detta var 1993 Men 12 år senare så var samma femma i Afghanistan med första vändan, alla var då reservofficerare i armén och 4 var Skåningar och en Hallänning. Den vändan var den sista av sju totalt.
När Hallänningen Major Alex ringde mig natten till den 3 mars 2008 och sa att hans vän gjort slut för att han menade att "du är som en JÄVLA mussla, vad jag än säger så verkar det som att du skiter i det." -Alex var överpedant, han var mitt högsta befäl sedan 12 år tillbaka och jag stod spikrak i ryggen varje gång han bad mig om en tjänst.
Alex var HS, så den där Viktor han bodde ihop med hade jag inte mycket till övers för, men Alex var militär ut i fingertopparna och han var grymt skicklig på sitt jobb att leda oss.
Huruvida hans sexuella läggning var i kontrast till den person han var, var totalt ointressant!
Alex ringde mig för att jag var hans näst bästa vän. Micke dog för egen hand året innan.
Jag vet att det sista jag sa till Alex innan han la på var att jag åkte ner om han ville det, jag bodde i Vännäsby utanför Umeå då. När han la på ,luren så rafsade jag ner lite prylar i en väska och stoppade med ett par bullar och lite frukt, 13 timmar och 25 minuter senare var jag i Halmstad och såg ett par fötter i ett vardagsrum.
Jag sa bara till polisen att; -glöm att jag går in där. -Med gråten i halsen...
Den dagen vart det bara jag kvar av de 5 svenskarna på kullen.
Jag hade förlorat min sambo och min 6 månaders dotter i en trafikolycka plus mina 4 bästa vänner hade bragt sig själva om livet, mina morföräldrar och farföräldrar trillade av pinn och som grädde på moset förlorade jag min mamma...
Sju vändor...och 15 år senare var jag helt ensam och begrep fullt ut varför folk ifrågasatte att jag på ren svenska söp som satan! Folk fattade inte bättre helt enkelt...
Sverige var i krig...
...och är det än.
Livet fortskrider och som synes så är jag fortfarande här. Jag har väl inte presterat några stordåd utan lever idag ett ganska stillsamt liv jämfört med det liv jag en gång levde och det fungerar helt okej för mig, jag lever och jag känner att jag gör det.
Ibland skänker jag en tanke åt er på Sporthoj som faktiskt skänkte mig en tanke den där morgonen och timmarna efteråt när det brast för mig och jag berättade min historia om hur det var att förlora min mamma.
Framförallt till "Kenta, Mother och Wonderwizard" annars ingen nämnd och ingen glömd.
För er som inte var med då och läst detta kan jag berätta att jag ryckte in för att göra svensk värnplikt och låg på ett brigadspaningskompani på pansarregementet i Kristianstad - P6 året 1989.
Som 14 åring hade jag skrivit in mig i dåvarande ungdomshemvärnet i Helsingborg 1199U vars faciliteter var förlagda strax öster om Sofiero.
Följande lär du aldrig läsa i tabloiderna...
Min självbiografi BÖRJAR så här;
Epilog
Fem svenska män på en kulle är namnet på en bok som jag håller på att skriva om den tragedin jag personligen upplevde den 23 oktober 1993.
Om hur det började...och varför jag valde den vägen...
Eller snarare om hur den tragedin fick mig att åka iväg igen, igen och igen och varför händelsen ledde iväg mig totalt sju gånger i rikets tjänst under 13 års tid. Ibland säger jag att jag visste inget annat och ibland säger jag att en tragedi ledde till fler tragedier för att jag helt enkelt inte kunde ta hand om mitt liv i det civila.
När jag inte var ute på uppdrag så arbetade jag inom ett större byggföretag.
Jag blev sämre och sämre psykiskt och rentav socialt inkompetent på ett sätt som visar sig i mitt umgänge än idag trots att jag gav upp det militära livet 2005.
Posttraumatisk stress gav sig till känna och jag berusade mig för att lätta bördan, jag drack aldrig på jobbet eller rättare sagt aldrig på arbetstid och ingen märkte något av den sidan.
Men med mycket utejobb med tillhörande boende i husvagn så spenderade jag en hel del tid med mig själv och mina tankar vilket gav att man grubblade en del om ni förstår...
På mitt arbete som arbetsledare i byggbranschen så började mina underordnade att protestera mot mitt beteende som artade sig i plötsliga raseriutbrott för skitsaker och stunder av ren inkompetens då mitt minne utan förvarning hamnade i ett stadium av total tomhet -direkt minnesförlust.
Själv hade jag ingen som helst aning om varför checken inte gick att lösa in, det var ju hur mycket pengar som helst på kontot?
Det gick bara inte, från den ena till den andra sekunden så var det helt blåst på hjärnkontoret, varför förstod jag överhuvudtaget inte???
