sepahewe
För gammal för att slå Rossi
Det var en bit in i andra passet och allt kändes bra. Tiderna var inga topptider, men ändå förbättringar av personbästa. Jag kommer på ett flygande varv ner längs rakan och strax efter depåutfarten blir jag omkörd av en röd honda som hade den dåliga smaken att svänga in framför mig innan jag var helt passerad. Ihopstötningen var ett faktum. Efter lite skakig körning hade jag, till min stora lättnad, balans igen. Nöjd med att ihopstötningen inte resulterade i något fortsatte jag glatt vidare längs rakan.
När jag sedan var framme vid bromspunkten sträckte jag fram min fingrar och greppade ... ingenting.
Jag hade inget bromshandtag. Gissa om bromssträckan känns kort när man i full fart inser att man inte har någon broms 
och efter den korta rakan ligger en halv hink med grus. På den korta tiden det tar att fylla hela sitt liv med grus, hinner man tänka en hel del, bland annat hur ont det kommer att göra. Efter lite tafatta försök att få ner farten med motorbroms och bakbroms flög jag och hojjen ut i sandfållan. I mitt sinne försökte jag fälla hojjen genom att lägga ner cykeln och låsa upp bakhjulet. Spåren visar dock att jag lyckades med det först i gruset.
När världen äntligen hade slutat snurra befann jag mig under något mörkt och tungt. Det visade sig så att jag hade kullerbyttat mig igenom hela sandfållan, in i softfencet och kilat in mig under det. Att bli fastklämd under något då jag var hög på adrenalin resulterade bara i en nästan panisk känsla att ta sig bort från vad det nu må vara som höll fast mig. Jag visste inte om det var cykeln eller softfencet just då. Att ta sig därifrån var enkelt ... för kroppen, men att få loss huvudet med den stora hjälmen får nog närmast jämföras med att dra ett kvistkörsbär genom ett nålsöga.
Summa summarum så trots den mardrömsliknande inledelsen att avsluta rakan utan broms så fick jag, hjälmen och skinnstället inte en skråma. Hojjen klarade sig helt utan fel i chassi och motor utan enbart en toppkåpa i flisor.
Och naturligtvis, sand överallt, i skägget, luftburken, öronen, ljuddämparen och kalsongerna.
Dessutom... tyvärr DonQ ... jag får ihop hojjen
När jag sedan var framme vid bromspunkten sträckte jag fram min fingrar och greppade ... ingenting.
Jag hade inget bromshandtag. Gissa om bromssträckan känns kort när man i full fart inser att man inte har någon broms och efter den korta rakan ligger en halv hink med grus. På den korta tiden det tar att fylla hela sitt liv med grus, hinner man tänka en hel del, bland annat hur ont det kommer att göra. Efter lite tafatta försök att få ner farten med motorbroms och bakbroms flög jag och hojjen ut i sandfållan. I mitt sinne försökte jag fälla hojjen genom att lägga ner cykeln och låsa upp bakhjulet. Spåren visar dock att jag lyckades med det först i gruset. När världen äntligen hade slutat snurra befann jag mig under något mörkt och tungt. Det visade sig så att jag hade kullerbyttat mig igenom hela sandfållan, in i softfencet och kilat in mig under det. Att bli fastklämd under något då jag var hög på adrenalin resulterade bara i en nästan panisk känsla att ta sig bort från vad det nu må vara som höll fast mig. Jag visste inte om det var cykeln eller softfencet just då. Att ta sig därifrån var enkelt ... för kroppen, men att få loss huvudet med den stora hjälmen får nog närmast jämföras med att dra ett kvistkörsbär genom ett nålsöga.
Summa summarum så trots den mardrömsliknande inledelsen att avsluta rakan utan broms så fick jag, hjälmen och skinnstället inte en skråma. Hojjen klarade sig helt utan fel i chassi och motor utan enbart en toppkåpa i flisor.
Och naturligtvis, sand överallt, i skägget, luftburken, öronen, ljuddämparen och kalsongerna.
Dessutom... tyvärr DonQ ... jag får ihop hojjen
