En dag träffar du en frustrerad polis som bara säger att du körde för fort eftersom han *vet* att vi alla är skyldiga. Han behöver bara hänvisa till att han visst såg det på sin laser. Om det verkligen var så och det verkligen var dig han siktade på räcker det med hans ord på. Trots att han senare avslöjas som mytoman har du redan fått ditt straff genom att vara utan kort. Det här händer nog ofta utan att vi vet - speciellt som det är ganska svårt att låsa en laser på en MC om det sker på 400m.
Eller inte ens det, och jag har ett eget exempel på vad som hände mig i bil för många år sedan (80-talet):
Kom körandes genom ett av stadens "centrum" i farsans då helt nya Opel Rekord med några kompisar, på en gata med ett radhusområde ca 30m från vägbanan på min vänstra sida, och på den sidan av gatan stog det också parkerade bilar hela gatan upp. Klockan var 02 på natten på en folk/biltrafiks tom gata. Farten var klart över gällande hastighetsbegränsning på 50 km/h, då jag hade varvat ur bilen fullt på tvåans växel och precis slängt i trean (i trakten av 100km/h) när det ur en av dom parkerade bilarna (en civilbil som alltså stod parkerad som mötande trafik) kliver ur en polis och ställer sig framför med alldeles för kort bromssträcka för mig. Jag tvärnitar allt vad tygen håller och stannar nog inte många mm från benen på honom. Får kliva ur och sätta mig bak i deras bil, och där utspelar sig ungefär följande:
Först blir jag anklagad för att var dum i huvudet, sedan helt intelligensbefriad, såna som jag borde sitta inne och aldrig släppas ut etc etc. Jaja, jag hade ju kört för fort, inget snack om det, men det finns gränser för vad man tar då, så humöret blev ju inte direkt bra typ. Efter att dom har "spytt galla" över mig i säkert 15minuter skriver dom en uppskattad fortkörningsbot och ber mig skriva på, vilket jag vägrar. Då säger dom att jag är tvungen att skriva på (?), vilket jag givetvis inte gör. Jag frågar då hur dom kan veta hur fort jag har kört då dom inte har någon mätning på mig (fanns inte laser på den tiden), utan bara har uppskattat min hastighet när dom sett mig komma igenom fönstren på de bilar som stog framför dom. Det hade jag inte heller med att göra sa dom, utan jag kunde högaktningsfullt ta mig
Jag konstaterar då att jag inte skriver på om dom inte kan påvisa hur fort jag har kört och ber istället att få se deras polislegitmation. Får då till svar att jag inte har rätt till det, och att jag ska förstå att dom är poliser i och med deras uniformer, och att jag inte ska sticka upp. Talar då om att om jag inte får se deras leg så är samtalet slut, och såvitt jag vet kan dom lika gärna ha varit på en maskerad och att eventuella pg konton på deras inbetalningskort dom skriver ut lika gärna kan gå till deras egna konton. Får då en harang till svar som inte lämpar sig för tryck, och den ena polisen river fortkörningsboten framför ögonen på mig och skriver en ny där det påstådda brottet är ondödigt störande körning (ny bil och 30m till närmsta hus). Han konstaterar vidare att jag inte behöver bry mig om att skriva på den heller, utan att jag nu kan dra åt varmare trakter
Åker därifrån och glömmer sedan bort hela historien tills jag en dag läser en notis i vår lokala tidning under polisrapporter. Hittar en med rubkriken "Med fullgas till rätten" och inser efter en stunds läsande att det är mig det handlar om då
Väl i rätten konstaterar den ena av de poliser som hade suttit i fordonet att det hade varit ett lugnt och trevligt samtal, och inte alls på den nivå som jag hade berättat om. Inte heller hade dom rivit någon böteslapp och fabricerat något nytt brott, för så får man ju inte göra, det hade ju varit tjänstefel. Att min version inte stämde med deras är ju rätt klart, och jag hade dessutom haft två kompisar med mig i bilen som hade hört hela dialogen (sommar och rutorna nere, och en hyggligt hög samtalsnivå typ) och som intygade hur det egentligen hade gått till då. Med två vitten tyckte man ju att det var ett solklart fall
Hur det gick
Well, take a wild guess... Men polismannen var iaf den gladare av oss när vi lämnade rättsalen då
Nu var det här längesedan och idag när jag tänker tillbaka på det som hände så ser jag mest det komiska i själva samtalet som utspelade sig, och det mest tragiska är att man inte har det på band, för många garv har man haft åt det. Dessutom kan alla, även poliser, ha en dålig dag, och dom flesta jag har mött efteråt har varit väldigt trevliga
Sedan kan jag som sagt både förstå hur man har tänkt då detta ska vara förseelser och inte att betrakta som brott, men nu fungerar ju inte alltid allt i vårat välfärdssverige som det var tänkt att göra då...
