Bonnie
Tequila MC
Jag har alltid haft en dragning åt extrema sportmaskiner av yppersta klass. Februari 2002 var det dags att tygla en CB250 från -81 och mina intryck är som följer.
Termometern på plus 5 grader, trummor bak som högg direkt och låste hjulet, obefintlig bromskraft fram, händer inget under 9000 varv, stenhårda smala originaldäck, trasig tändning ersatt med en glasspinne.
Mariefred ut mot Gnesta där vi pressade maskinen till max. Att aldrig låta varvet gå under 9000 för att pressa de på pappret 28 hk till det yttersta. En 230 kg tung best som måste tryckas ner i varje kurva och ett ivrigt växlande för att kompensera avsaknaden av vridmoment. Stelfrusen höll jag krampaktigt i det smala styret som vibrerade något otroligt. Tänk att denna mc såldes i massor på sin tid, otroligt. En del körde touring med den.
Otroligt svårkörd och krävande maskin, varje kurva kräver ett perfekt spårval. Att bromsa är inte att tänka på, den låser direkt och kräver stor mc-erfarenhet för att komma till sin rätt. Det känns som att man sitter på något, en känsla av att få följa med detta monster på nåder.
Absolut ingen nybörjarmaskin utan en krävande tung vibrerande sporthoj. Kanske kan rekommenderas till entusiaster eller de som faller för en skitsnygg mc i sen 70 tals design.
Nästa mc blev kanske världens mest kända sporthoj, Triumph Bonneville -02. En dröm att köra med fungerande bromsar. Vilken skillnad att kunna ta en kurva i hastigheter över 70km/h. Vibrationer saknas nästan helt och vita fingrar blev ett minne blott. Att ständigt pendla mellan 3000-4000 varv är en ultimat körupplevelse. Bottendrag som får en att tappa andan efter varje hårnålskurva. Ett ljud som kräver proppar efter att ha kört in ett moppskaft i dämparen.
Här närmar vi oss den kanske mest extrema form av njutning, utseende ljud och attityd i en och samma förpackning.
Men det finns en baksida, packning och spätta går ej ihop. Allting över en förare på 80 kg får dämparna att svampa ur något otroligt. Vridet försvinner och rötterna från 60-talet gör sig påminda om man försöker sig på något touringlikt.
I längden tröttnar man på att snacka med 50+ gubbar vid varje tankning. Allt prat om "äkta trajjor" går också bort.
Droppen var ändå när jag brände 3000:- på Freewheel för "trimning". Har aldrig kört en mc som baktänder så mycket som efter denna expertbehandling. Magin försvann och känslan bleknade, en kul nostalgihoj som inte pallar trycket i längden.
Bulldogen blev ett lyft. Visst kanske det saknas någon hk i original och den bör få en översyn med lite bättre luftning. Ljudet och vägegenskaperna jämfört med de andra hojarna var ett lyft. Äntligen attityd kombinerat med grym körglädje. Att ligga och pressa sig själv till max blir en drog med denna extrema mc.
Med eller utan spätta så bjuds på en upplevelse utöver det vanliga. Här pratar vi 3000 varv i kombination med laserfrästa precisionskomponenter i en skön harmoni. Inget är lämnat till slumpen utan allt fungerar som en helhet.
Vrid på rullen och håll i dig för nu snackar vi om en fysisk holmgång och en känsla som få andra mc kan bjuda på.
Visst är det en livsfarlig sportmaskin som borde föbjudas och där finns bara en sak att säga, testa den innan det är försent.
Termometern på plus 5 grader, trummor bak som högg direkt och låste hjulet, obefintlig bromskraft fram, händer inget under 9000 varv, stenhårda smala originaldäck, trasig tändning ersatt med en glasspinne.
Mariefred ut mot Gnesta där vi pressade maskinen till max. Att aldrig låta varvet gå under 9000 för att pressa de på pappret 28 hk till det yttersta. En 230 kg tung best som måste tryckas ner i varje kurva och ett ivrigt växlande för att kompensera avsaknaden av vridmoment. Stelfrusen höll jag krampaktigt i det smala styret som vibrerade något otroligt. Tänk att denna mc såldes i massor på sin tid, otroligt. En del körde touring med den.
Otroligt svårkörd och krävande maskin, varje kurva kräver ett perfekt spårval. Att bromsa är inte att tänka på, den låser direkt och kräver stor mc-erfarenhet för att komma till sin rätt. Det känns som att man sitter på något, en känsla av att få följa med detta monster på nåder.
Absolut ingen nybörjarmaskin utan en krävande tung vibrerande sporthoj. Kanske kan rekommenderas till entusiaster eller de som faller för en skitsnygg mc i sen 70 tals design.
Nästa mc blev kanske världens mest kända sporthoj, Triumph Bonneville -02. En dröm att köra med fungerande bromsar. Vilken skillnad att kunna ta en kurva i hastigheter över 70km/h. Vibrationer saknas nästan helt och vita fingrar blev ett minne blott. Att ständigt pendla mellan 3000-4000 varv är en ultimat körupplevelse. Bottendrag som får en att tappa andan efter varje hårnålskurva. Ett ljud som kräver proppar efter att ha kört in ett moppskaft i dämparen.
Här närmar vi oss den kanske mest extrema form av njutning, utseende ljud och attityd i en och samma förpackning.
Men det finns en baksida, packning och spätta går ej ihop. Allting över en förare på 80 kg får dämparna att svampa ur något otroligt. Vridet försvinner och rötterna från 60-talet gör sig påminda om man försöker sig på något touringlikt.
I längden tröttnar man på att snacka med 50+ gubbar vid varje tankning. Allt prat om "äkta trajjor" går också bort.
Droppen var ändå när jag brände 3000:- på Freewheel för "trimning". Har aldrig kört en mc som baktänder så mycket som efter denna expertbehandling. Magin försvann och känslan bleknade, en kul nostalgihoj som inte pallar trycket i längden.
Bulldogen blev ett lyft. Visst kanske det saknas någon hk i original och den bör få en översyn med lite bättre luftning. Ljudet och vägegenskaperna jämfört med de andra hojarna var ett lyft. Äntligen attityd kombinerat med grym körglädje. Att ligga och pressa sig själv till max blir en drog med denna extrema mc.
Med eller utan spätta så bjuds på en upplevelse utöver det vanliga. Här pratar vi 3000 varv i kombination med laserfrästa precisionskomponenter i en skön harmoni. Inget är lämnat till slumpen utan allt fungerar som en helhet.
Vrid på rullen och håll i dig för nu snackar vi om en fysisk holmgång och en känsla som få andra mc kan bjuda på.
Visst är det en livsfarlig sportmaskin som borde föbjudas och där finns bara en sak att säga, testa den innan det är försent.
. 
. Så färglös tyckte inte jag att den var, men jag växte iofs ur den på en säsong. 
