Klockan är snart halv 5 och jag kan inte sova. Min hund var tvungen att gå ut och käka gräs. Kul att jag ska upp först kl. 6...
I alla fall. Tänkte bara på en grej.
Jag har alltid haft en liten "romantisk" syn på andra världskriget. Kanske låter skumt men jag har alltid varit fascinerad utav den tiden. Läser mycket om det, tittar på dokumentärer. Älskar filmer med det temat och gillar alla datorspel om det. Självklart så tycker jag att det var en avskyvärd grej som hände men jag har alltid dragits till det på något sätt.
Nu är det så att min farmor precis har fyllt 90. I söndags hade vi kalas för henne och för första gången fick jag höra hennes historia om WWII.
Året var 1944 i estlands huvudstad Tallin. Hitlers styrkor hade befriat Estland ifrån Röda Armen. Det kan låta skumt men till en början så hälsades tyskarna som befriare, då dom var långt mycket vänligare än de sovjetiska. Nu vände dock tyskarnas tur, och sovjet slog sig allt närmare igen. Detta fick många estländare att fly hals överhuvud, framför allt till sverige men även till tyskland.
Min farmor var en av de som höll sig kvar länge. Inte fören halva Tallin var förlorat till sovjet valde hon att fly. Utan pengar och utan bekanta med båt fick hon, citat, "krypa på sina bara knän" hos tyska soldater, tills några barmhärtigade sig över henne och hennes mors vännina. Dom fick följa med på en båt som skulle frakta hem tyska soldater.
Färden gick, och tre båtar lämnade Tallin. Alla var tyska men alla fraktade även ester i lasten. I den båt som hade täten fanns i stort sett hela Estlands "sittande" regering. Men utanför estlands kust dök helt plötsligt 5 stycken flygplan ifrån Röda Armen upp ifrån ingenstans. Rata-ta-ta-ta-ta.. kulor flög och ven. Bilden man får när min farmor berättar detta är som hämtad ur vilken välgjord WWII-rulle som helst. Folk dog runt omkring henne, och det ända hon kunde göra var att ta skydd bakom en död tysk soldats ryggsäck.
När flygplanen hade sänkt 2 utav skeppen så gav dom sig av, och farmors kunde ensamt tuffa vidare emot tyskland. Nu var ju inte tyskarna några hederliga människor, och farmor visste att risken att hamna i "arbetsläger" var stor. Men farmor visste att hennes syster och hennes man var bosatta i Strasbourg, dit dom blivit tvångsförflyttade utav tyskarna pga hennes systers mans ingengörs-kunskaper. Återigen fick hon "böna och be", och tillslut så fixade en tysk soldat så att hon kunde smita av när dom gjorde ett tillfälligt stopp längs med den tyska kusten. Om befälhavaren på båten hade fått veta något så hade hon antagligen blivit skjuten på fläcken.
Efter mycket om och men så tog hon sig i alla fall till Strasbourg, där hon mötte upp med sin syster och hennes man. Sedan dröjde det inte länge innan dom allierade intog tyskland ifrån väst, och Röda Armen ifrån öst. Kriget var över. 5 år senare lyckades hon få svenskt medlemsskap och hon flyttade till Alingsås, där hon bor än idag.
Det finns mycket mer detaljer att ta upp, men då skulle jag behöva skriva en hel bok. Tycker bara att det är fascinerande att få höra något sådant utav en utav det sista som fortfarande lever och kan berätta om den tiden. Hon har aldrig, aldrig velat dela med sig innan.
Nu ska jag bara försöka få ur henne historian om min farfar oxå. Allt jag (och min far) vet om honom är att han var soldat i tysklands arme, antagligen SS. Han överlevde kriget men hade gått bort 1988, när vi var nere och letade efter honom under en europa-resa 1989.
Hon vägrar att berätta något om farfar än så länge. Pappa är född i juli 1945 så jag antar att hans födelse har något samband med farmors flykt ifrån estland att göra, men det har jag inte vågat fråga henne. Än...
