Hinkas
Sege säger: KÖR!
Igår kväll när vi skulle kolla på film med sambons syrra och hennes kille så blev vi helt plötsligt skrämmda av att det dunsade till i fönstret, fattade först inte vad det var men sedan såg vi att det var vatten på fönstret. Det var någon som hade kastat en isbit mot fönstret. Som tur var så gick inte fönstret sönder men min sambo blev jäkligt rädd, och hade det gått sönder så hade glasbitarna ramlat över henne.
Vi gick och kollade vart ungarna tog vägen, såg dom sprang iväg ner mot parkeringen ett par hundra meter bort. Vi gick efter dom men såg dom ingenstans. Då ringde en polare och sade att han hade fått tag på en av dom. Så vi gick tillbaka til lägenheten för att snacka med honom.
Redan när vi kom dit så var han ganska rädd, men med så mycket adrenalin i omlopp så hade jag ganska svårt att hålla ner ljudvolymen på min röst och skällde ut honom så mycket så att han började gråta, detta var en 15 årig kille, ingen 8 åring eller så. Min bekanta hade frågat honom vad hans vänner hette så att vi kunde få tag på dom också. Han sade då att han inte visste vad hans vänner hette. Min bekanta som också hade ganska mycket adrenalin drog till med kommentaren: Jag vet vart du bor (vilket han gör) och jag vet inte vad min apolare heter heller, så jag kan ju komma och hälsa på dig.
Tillslut fick vi veta namnen på dom andra två, vi lät honom gå medans vi gick in i lägenheten igen, ställde oss i hallen i 5 min och gick ut och kollade. Då var alla tre samlade igen och dom var ca 50m från lägenheten så vi började gå mot dom men dom såg oss och sprang, vi sprang efter och skrek åt dom att vi redan visste vad dom hette eftersom deras polare hade skvallrat. Fick aldrig tag på dom dock.
Jaja, eftersom jag vet vad dom heter så har jag försökt nå deras föräldrar för att få hit ungarna så att dom kan be om förlåtelse och skämmas lite. Jag har fått tag på en av dom, en föredetta chef till mig, men dom andra har jag inte fått tag på.
Så, var detta bra eller dåligt? Ska man springa efter dom? I detta fallet känndes det helrätt IAF!
P.s Jag börjar skaka av ilska bara jag skriver om det
Vi gick och kollade vart ungarna tog vägen, såg dom sprang iväg ner mot parkeringen ett par hundra meter bort. Vi gick efter dom men såg dom ingenstans. Då ringde en polare och sade att han hade fått tag på en av dom. Så vi gick tillbaka til lägenheten för att snacka med honom.
Redan när vi kom dit så var han ganska rädd, men med så mycket adrenalin i omlopp så hade jag ganska svårt att hålla ner ljudvolymen på min röst och skällde ut honom så mycket så att han började gråta, detta var en 15 årig kille, ingen 8 åring eller så. Min bekanta hade frågat honom vad hans vänner hette så att vi kunde få tag på dom också. Han sade då att han inte visste vad hans vänner hette. Min bekanta som också hade ganska mycket adrenalin drog till med kommentaren: Jag vet vart du bor (vilket han gör) och jag vet inte vad min apolare heter heller, så jag kan ju komma och hälsa på dig.
Tillslut fick vi veta namnen på dom andra två, vi lät honom gå medans vi gick in i lägenheten igen, ställde oss i hallen i 5 min och gick ut och kollade. Då var alla tre samlade igen och dom var ca 50m från lägenheten så vi började gå mot dom men dom såg oss och sprang, vi sprang efter och skrek åt dom att vi redan visste vad dom hette eftersom deras polare hade skvallrat. Fick aldrig tag på dom dock.
Jaja, eftersom jag vet vad dom heter så har jag försökt nå deras föräldrar för att få hit ungarna så att dom kan be om förlåtelse och skämmas lite. Jag har fått tag på en av dom, en föredetta chef till mig, men dom andra har jag inte fått tag på.
Så, var detta bra eller dåligt? Ska man springa efter dom? I detta fallet känndes det helrätt IAF!
P.s Jag börjar skaka av ilska bara jag skriver om det
) - men ändå effektiv utskällning. De gick slokörade därifrån. Den minsta av dem frågade "men vad kan hända då". Jag förklarade då att saker runtomkring (inkl. min båt, du själv, gräs, min arbetsbod etc) kan ta fyr och vem får stå för skiten då? Jo, det är ju jag - så ni pallrar er iväg bums.
