Anderstorp 30 sep.
ÄNTLIGEN!!!!
Detta trodde vi aldrig! Att vi faktiskt skulle hinna köra ett lopp till under denna säsong? Efter allt strul vi haft så känns det verkligen som en befrielse och en stor tyngd har lättat vårt tunga sinne...
Låt mig börja med att be om ursäkt kära läsare och supporters (i den mån ni existerar)...
Vi har inte varit så vidare värst bra (snarare helt jävla otroligt usla) på att uppdatera er med info om allt som hänt då det verkligen har känts som att forsla smör i motvind. Men i korta drag har det väl ungefär varit såhär hittills under säsongen:
Det hela började med lite Mc-krångel, därefter följde i följande ordning:
Mc-krångel, mc-krångel, mc-krångel följt av mc-krångel, en kort period av mc-krångel och därefter avslutningsvis lite mc-krångel som grädde på det välkända moset (Sibylla-Gustavs har det bästa moset om ni undrar). Hoppas ni med denna mycket detaljerade info fått en gedigen förståelse för allt som hänt under säsongen. Om inte hänvisar jag er till Teamets pressombudsman Camilo Adrian på tel: 0704-936153 för vidare information.
Jaja, skit i det nu, åter till verkligheten...
Var var jag? Jo just det, finalen var det ja, hmmm, vänta lite nu, jo, så här var det nog vad jag minns:
Daniel telefonerade mig på ganska lång distans medelst sin mobila telefon måndagen innan racet och påstod sig nu ha fått ordning på vraket (numera etablerad benämning på den hyperfina Yamaha R6 vi begagnar oss av under vår seriösa tävlingssatsning). Jag mottog givetvis detta yrkande med en viss dos av skepsis då vraket tidigare visat ungefär samma tillförlitlighet som en bättre begagnad kaffebryggare modell Husqvarna -47, men visst, jag är inte den som är den utan självklart instämde jag i hans beskrivning av verkligheten efter ett visst mått av övertalning (orena meningsbyggnader som inte lämpar sig i tryck avstår jag från att publicera i denna barntillåtna version -vill ni prångt veta sanningen få ni supa ner mig och lova mig evig kärlek eller finansiellt oberoende). Kort sagt, jag var på!
Att däremot få med Camilo som ju är en surmulen jäkel bekymrade vi oss inte ens om då han efter tidigare fiaskon deklarerat att han hellre penetrerar en Jak (lurvig oxe från ex. Tibet) rektalt än befattar sig med våra patetiska försök till Konståkning, så där var det helrökt. Men Daniel visste på råd, han hade nyligen börjat pola med en lättlurad snubbe som han trodde skulle kunna gå på vår version om hur kul och billigt det är att köra ERF. Sagt och gjort, Daniel sattes att lura..f´låt, integrera denna nya kumpan till teamet och därigenom lätta såväl den ekonomiska som den konditionsmässiga bördan vårt team alltid tyngs av. Detta gjorde han så otroligt bra (fråga mig inte hur det gick till) att den nya medlemmen vid namn Oscar faktiskt trodde sig involveras i något spännande, roligt och med choklad i. Bra jobbat Daniel!!
Nåväl, till racedagen då: Jag upphämtar denna Oscar på morgonen och tro på fan, han har även lyckats lura med sig en kamrat vid namn Kristian till att inta det föga glamorösa jobbet som depåpojke/tankare för teamet, detta gjorde mig gladare än en lax, och det är inte dåligt. Vi satte navigatorn på Anderstorp och lättade ankar. Vädret var piss!
Vädret ja...
Vädret denna dag var det stora frågetecknet och vi hade redan innan demokratiskt bestämt att om det regnade och var blött när vi kom dit skulle vi helt enkelt bara skita i alltihop och köra hem igen gråtandes över livets orättvisa, detta beslut var verkligen orubbligt!!!
När vi anlände så regnade det och banan var dyngsur så givetvis gick jag omedelbart och betalade in anmälan samtidigt som Daniel och de andra besiktigade in vraket. Därefter medverkade jag i ett Förarmöte där jag dels kom försent för att fatta vad det handlade om, dels stod för långt bak för att uppfatta vad som sades. Så när jag kom tillbaka till de andra så ljög jag ihop någon historia om vad som kanske hade sagts och förklarade enkelt att "vi gör som vanligt bara". Eftersom vi ju har varit med om en hel ERF-tävling innan så kan vi ju nu precis allt som går att kunna så ingen kände sig oroad över detta.