Posttraumatisk stress...
Lampan var tänd men ingen vart hemma utan att jag ens hade en aning om att det blivit så?
Jag hade gått ifrån normalbegåvad till fullständig idiot utan att ha en aning på rak Svenska...
Posttraumatisk stress...gissa om...
För min del började det med 'fem svenska män på en kulle...' som skulle spana på den Kroatiska Bobovacbrigaden.
Vissa enheter hade benämningen "Apostoli" andra "Maturice" och de leddes av Ivica Rajić.
Rajić som varit en officer i den jugoslaviska armén innan 1992 värvades i den Kroatiska armén. Rajić opererade från den centralt placerade Bosniska staden Kiseljak som befälhavare över andra kommandot över HVO´s (Hrvatsko vijeće obrane - HVO, Kroatiska försvarsrådet, var kroatiska republiken Herceg-Bosnas armé under Bosnienkriget 1992-1995.) operativa kommando.
Den ledande officeren var dock Dominik Ilijasevic och frågar du mig personligen så var det det svinet som gav ordern, jag vet...jag är helt säker, jag var en av de 5 svenska männen på kullen...som senare kom att försvaras av flera
Stupni Do är en by i Bosnien-Hercegovina, norr om Sarajevo.
Under kriget i Bosnien 1992-1995 intogs den muslimska byn av en styrka ur den kroatiska republiken Herceg-Bosnas armé HVO, under ledning av Dominik Ilijasevic. Soldaterna dödade 38 av dess invånare, kvinnor våldtogs och en del av männen utsattes för tortyr. Samtliga sköts eller brändes till döds och byns bostadshus stacks i brand.
Händelsen kom till världens kännedom då en styrka ur den svenska FN-bataljonen Nordbat 2 kom till byn.
Ilijasevic skall även ha begått andra brott, bland annat tortyr och mord på bosniska civilpersoner i den närbelägna staden Vareš. 16 december 2002 inleddes rättegången mot honom inför krigsförbrytartribunalen i Haag.
Anledningen till attacken skall enligt vissa FN-källor ha varit en hämnd för att bosniska styrkor tidigare tagit den kroatiska byn Kopljari, men Stupni Do hade även en viss strategisk betydelse . Byn skall genom sitt läge vid den södra vägen mot Vareš, på gränsen till bosnienserbiskt territorium, ha varit en strategiskt viktig punkt och på så sätt betydelsefull för den trafik som bedrevs över gränsen av såväl bosniska som kroatiska smugglare.
Vi var 5 man ur N-spaningsgruppen som inte var särdeles överrepresenterade i BA 02 som fick ett klassificerat uppdrag i mitten på oktober 1993, uppdraget löd kort och koncist; följ efter Dominik llijasevic, punkt. Detta var 1993 Men 12 år senare så var samma femma i Afghanistan med första vändan, alla var då reservofficerare i armén och 4 var Skåningar och en Hallänning. Den vändan var den sista av sju totalt.
När Hallänningen Major Alex ringde mig natten till den 3 mars 2008 och sa att hans vän gjort slut för att han menade att "du är som en JÄVLA mussla, vad jag än säger så verkar det som att du skiter i det." -Alex var överpedant, han var mitt högsta befäl sedan 12 år tillbaka och jag stod spikrak i ryggen varje gång han bad mig om en tjänst.
Alex var HS, så den där Viktor han bodde ihop med hade jag inte mycket till övers för, men Alex var militär ut i fingertopparna och han var grymt skicklig på sitt jobb att leda oss.
Huruvida hans sexuella läggning var i kontrast till den person han var, var totalt ointressant!
Alex ringde mig för att jag var hans näst bästa vän. Micke dog för egen hand året innan.
Jag vet att det sista jag sa till Alex innan han la på var att jag åkte ner om han ville det, jag bodde i Vännäsby utanför Umeå då. När han la på ,luren så rafsade jag ner lite prylar i en väska och stoppade med ett par bullar och lite frukt, 13 timmar och 25 minuter senare var jag i Halmstad och såg ett par fötter i ett vardagsrum.
Jag sa bara till polisen att; -glöm att jag går in där. -Med gråten i halsen...
Den dagen vart det bara jag kvar av de 5 svenskarna på kullen.
Jag hade förlorat min sambo och min 6 månaders dotter i en trafikolycka plus mina 4 bästa vänner hade bragt sig själva om livet, mina morföräldrar och farföräldrar trillade av pinn och som grädde på moset förlorade jag min mamma...
Sju vändor...och 15 år senare var jag helt ensam och begrep fullt ut varför folk ifrågasatte att jag på ren svenska söp som satan! Folk fattade inte bättre helt enkelt...
Sverige var i krig...
...och är det än.
