Det är Alla helgons dag (helg)

[Kakan]

Till minne av ALLA våra vänner och familj som har gått bort och inte längre finns med oss.

Att tända ett ljus och minnas alla de goda stunder man hade ihop, kan man göra när man vill. Men de känns trotts allt lite speciellt denna helg som är till ägnad de som ej är med oss i livet.



I mörkret

I mörkret ligger jag och hör,
hur klockor dånar utanför
med långa, tunga, jämna slag,
som mörkrets djupa andetag.

De dövar allt och söver allt
och löser tingens dimgestalt
i långa, tunga, jämna dån,
som tanken aldrig lossnar från.

Jag är bland dem som knappast finns
och bara vet och bara minns
det gamla mörkrets hjärteslag,
som väntar ingen morgondag.

som fruktar ingen morgondag.

Av Karin Boye

 

[Lillan]

Ja,kommande helg.....är både otroligt fin och lite ledsam.
Bland det vackraste som finns (om man nu kan uttrycka sig så..) är att gå till kyrkogården o tända ljus vid mörkrets inbrott..




//Lillan

 

[stoooffe]

teck

Tack för ditt fina inlägg en tung helg för oss anhöriga som misst någon.
Vår son Stoffe som vi misste den 31 maj lever fortfarande kvar i oss
och saknaden är fruktansvärd kan fortfarande som förälder och
syster inte fatta att han inte finns med oss, man bara gråter

Han var så fin och god hade så många vänner VARFÖR ska en sådan
kille inte få leva längre??????????????

Alla säger att livet måste gå vidare men till vilket pris?????

En mamma som bara gråter

 

[ntv]

Jag undrar om man någonsin kan lära sig att leva med detta?!

Mina tankar går till alla som missade sin älskade, föräldrar, barn, syskon eller vän i en olycka.
Må alla andra inte behöva uppleva detta.....

Heike

 

[IronMike]

Jag tror inte "livet kan gå vidare" eller att man bara "kan glömma bort"... Men kanske lära sig hantera situationen, att man låter sig sörja när man vill eller känner för.

Jag tycker det är tråkig läsning när man ser folk som skriver "life goes on, glöm... sök tröst å häng mer med vänner fam mm"...

Man kan väl bara bli mindre ledsen. Men själva sorgen försvinner aldrig. Nu har jag "bara" torskat mer eller mindre ytliga bekanter eller hojpolare.. Den dagen jag torskar ett eget barn eller någon i familjen, kanske jag blir en helt annan person. Jag tror dock aldrig man kan glömma bort, eller försöka tänka på annat, utan helt enkelt acceptera situationen som den är, och få vara ledsen, ensam eller öppet, precis när man känner för det!

 

[Kakan]

Att förlora en när och kär vän eller nån i familjen är tungt, och man glömmer aldrig.
Men de kan gå en tid och sen slår det till igen och man känner saknaden och sorgen för att man inte kan prata med denne person.
Jag förlorade min farfar och mormor med 2 månaders mellanrum när jag började första året på gymnasiumet. När hennes systrar ringer och jag hör hennes systrar på telefon (nu mer bara en i livet) så går de kårar ut efter ryggen på mej...dom har liknande röster som min mormor.
Sorgen blir kanske mer uthärdlig att leva med efter en tid men nej man glömmer aldrig personen och saknaden finns där.

 

[*Superlight*]

Jag tror inte "livet kan gå vidare" eller att man bara "kan glömma bort"... Men kanske lära sig hantera situationen, att man låter sig sörja när man vill eller känner för.

Jag tycker det är tråkig läsning när man ser folk som skriver "life goes on, glöm... sök tröst å häng mer med vänner fam mm"...

Man kan väl bara bli mindre ledsen. Men själva sorgen försvinner aldrig. Nu har jag "bara" torskat mer eller mindre ytliga bekanter eller hojpolare.. Den dagen jag torskar ett eget barn eller någon i familjen, kanske jag blir en helt annan person. Jag tror dock aldrig man kan glömma bort, eller försöka tänka på annat, utan helt enkelt acceptera situationen som den är, och få vara ledsen, ensam eller öppet, precis när man känner för det!

Så sant, men i många fall har de som skriver inte förlorat någon närstående... och många tycks ha svårt att förstå innen det drabbar dem själva...

 

[ntv]

Jag tror inte "livet kan gå vidare" eller att man bara "kan glömma bort"... Men kanske lära sig hantera situationen, att man låter sig sörja när man vill eller känner för.

Jag tycker det är tråkig läsning när man ser folk som skriver "life goes on, glöm... sök tröst å häng mer med vänner fam mm"...

Man kan väl bara bli mindre ledsen. Men själva sorgen försvinner aldrig. Nu har jag "bara" torskat mer eller mindre ytliga bekanter eller hojpolare.. Den dagen jag torskar ett eget barn eller någon i familjen, kanske jag blir en helt annan person. Jag tror dock aldrig man kan glömma bort, eller försöka tänka på annat, utan helt enkelt acceptera situationen som den är, och få vara ledsen, ensam eller öppet, precis när man känner för det!

Det går fortfarande inte bara att acceptera situationen..jag kan inte acceptera att jag har blivit en annan människa, att världen bara går runt fortfarande och att min käraste bara kan försvinna från en sekund till en annan...medan jag sitta och vänta, glad för vi skulle fira midsommar...

Livets största katastrof.....smärtan som sticker som knivar....och en relation och kärlek som kommer att finnas kvar livet ut..för det finns inget som komma att avsluta detta..

man undrar bara varför just man själv finns kvar...

ännu mer trågisk att man är inte ensam med det...så många som drabbas av samma eller liknande...man skulle kunna ge nåt för att förhindra att andra måste genomlida samma sak...

och ändå finns samma känslorna kvar när jag sitter på hojen...då kan jag vara samma människa jag var förut...då och egentligen bara då....

hoppas ingen måste genomlida det här för min skull....fast jag själv är inte längre rädd att dö....

kram till er alla....

 

[Mort]

Så sant, men i många fall har de som skriver inte förlorat någon närstående... och många tycks ha svårt att förstå innen det drabbar dem själva...

Vilket inte är så konstigt, för det är svårt att förstå innan man själv förlorat någon nära.

Jag förlorade min mor för nio år sedan, och hon hade innan dess varit sjuk (leukemi) i två och ett halvt år. Man kan tro att man efter så lång tid ska ha hunnit förbereda sig lite, och gjort en del av sorgearbetet i förväg, men det funkar inte så. När det väl händer blir man lika knockad ändå.

När jag sedan för två och ett halvt år sedan förlorade en nära vän var det i en olycka, och det kom alltså som en blixt från klar himmel, och jag måste säga att sorgemässigt är det inte så stor skillnad på att veta om i förväg att det är på gång. Man kan aldrig förbereda sig ändå.

Man kan inte begära att andra, som aldrig varit i samma situation, ska förstå, när man inte ens själv förstår trots att man är mitt i det. Folk försöker stötta och finnas till hands, men de vet inte hur. Man får försöka uppskatta omtanken som sådan, och inte haka upp sig på att de är lite tafatta.

Vad gäller bearbetandet av sorgen så försvinner varken den eller saknaden, men med tiden blir det lättare att tänka på alla positiva minnen man har av personen, och vara glad för dem.