Vi parkerad vraket i symbiostältning med några justa killar vid namn Kent och Mattias, detta mest för att vi ville ha möjlighet att sno dem både på material samt upplysningar om vad som egentligen står på, båda dessa uppgifter lyckades vi med kan tilläggas. Men nu var det bråda dagar och någon måste äntra vraket och lägga de första kvalvarven, jag lyckades på något sätt övertala Daniel att göra detta, fan vet hur för banan var både våt och hal och jag hade ingen som helst lust att ge mig ut.. Men med övertygande argument som: -Du behöver träna att köra i regn Daniel, -det är mycket roligare när det är halt, -Slicks funkar lika bra som regndäck om man bara släpper ut lite luft samt klassikern, -Jag har ont i magen och måste gå på toa, så gick han faktiskt med på detta. Så, såsom ett av de MYCKET få team som kvalade med slicks så lyckade vi faktiskt köra till oss en 55:e placering (av 56 startande) genom Daniels förtjänst. Vi som visste bättre (jag och Oscar vill säga) tog det varsammare än lovligt och bara sölade runt banan några varv för sakens skull. Alla var glada och nöjda att vraket höll hela kvalet. Efter kvalet kom några ur tävlingsledningen fram till oss och påpekade att våra siffror (som Daniel förtjänstfullt målat dit mycket noggrant med en däckspenna) inte syntes alls för varvräknarna... Oscar utrbister då omedelbart, -Hur såg ni att det var vi då?
Detta kunde de givetvis inte svara på men som det alltid är med myndighetsutövare så slog de bara dövörat till för alla trovärdiga argument och tvingade oss i stället att till ett överpris inhandla nya fina siffror inför finalen. Detta kosmetiska ingrepp lyfte både vraket och själförtroendet i teamet så det var kanske inte bara av ondo?
Till Finalen lyckades jag återigen övertala Daniel Att ta starten och första stint, jag använde mig för detta ändamål av förljugna argument som jag nu i efterhand skäms över att ha yppat. Tur att han är så lättlurad när han är stressad. Oscar som fattade precis vad det handlade om bara blängde lite under lugg på mig men då han själv inte alls ville vara den som började så sade han inget utan bara muttrade några obegripliga meningar som kunde tydas såsom att han också tyckte det var en lysande idé. Så var det med det, Daniel till start...
Så kom då startögonblicket då, Daniel rusar som en vildsint tjur fram till vraket, kastar sig likt en gasell upp, rivstartar och urladdningen är total. Med hjälp av sin totalt överladdade inställning så lyckas han faktiskt med konststycket att göra en helt FENOMENAL start och plockar mer än 10 placeringar direkt!!! STRÅLANDE! Efter några varv kommer han in i ett mycket bra körtempo och lägger tider konstant runt 1.49 vilket är mycket bra med tanke på att de tider han körde förra ERF:et här låg mellan 1.55 - 1.30. Daniel var i sitt esse idag och detta gynnade vår totalplacering oerhört mycket. Nästa stint var Oscars och bytet gick smärtfritt, dock tror jag vi p.g.a. erfarenhetsbrist bytte alldeles för tidigt, något som var ett genomgående tema under hela racet. Kant och Mattias i teamet jämte oss bytte varannan timme enl. egen utsago. Visserligen tror vi att detta var ett desperat försök att psyka oss men ändå. Vi trodde på det just då i alla fall och det är väl det som är det viktiga?
Allt flöt på bra och snart var det min tur att ge mig ut, allt gick bra och jag körde snabbare och snabbare. Trots att jag tyckte att jag hade mycket bättre flyt nu än förra gången vi körde så var tiderna konstant sämre, jag vet faktiskt inte varför då jag garanterat pressade mig ännu hårdare denna gång, kan bara anta att det berodde på en av tre saker: 1. Hojen är faktiskt långsammare nu med den nya motorn, 2.Greven lurade på oss ett 190-däck bak innan start (det skall vara 180), 3.Jag ljuger för mig själv och har i själva verket både blivit fetare , räddare och slöare under sommaren? Vilket som bäst beskriver sanningen överlämnar jag till er kära läsare att utdana.
