Att ta sitt eget liv var länge en dödssynd i det kristna Sverige. Straffet var att den döde inte fick begravas i vigd jord och därför troligen kom till helvetet. I våras gjorde sifo en undersökning där det visade sig att 78 % av Sveriges befolkning tyckte att var och en har rätt att själv avgöra när gränsen är nådd. Men fler och fler hamnar i lägen där de själva inte kan verkställa sin önskan att dö, utan tvingas uthärda åratal av livsuppehållande behandling mot sin vilja.
Vi har sen länge en sittande utredning om "vården i livets slutskede" som inte tänker göra något åt detta, inte ens behandla frågan. För det ingår inte direktiven. Men är det då inte hög tid att begära tilläggsdirektiv? Frågan anses vara för "känslig". Många vill ha den kvar i en skymningszon, därför att det anses omöjligt att exakt lagfästa när dödshjälp ska vara tillåten.
Svårigheten att skapa tillräcklig kontroll har starkt överdrivits. Missbruk kan med stor säkerhet förebyggas, om det krävs ett testamente där patienten angett under vilka villkor man vill ha dödshjälpen och om patienten måste bekräfta, i ord eller signaler, förutom vid hjärndöd, som kan vara ett av villkoren att han eller hon fortfarande önskar att ett testamente ska gälla.
Motståndarna till dödshjälp brukar tala om att vården i stället ska bli så mycket bättre och effektivare att "ropen på dödshjälp tystnar". Hur välment detta än är, så visar det att de inte har förstått hur olika människor upplever det hela. För många låter det här istället skräckinjagande. Den medicinska teknologin ska alltså bli ännu mer omfattande, ännu mer sofistikerad, medicinerna flera, apparaterna sinnrikare. Till sist kommer vi aldrig att slippa ut!
Att ämnet så lätt blir inflammerat beror på att människor känner så olika inför döden och lidandet. Det är fråga om två helt olika sorters fruktan. Alla känner givetvis båda, men den ena eller andra brukar överväga.
Att frivilligt välja döden tolkar en del som mod och integritet, medan andra mera ser det som en feg flykt från livets smärta.
De här två synsätten blir lätt oförsonliga, därav rädslan för politiskt ställningstagande. Det rör sej om mycket djupt liggande känslor i båda fallen. Det har självfallet ingenting med moral att göra. Utan det grundar sej på läggning, livssyn och personliga erfarenheter. De kan knappast förändras genom argumentation. Vad som bör klargöras är att det i dagsläget faktiskt är den ena gruppen som råder över den andra.
De som fruktar döden mest av allt de hävdar att "människors" ängslan och oro skulle öka om dödshjälp blev lagligt. Men den andra gruppen skulle bli betydligt mindre orolig om de visste att möjligheten fanns.
Men dödshjälpsförespråkarnas enda mål är att få bli likställda. Ingen menar att det ska bli tvärtom mot idag, det vill säga att de som vill legalisera dödshjälp ska sätta villkoren för dem som inte vill veta av den. De som inte vill ha dödshjälp kommer inte heller att få det. Ingenting kommer att ändras för denna grupp jämfört med dagsläget. De behöver inte oroa sej ett dugg mer än idag om reglerna för dödshjälp blir klara och juridiskt bindande, snarare mindre. Men för de andra kommer oron att dämpas betydligt om det öppnas en säker möjlighet att få dö lugnt och smärtfritt i den stund de själva vill.
Människovärdet används ofta som argument för märkliga syften. Vissa ser i legal dödshjälp en allvarlig urholkning av människovärdet. Andra ser det tvärtom som en ökande respekt för mänskliga rättigheter. Rätten att själv råda över sitt liv, bör jag väl säga är en kärnpunkt i människovärdet. Varför ska den rätten upphöra att gälla just inför livets avslutning?
Utredningen om "vård i livets slutskede" måste någon gång våga erkänna att döden också kan vara bästa möjliga vård.
