Nedanstående saxades ur Göteborgsupplagan av metro den 30/3.
Författare: Jan Kalberg
Högfärd avfärda raggarkulturen
Errol Norstedts kulturgärning har förbrödrat
Norden på en sätt som Nordiska rådet skulle
stödja med miljonbelopp, det Norden där tusentals
norrmän, finnar, danskar och svenskar vallfärdar
årligen till folkmusikfestivaler med inslag av unikt
nordiska kulturyttringar. Där arbetarklassen engageras
att ta aktiv del med kropp, svalg och själ. I en
tid när folkkulturen dött och den påstådda kulturen
har blivit en institution, som under Gustav III:s tid
där det var hovnarrar som försörjde sig på att förgylla
överhetens härlighet. Den överhet som styr genom
staten och kapitalet.
Errol Norstedt är inte längre bland de levandes
skara, men hans artistnamn är evigt förankrat i den
svenska folksjälen. Långt borta från Statens kulturråd,
Konstnärernas riksorganisation och installationer
med mördare i frigolitbåtar. Där lever legenden
vidare. Dit inga kulturbidrag når, där inget stöd
finns och inget intellektuellt självsuggestivt dravel
har letat sig. Den svenska raggarkulturen. Errol Norstedt
var ”the one and only” Eddie Meduza.
Det bor en raggare i oss alla. Tittar man på fildelning
på internet så är Errol en av de största artisterna.
Parnassen må hånflina, men det är verkligheten.
Errols texter var inte vackra, men lyssna på
Arja Saijonmaa så vinner Eddie Meduza på poäng i
både stil och utförande. Eddie Meduza personifierar
den nordiska raggarkulturen och det är levande
folkkultur. Nyckelharpor, knätofs och fem getter
kring knuttimrad stuga finns på Skansen, men så är
det det enda stället.
Raggare finns i varje stad och, framför allt, i varje
håla. Bollnäs, Delsbo, Hofors och Linköping.
Som när man på fredagen före Power Meet,
världens största raggarträff, i Västerås stannar till
och ser fyrtio skinnjacksklädda personer sitta och
vänta i solstol på trottoaren. Raggare som väntar att
klockan ska bli 9.30 så att de kan köpa brännvin.
Där har du entusiaster. Som legat hela året och
mekat på en bil att visa upp på Power Meet, där de
i stället super till med minneslucka från fredag till
söndag, och sedan hem till Bengtsfors. För att ladda
upp till nästa år. Folk umgås, äter, grillar, ramlar
runt bland tälten, får träffa ordningsmakten och
skrålar till musiken. Raggarträff. Svensk folkkultur.
Emil i Lönnebergas boskapsmarknader var exakt
på det sättet. Som en raggarträff, fast fetdäckade
amerikanare var i stället hästkärror, skrålet och
stimmet, poliskonstaplar på plats och samma glada
oreda. Astrid Lindgrens marknadsdagar hade samma
spektakel. Bara det är en anledning att ta med
ungarna och låta de spana in en riktig jänkarträff,
tuttar har de sett på tv och glasflaskor har ni hemma,
så ungarna är redan förberedda. Som i Emils
värld. Boskapsmarknad på 2000-talet.
Det är högfärd att bara avfärda raggarkulturen.
Det är en del av Sveriges kulturliv, oavsett vad
man tycker om den, och den har samma
existensberättigande som andra kulturuttryck. Om
kulturarbetarna är byggnadsarbetare, lagerarbetare,
grävmaskinister och arbetslösa, vanligt folk som förenas
i en kulturgärning, hur kan man då inte stödja
detta? Eller är kultur förbehållet kvasiintellektuella
självuppblåsta kälkborgare?
Jag förstår inte att det ska vara så svårt i det här
landet att skapa motorgårdar med partajvänlig
miljö. Vi har hembygdsgårdar, orienteringsstugor
och scoutgårdar. Samma motstånd när det gäller
dragstrippar för att pröva den senaste skapelsen. Det
går att bygga en bro till Danmark, och till Öland av
alla ställen, men att avsätta några hundra meter
asfalt till vanligt folk verkar vara en omöjlighet. Där
”motorburen ungdom” han häcka och berika vårt
kulturliv med genuin svensk folkkultur.