Nåväl, jag pressar på hårdare och hårdare till hojen släpper i princip i alla böjar (tror jag i alla fall) och lyckas faktiskt i slutet på passet att köra av banan, denna händelse tilldrar sig i slutet av karusellen som jag ofrånkomligen utnyttjar konstant till att köra om i på yttern varje gång jag kommer hit. Men nu händer något märkligt, jag har precis pressat mig om ännu en slö tusenkubikare i ytterspåret och skall precis tvära in framför honom i slutet på kurvan. Då släpper jävelskapet totalt för mig, vet inte om det är i ren protest mot min övervikt eller om däcken faktiskt börjat gå lite ljumna? Men resultatet är i alla fall att jag som en grävling i desperat jakt på ett nytt gryt plöjer ner vraket i Lecakulorna till höger om depåsvängen. Jag är mycket förvånad och skyller i mitt inre på att jag nog blev påkörd eller att bakhjulet lossnade. Försiktigt gräver jag och några flaggvakter upp vraket och återbörden det till dess rätta element, asfalt! Jag blir nu oerhört deprimerad och kör redan nästa varv in i depå och genomför mitt byte i förtid.
Allt flyter ändock på alldeles utmärkt och både Daniel och Oscar presterar långt över vad som förväntas. Som sagt, allt går så bra så bra... tills DET händer... DET, är ett stort misstag från min sida (igen), när jag kommer in efter mitt andra pass för tankning så latar jag till mig och stänger inte av moroten i depån, något som är absolut förbjudet och som yppades tydligt och klart på förarmötet på morgonen. Man vi fattar ingenting och Daniel ger sig ut på sin sista stint. Efter något varv blir vi meddelade att vi måste in för en Stop&Go på 2 minuter som straff för feltankningen, det är då det roliga börjar!
Daniel fattar för det första ingenting när den svarta flaggan viftas i direkt anslutning till han bleka nuna, den kan ju inte gälla honom, han kör ju så fint så... men efter 4 varv med konstant viftande så börjar det åtminstone gå upp för honom att han kanske skall in i depån, varför har han ingen aning om, och proceduren för detta är för honom lika välkänd som utseendet på plutos baksida (inte Disneykaraktären då). Så givetvis gör han som så att i stället för som att brukligt är köra in i depån, fram till stop&Go markeringen, vänta två minuter och köra vidare så kör han in i tankdepån, funderar någon minut över varför ingen hjälper honom att tanka, tar saken i egna händer och tankar själv (givetvis med motorn påslagen), kör vidare till Stop&Go markeringen, vinkar på funktionärerna där och blåser vider rakt ut på banan... Om man kan få fem rätt på denna procedur så fick vi minus 200! Funktionärerna bara garvar och vet inte vad de skall göra eller vilka regler de skall ta till, de kan inte ens bestämma sig för vilken straffpåföljd vi skall få utan låter oss komma undan med att bara plocka in Daniel igen och göra om hela proceduren rätt denna gång... Vi vet inte vad vi skall säga, bara att tacka och ta emot, så i stället för att få en Stop&Go på ca 10 minuter som borde vara ett rimligt straff så kommer vi undan med bara två minuter, samt att vi hann tanka på köpet.. LYCKA!!!
Resten av loppet är tämligen händelselöst förutom att däcken börjar ge efter ordentligt efter över 6 timmar körning, egentligen skall man nog byta bakdäck efter tre men det kostar ju pengar...
Vi lyckas mot alla odds faktiskt ta oss i mål på en hedrande 32:a plats av 56team startande, KANON!!! Detta är vi mycket nöjda över och nu får vi se vad som händer inför nästa säsong, klart är att Oscar blir en ny medarbetare i teamet och att hojen på något sätt måste uppgraderas eller bytas ut mot ett något snabbare exemplar (sorry vraket). Totalt lyckades vi inta en 55:e plats av 92 team på bara två starter! Vi är klart nöjda... nästa år då jävlar!
Tack till Alla i Teamet och alla som stöttat oss, Daniel, Oscar, Camilo, Tobias och inte minst Kristian som skötte sitt jobb på ett mycket hedervärt sätt!
Tack till er läsare för att ni orkat plöja igenom detta stycke makaber historia utan någon som helt verklighetsförankring, och tack till sälarna i slottsskogen Göteborg för att ni ger mig förnyat självförtroende när jag ser era spolformade glänsande kroppar plöja genom vattnet med oerhörd elegans, detta ger mig hopp om framtiden!!