Nåja. Bara en liten anekdot ifrån svunna tider. Om ni har något att berätta ifrån den tiden, varsågoda, jag läser gärna.
I alla fall. Tänkte bara på en grej.
Jag har alltid haft en liten "romantisk" syn på andra världskriget. Kanske låter skumt men jag har alltid varit fascinerad utav den tiden. Läser mycket om det, tittar på dokumentärer. Älskar filmer med det temat och gillar alla datorspel om det. Självklart så tycker jag att det var en avskyvärd grej som hände men jag har alltid dragits till det på något sätt.
Nu är det så att min farmor precis har fyllt 90. I söndags hade vi kalas för henne och för första gången fick jag höra hennes historia om WWII.
Året var 1944 i estlands huvudstad Tallin. Hitlers styrkor hade befriat Estland ifrån Röda Armen. Det kan låta skumt men till en början så hälsades tyskarna som befriare, då dom var långt mycket vänligare än de sovjetiska. Nu vände dock tyskarnas tur, och sovjet slog sig allt närmare igen. Detta fick många estländare att fly hals överhuvud, framför allt till sverige men även till tyskland.
Min farmor var en av de som höll sig kvar länge. Inte fören halva Tallin var förlorat till sovjet valde hon att fly. Utan pengar och utan bekanta med båt fick hon, citat, "krypa på sina bara knän" hos tyska soldater, tills några barmhärtigade sig över henne och hennes mors vännina. Dom fick följa med på en båt som skulle frakta hem tyska soldater.
Färden gick, och tre båtar lämnade Tallin. Alla var tyska men alla fraktade även ester i lasten. I den båt som hade täten fanns i stort sett hela Estlands "sittande" regering. Men utanför estlands kust dök helt plötsligt 5 stycken flygplan ifrån Röda Armen upp ifrån ingenstans. Rata-ta-ta-ta-ta.. kulor flög och ven. Bilden man får när min farmor berättar detta är som hämtad ur vilken välgjord WWII-rulle som helst. Folk dog runt omkring henne, och det ända hon kunde göra var att ta skydd bakom en död tysk soldats ryggsäck.
När flygplanen hade sänkt 2 utav skeppen så gav dom sig av, och farmors kunde ensamt tuffa vidare emot tyskland. Nu var ju inte tyskarna några hederliga människor, och farmor visste att risken att hamna i "arbetsläger" var stor. Men farmor visste att hennes syster och hennes man var bosatta i Strasbourg, dit dom blivit tvångsförflyttade utav tyskarna pga hennes systers mans ingengörs-kunskaper. Återigen fick hon "böna och be", och tillslut så fixade en tysk soldat så att hon kunde smita av när dom gjorde ett tillfälligt stopp längs med den tyska kusten. Om befälhavaren på båten hade fått veta något så hade hon antagligen blivit skjuten på fläcken.
Efter mycket om och men så tog hon sig i alla fall till Strasbourg, där hon mötte upp med sin syster och hennes man. Sedan dröjde det inte länge innan dom allierade intog tyskland ifrån väst, och Röda Armen ifrån öst. Kriget var över. 5 år senare lyckades hon få svenskt medlemsskap och hon flyttade till Alingsås, där hon bor än idag.
Det finns mycket mer detaljer att ta upp, men då skulle jag behöva skriva en hel bok. Tycker bara att det är fascinerande att få höra något sådant utav en utav det sista som fortfarande lever och kan berätta om den tiden. Hon har aldrig, aldrig velat dela med sig innan.
Nu ska jag bara försöka få ur henne historian om min farfar oxå. Allt jag (och min far) vet om honom är att han var soldat i tysklands arme, antagligen SS. Han överlevde kriget men hade gått bort 1988, när vi var nere och letade efter honom under en europa-resa 1989.
Hon vägrar att berätta något om farfar än så länge. Pappa är född i juli 1945 så jag antar att hans födelse har något samband med farmors flykt ifrån estland att göra, men det har jag inte vågat fråga henne. Än...
Nåja. Bara en liten anekdot ifrån svunna tider. Om ni har något att berätta ifrån den tiden, varsågoda, jag läser gärna.