____________________________________________
gladh
Författare: Jan Kalberg
Högfärd avfärda raggarkulturen
Errol Norstedts kulturgärning har förbrödrat
Norden på en sätt som Nordiska rådet skulle
stödja med miljonbelopp, det Norden där tusentals
norrmän, finnar, danskar och svenskar vallfärdar
årligen till folkmusikfestivaler med inslag av unikt
nordiska kulturyttringar. Där arbetarklassen engageras
att ta aktiv del med kropp, svalg och själ. I en
tid när folkkulturen dött och den påstådda kulturen
har blivit en institution, som under Gustav III:s tid
där det var hovnarrar som försörjde sig på att förgylla
överhetens härlighet. Den överhet som styr genom
staten och kapitalet.
Errol Norstedt är inte längre bland de levandes
skara, men hans artistnamn är evigt förankrat i den
svenska folksjälen. Långt borta från Statens kulturråd,
Konstnärernas riksorganisation och installationer
med mördare i frigolitbåtar. Där lever legenden
vidare. Dit inga kulturbidrag når, där inget stöd
finns och inget intellektuellt självsuggestivt dravel
har letat sig. Den svenska raggarkulturen. Errol Norstedt
var ”the one and only” Eddie Meduza.
Det bor en raggare i oss alla. Tittar man på fildelning
på internet så är Errol en av de största artisterna.
Parnassen må hånflina, men det är verkligheten.
Errols texter var inte vackra, men lyssna på
Arja Saijonmaa så vinner Eddie Meduza på poäng i
både stil och utförande. Eddie Meduza personifierar
den nordiska raggarkulturen och det är levande
folkkultur. Nyckelharpor, knätofs och fem getter
kring knuttimrad stuga finns på Skansen, men så är
det det enda stället.
Raggare finns i varje stad och, framför allt, i varje
håla. Bollnäs, Delsbo, Hofors och Linköping.
Som när man på fredagen före Power Meet,
världens största raggarträff, i Västerås stannar till
och ser fyrtio skinnjacksklädda personer sitta och
vänta i solstol på trottoaren. Raggare som väntar att
klockan ska bli 9.30 så att de kan köpa brännvin.
Där har du entusiaster. Som legat hela året och
mekat på en bil att visa upp på Power Meet, där de
i stället super till med minneslucka från fredag till
söndag, och sedan hem till Bengtsfors. För att ladda
upp till nästa år. Folk umgås, äter, grillar, ramlar
runt bland tälten, får träffa ordningsmakten och
skrålar till musiken. Raggarträff. Svensk folkkultur.
Emil i Lönnebergas boskapsmarknader var exakt
på det sättet. Som en raggarträff, fast fetdäckade
amerikanare var i stället hästkärror, skrålet och
stimmet, poliskonstaplar på plats och samma glada
oreda. Astrid Lindgrens marknadsdagar hade samma
spektakel. Bara det är en anledning att ta med
ungarna och låta de spana in en riktig jänkarträff,
tuttar har de sett på tv och glasflaskor har ni hemma,
så ungarna är redan förberedda. Som i Emils
värld. Boskapsmarknad på 2000-talet.
Det är högfärd att bara avfärda raggarkulturen.
Det är en del av Sveriges kulturliv, oavsett vad
man tycker om den, och den har samma
existensberättigande som andra kulturuttryck. Om
kulturarbetarna är byggnadsarbetare, lagerarbetare,
grävmaskinister och arbetslösa, vanligt folk som förenas
i en kulturgärning, hur kan man då inte stödja
detta? Eller är kultur förbehållet kvasiintellektuella
självuppblåsta kälkborgare?
Jag förstår inte att det ska vara så svårt i det här
landet att skapa motorgårdar med partajvänlig
miljö. Vi har hembygdsgårdar, orienteringsstugor
och scoutgårdar. Samma motstånd när det gäller
dragstrippar för att pröva den senaste skapelsen. Det
går att bygga en bro till Danmark, och till Öland av
alla ställen, men att avsätta några hundra meter
asfalt till vanligt folk verkar vara en omöjlighet. Där
”motorburen ungdom” han häcka och berika vårt
kulturliv med genuin svensk folkkultur.
____________________________________________
gladh