ÄNTLIGEN!!!!
Detta trodde vi aldrig! Att vi faktiskt skulle hinna köra ett lopp till under denna säsong? Efter allt strul vi haft så känns det verkligen som en befrielse och en stor tyngd har lättat vårt tunga sinne...
Låt mig börja med att be om ursäkt kära läsare och supporters (i den mån ni existerar)...
Vi har inte varit så vidare värst bra (snarare helt jävla otroligt usla) på att uppdatera er med info om allt som hänt då det verkligen har känts som att forsla smör i motvind. Men i korta drag har det väl ungefär varit såhär hittills under säsongen:
Det hela började med lite Mc-krångel, därefter följde i följande ordning:
Mc-krångel, mc-krångel, mc-krångel följt av mc-krångel, en kort period av mc-krångel och därefter avslutningsvis lite mc-krångel som grädde på det välkända moset (Sibylla-Gustavs har det bästa moset om ni undrar). Hoppas ni med denna mycket detaljerade info fått en gedigen förståelse för allt som hänt under säsongen. Om inte hänvisar jag er till Teamets pressombudsman Camilo Adrian på tel: 0704-936153 för vidare information.
Jaja, skit i det nu, åter till verkligheten...
Var var jag? Jo just det, finalen var det ja, hmmm, vänta lite nu, jo, så här var det nog vad jag minns:
Daniel telefonerade mig på ganska lång distans medelst sin mobila telefon måndagen innan racet och påstod sig nu ha fått ordning på vraket (numera etablerad benämning på den hyperfina Yamaha R6 vi begagnar oss av under vår seriösa tävlingssatsning). Jag mottog givetvis detta yrkande med en viss dos av skepsis då vraket tidigare visat ungefär samma tillförlitlighet som en bättre begagnad kaffebryggare modell Husqvarna -47, men visst, jag är inte den som är den utan självklart instämde jag i hans beskrivning av verkligheten efter ett visst mått av övertalning (orena meningsbyggnader som inte lämpar sig i tryck avstår jag från att publicera i denna barntillåtna version -vill ni prångt veta sanningen få ni supa ner mig och lova mig evig kärlek eller finansiellt oberoende). Kort sagt, jag var på!
Att däremot få med Camilo som ju är en surmulen jäkel bekymrade vi oss inte ens om då han efter tidigare fiaskon deklarerat att han hellre penetrerar en Jak (lurvig oxe från ex. Tibet) rektalt än befattar sig med våra patetiska försök till Konståkning, så där var det helrökt. Men Daniel visste på råd, han hade nyligen börjat pola med en lättlurad snubbe som han trodde skulle kunna gå på vår version om hur kul och billigt det är att köra ERF. Sagt och gjort, Daniel sattes att lura..f´låt, integrera denna nya kumpan till teamet och därigenom lätta såväl den ekonomiska som den konditionsmässiga bördan vårt team alltid tyngs av. Detta gjorde han så otroligt bra (fråga mig inte hur det gick till) att den nya medlemmen vid namn Oscar faktiskt trodde sig involveras i något spännande, roligt och med choklad i. Bra jobbat Daniel!!
Nåväl, till racedagen då: Jag upphämtar denna Oscar på morgonen och tro på fan, han har även lyckats lura med sig en kamrat vid namn Kristian till att inta det föga glamorösa jobbet som depåpojke/tankare för teamet, detta gjorde mig gladare än en lax, och det är inte dåligt. Vi satte navigatorn på Anderstorp och lättade ankar. Vädret var piss!
Vädret ja...
Vädret denna dag var det stora frågetecknet och vi hade redan innan demokratiskt bestämt att om det regnade och var blött när vi kom dit skulle vi helt enkelt bara skita i alltihop och köra hem igen gråtandes över livets orättvisa, detta beslut var verkligen orubbligt!!!
När vi anlände så regnade det och banan var dyngsur så givetvis gick jag omedelbart och betalade in anmälan samtidigt som Daniel och de andra besiktigade in vraket. Därefter medverkade jag i ett Förarmöte där jag dels kom försent för att fatta vad det handlade om, dels stod för långt bak för att uppfatta vad som sades. Så när jag kom tillbaka till de andra så ljög jag ihop någon historia om vad som kanske hade sagts och förklarade enkelt att "vi gör som vanligt bara". Eftersom vi ju har varit med om en hel ERF-tävling innan så kan vi ju nu precis allt som går att kunna så ingen kände sig oroad över detta.
