Idag väldigt tidigt, så där tidigt att man inte riktigt vaknat och det mest går på rutin hände något ytterst märkligt.. Som vanligt gick bilen på autopilot på 222an i en sisådär 130 140 blås upptäckt till min fasa att den kändes lite trött och orkeslös, ungefär som när man sprungit från framsidan till kortsidan av huset, hjärtat rusar och benen känns som överkokt spagetti. Jaja tänkte jag,möjligen en smärre formsvacka. det va då det hände det där märkliga.. rätt va det va SMALL det som en blixt från klar himmel.. mina trummhinnor upfattade varenda motor del som min vevstake och vevaxel slagit sönder och som åkte flipperspel mellan min bils mage och den kalla hårda asfalten. Ett kilometer långt spår av olja rinnandes likt blod från ett knäckt näsben prydde nu den vintervackra 222an. anmärkningsvärt ändå att när bilen slutade rulla märkte jag att motorn forfarande gick, inte bra, men den gick så jag tänkte ä va fan ska den dö ska den dö ordentligt,sagt och gjort växlade jag ner och gav full gas!. Vid orminge orkade den inte längre och hostade en sista gång och fick en stund senare åka bärgningsbil tillbaka till ön.. min ö