I en värld av just den hype som 84superbee beskriver ska jag berätta en kanske inte fullt så sexig historia:
Min första tunga hoj var en halvrackig Kawa Z1000 -82. 100 hk, 245 kilo. Bra bottendrag, bekväm att toura på, gick ju faktiskt att lägga ner som fan om man ville också. Men det jag skulle berätta var vad som hände i början när jag vred ur den:
Mina första tankar var nåt i stil med "Herrejösses, vad är det händer" medan jag knep allt jag kunde med skinkorna för att hålla tätt. Redan med en sån hoj!
Jag tror att de flesta som bara åkt moppe reagerar på liknande sätt när de får hamna på en hoj med sådant vikt/effektförhållande. Det bär iväg som fan redan med en sån hoj!
Första turerna i våras var på en FZR1000 (numer såld). Visserligen nertaggad ett steg fram men likförbannat måste jag säga att den accade som faan efter vinterns uppehåll. 1-2-3-4 så gick det 220 märlor på krokvägarna nordväst om E-a för er som vet var det är. Det är skrämmande att helt oerfarna förare nödvändigtvis ska ha
ännu värre hojar som förstahoj!
Jag anser ju att man ska lära sig åka på en äldre hoj, kan mandet så kan man åka hyggligt på vad som helst sen. Dessutom är den äldre hojen billigare att lägga ikull.
För många år sen hade jag ihop det med en tjej som tok B-kort, jag sade åt henne att köpa en gammal härk som hon kunde lägga i diket första vintern eller smälla utan att gråta. Hon köpte en gammal härk och sen lånade hon min bil och smällde med den.
Dock inget allvarligt, hon knölade till nummerplåten mot en dragkrok. Peace of a cake. (ville bara få med den roliga grejen i alltihop)
Men prylen var ju att hon kunde vara ute och sladda som fan med sin gamla Kadett eftersom hon inte behövde vara rädd om den och hon blev med tiden riktigt bra på att hantera bil i de flesta situationer. Enligt min åsikt till följd av att hon kunde träna/lattja utan att vara rädd om bilen.
För övrigt tog hon sen A-kort också och blev en jä*el på att köra. Man fick åka allt man kunde och lite till för att hänga med. Sen smällde hon (blind bilist) och har inte velat åka hoj sen dess.
Jag är alls ingen superdriver, har aldrig varit och kommer aldrig att bli heller. Jag kommer heller aldrig att återfå den kompetens när jag åkte som mest eftersom jag åker mindre idag.
Men jag har åtminstone fått lite erfarenhet genom åren.
Sen ska jag väl inte vara präktigare än att jag erkänner att jag fortfarande vid fyllda 39 tycker det är kul att åka undan på krokvägarna. Jag tycker fortfarande att det är kul att wheela lite (det lilla jag behärskar) och jag njuter fortfarande av rejäla nerlägg emellanåt även om dom inte är lika nära hojens gränser som förr.
Slutligen:
Då jag tog körkort för motorcykel sade min farsa ett par ord som jag minns än idag:
Så bra, då kan du övningsköra på egen hand nu då.
Vaddå övningsköra, jag kunde ju köra motorcykel, jag hade ju kortet. Det satt ju där i min plånbok. Klart som faan att jag kunde köra hoj! Så jag gav mig ut på min gamla CB125:a (renoverad, omlackad, omklädd etc, ni känner väl mig!) och åkte som fan. Gick på näbben ett par gånger de första åren. Efter ytterligare några år började jag fatta vad pappsen hade sagt. Han hade ju faktiskt rätt. Man är ju inte fullärd bara för att man har klarat uppkörningen. Man är ju inte mer lärd än att man har tillåtelse att fortsätta lära sig på egen hand. Och det håller man antagligen på med resten av livet antar jag.
Oj vad det blev mycket. Tror bestämt att gubbfan börjar bli sentimental.
:fatta