Vi parkerad vraket i symbiostältning med några justa killar vid namn Kent och Mattias, detta mest för att vi ville ha möjlighet att sno dem både på material samt upplysningar om vad som egentligen står på, båda dessa uppgifter lyckades vi med kan tilläggas. Men nu var det bråda dagar och någon måste äntra vraket och lägga de första kvalvarven, jag lyckades på något sätt övertala Daniel att göra detta, fan vet hur för banan var både våt och hal och jag hade ingen som helst lust att ge mig ut.. Men med övertygande argument som: -Du behöver träna att köra i regn Daniel, -det är mycket roligare när det är halt, -Slicks funkar lika bra som regndäck om man bara släpper ut lite luft samt klassikern, -Jag har ont i magen och måste gå på toa, så gick han faktiskt med på detta. Så, såsom ett av de MYCKET få team som kvalade med slicks så lyckade vi faktiskt köra till oss en 55:e placering (av 56 startande) genom Daniels förtjänst. Vi som visste bättre (jag och Oscar vill säga) tog det varsammare än lovligt och bara sölade runt banan några varv för sakens skull. Alla var glada och nöjda att vraket höll hela kvalet. Efter kvalet kom några ur tävlingsledningen fram till oss och påpekade att våra siffror (som Daniel förtjänstfullt målat dit mycket noggrant med en däckspenna) inte syntes alls för varvräknarna... Oscar utrbister då omedelbart, -Hur såg ni att det var vi då?
Detta kunde de givetvis inte svara på men som det alltid är med myndighetsutövare så slog de bara dövörat till för alla trovärdiga argument och tvingade oss i stället att till ett överpris inhandla nya fina siffror inför finalen. Detta kosmetiska ingrepp lyfte både vraket och själförtroendet i teamet så det var kanske inte bara av ondo?
Till Finalen lyckades jag återigen övertala Daniel Att ta starten och första stint, jag använde mig för detta ändamål av förljugna argument som jag nu i efterhand skäms över att ha yppat. Tur att han är så lättlurad när han är stressad. Oscar som fattade precis vad det handlade om bara blängde lite under lugg på mig men då han själv inte alls ville vara den som började så sade han inget utan bara muttrade några obegripliga meningar som kunde tydas såsom att han också tyckte det var en lysande idé. Så var det med det, Daniel till start...
Så kom då startögonblicket då, Daniel rusar som en vildsint tjur fram till vraket, kastar sig likt en gasell upp, rivstartar och urladdningen är total. Med hjälp av sin totalt överladdade inställning så lyckas han faktiskt med konststycket att göra en helt FENOMENAL start och plockar mer än 10 placeringar direkt!!! STRÅLANDE! Efter några varv kommer han in i ett mycket bra körtempo och lägger tider konstant runt 1.49 vilket är mycket bra med tanke på att de tider han körde förra ERF:et här låg mellan 1.55 - 1.30. Daniel var i sitt esse idag och detta gynnade vår totalplacering oerhört mycket. Nästa stint var Oscars och bytet gick smärtfritt, dock tror jag vi p.g.a. erfarenhetsbrist bytte alldeles för tidigt, något som var ett genomgående tema under hela racet. Kant och Mattias i teamet jämte oss bytte varannan timme enl. egen utsago. Visserligen tror vi att detta var ett desperat försök att psyka oss men ändå. Vi trodde på det just då i alla fall och det är väl det som är det viktiga?
Allt flöt på bra och snart var det min tur att ge mig ut, allt gick bra och jag körde snabbare och snabbare. Trots att jag tyckte att jag hade mycket bättre flyt nu än förra gången vi körde så var tiderna konstant sämre, jag vet faktiskt inte varför då jag garanterat pressade mig ännu hårdare denna gång, kan bara anta att det berodde på en av tre saker: 1. Hojen är faktiskt långsammare nu med den nya motorn, 2.Greven lurade på oss ett 190-däck bak innan start (det skall vara 180), 3.Jag ljuger för mig själv och har i själva verket både blivit fetare , räddare och slöare under sommaren? Vilket som bäst beskriver sanningen överlämnar jag till er kära läsare att utdana.
Nåväl, jag pressar på hårdare och hårdare till hojen släpper i princip i alla böjar (tror jag i alla fall) och lyckas faktiskt i slutet på passet att köra av banan, denna händelse tilldrar sig i slutet av karusellen som jag ofrånkomligen utnyttjar konstant till att köra om i på yttern varje gång jag kommer hit. Men nu händer något märkligt, jag har precis pressat mig om ännu en slö tusenkubikare i ytterspåret och skall precis tvära in framför honom i slutet på kurvan. Då släpper jävelskapet totalt för mig, vet inte om det är i ren protest mot min övervikt eller om däcken faktiskt börjat gå lite ljumna? Men resultatet är i alla fall att jag som en grävling i desperat jakt på ett nytt gryt plöjer ner vraket i Lecakulorna till höger om depåsvängen. Jag är mycket förvånad och skyller i mitt inre på att jag nog blev påkörd eller att bakhjulet lossnade. Försiktigt gräver jag och några flaggvakter upp vraket och återbörden det till dess rätta element, asfalt! Jag blir nu oerhört deprimerad och kör redan nästa varv in i depå och genomför mitt byte i förtid.
Allt flyter ändock på alldeles utmärkt och både Daniel och Oscar presterar långt över vad som förväntas. Som sagt, allt går så bra så bra... tills DET händer... DET, är ett stort misstag från min sida (igen), när jag kommer in efter mitt andra pass för tankning så latar jag till mig och stänger inte av moroten i depån, något som är absolut förbjudet och som yppades tydligt och klart på förarmötet på morgonen. Man vi fattar ingenting och Daniel ger sig ut på sin sista stint. Efter något varv blir vi meddelade att vi måste in för en Stop&Go på 2 minuter som straff för feltankningen, det är då det roliga börjar!
Daniel fattar för det första ingenting när den svarta flaggan viftas i direkt anslutning till han bleka nuna, den kan ju inte gälla honom, han kör ju så fint så... men efter 4 varv med konstant viftande så börjar det åtminstone gå upp för honom att han kanske skall in i depån, varför har han ingen aning om, och proceduren för detta är för honom lika välkänd som utseendet på plutos baksida (inte Disneykaraktären då). Så givetvis gör han som så att i stället för som att brukligt är köra in i depån, fram till stop&Go markeringen, vänta två minuter och köra vidare så kör han in i tankdepån, funderar någon minut över varför ingen hjälper honom att tanka, tar saken i egna händer och tankar själv (givetvis med motorn påslagen), kör vidare till Stop&Go markeringen, vinkar på funktionärerna där och blåser vider rakt ut på banan... Om man kan få fem rätt på denna procedur så fick vi minus 200! Funktionärerna bara garvar och vet inte vad de skall göra eller vilka regler de skall ta till, de kan inte ens bestämma sig för vilken straffpåföljd vi skall få utan låter oss komma undan med att bara plocka in Daniel igen och göra om hela proceduren rätt denna gång... Vi vet inte vad vi skall säga, bara att tacka och ta emot, så i stället för att få en Stop&Go på ca 10 minuter som borde vara ett rimligt straff så kommer vi undan med bara två minuter, samt att vi hann tanka på köpet.. LYCKA!!!
Resten av loppet är tämligen händelselöst förutom att däcken börjar ge efter ordentligt efter över 6 timmar körning, egentligen skall man nog byta bakdäck efter tre men det kostar ju pengar...
Vi lyckas mot alla odds faktiskt ta oss i mål på en hedrande 32:a plats av 56team startande, KANON!!! Detta är vi mycket nöjda över och nu får vi se vad som händer inför nästa säsong, klart är att Oscar blir en ny medarbetare i teamet och att hojen på något sätt måste uppgraderas eller bytas ut mot ett något snabbare exemplar (sorry vraket). Totalt lyckades vi inta en 55:e plats av 92 team på bara två starter! Vi är klart nöjda... nästa år då jävlar!
Tack till Alla i Teamet och alla som stöttat oss, Daniel, Oscar, Camilo, Tobias och inte minst Kristian som skötte sitt jobb på ett mycket hedervärt sätt!
Tack till er läsare för att ni orkat plöja igenom detta stycke makaber historia utan någon som helt verklighetsförankring, och tack till sälarna i slottsskogen Göteborg för att ni ger mig förnyat självförtroende när jag ser era spolformade glänsande kroppar plöja genom vattnet med oerhörd elegans, detta ger mig hopp om framtiden!!
