Ozzy har ännu kvar magin
För 30 år sedan gav Black Sabbath hårdrocken ett ansikte – och de håller än
Black Sabbath på Kungsgatan i Stockholm. För mycket länge sedan.
Black Sabbaths fem bästa album:
Black Sabbath (1969)
Paranoid (1970)
Master of reality (1971)
Sabotage (1975)
Black Sabbath volume 4 (1972)
När alla andra levde i efterdyningarna av flower power-vågen, ville bluesbandet Earth göra något annorlunda. Efter ett år bytte de namn till Black Sabbath och började spela tung, svängig hårdrock.
När Black Sabbath skrev och spelade in sin debutplatta hade begreppet hårdrock ännu inte fått något ansikte. De rungande tonerna satte sig som en chock genom lyssnaren och fick marken att vibrera.
Osbourne, Ward, Geezer och Iommi var fyra killar lika alienerade från varandra som för omvärlden. Tillsammans spelade de musik som var mörk och tung, mystifierande och hård.
Redan från början blev de missförstådda, eftersom ingen hade hört någon musik som liknade Black Sabbath. Och ibland blev de nekade inträde på krogen, på grund av sin udda klädstil – utsvängda manchesterjeans med udda färger till exempel.
Publiken började ta till sig musiken när andra skivan kom, ”Paranoid”. Nu är gamla låtar som ”War pigs”, ”Black sabbath ”, ”Paranoid” och ”N.I.B.” odödliga. Tung, mörk hårdrock med ett bluesigt sväng.
På konserterna stod Ozzy längst fram på scenen som en uppenbarelse – en man som hade en otrolig röst och stor karisma. Han lät både sårbar och kraftfull.
När framgången var ett faktum och Black Sabbath drog ut på stora turnéer i USA blev de bannlysta på grund av sitt namn. Den mörka musiken och minst lika mörka texter spädde på ryktena från stad till stad och de blev vägrade inträde på klubbar och arenor.
Black Sabbath hade ofta liten studiotid och gjorde det mesta på känsla.
Därför låter de första skivorna lika energiska och suggestiva som på en liveinspelning. De fick sällan kompromissa och fyllde på varandras låtidéer. Deras legendariska låtar hade inte varit så bra om de inte varit en dynamisk kvartett.
Den dynamiken dog 1979 när Ozzy lämnade bandet och flera olika sångare tog vid under korta perioder. Black Sabbath blev musikaliskt ett schizofrent band, med skiftande kvalitet. Musiken förändrades och lät ibland likt mycket annat eller bara som skräddarsydd för den nya sångaren.
”Heaven and hell” var Ronnie James Dios stora genombrott med bandet och gav honom en skjuts till sina egna projekt när han slutade i bandet. Men trots att Dio gjorde ett par historiska album, blev det aldrig samma sak. Det är med Ozzy man vill höra dem.
Efter återföreningen har de skrivit ett par låtar, men det går inte att jämföra med de nakna och ändå så feta melodierna för trettio år sedan. Men det finns ändå en magi som återskapades när Black Sabbath 1997 drog ut på turné igen. För inget gör dig så förhäxad som inledningen på Black Sabbaths ”Iron man”.
arkiv Black Sabbath
35 av de 50 främsta
Medlemmar: Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor).
Kort historia: Bildades i Birmingham 1969, fick sitt genombrott med sitt andra album ”Paranoid”, året efter. 1978 lämnade Ozzy gruppen efter interna bråk och ersattes av Ronnie James Dio, som sjöng på uppmärksammade albumet ”Heaven and hell” 1980. Mellan 1983 och 1992 hade gruppen flera olika medlemsbyten. Både Ian Gillan och Glenn Hughes har sjungit i Black Sabbath, tills Dio åter stod vid mikrofonen på ”Dehumanizer” från 1992. Därefter tog Ozzy över. Hösten 1997 återförenades gruppen i originalsättning och det är så den ser ut i dag.
Dom e enligt mej det bästa bandet genom tiderna
För 30 år sedan gav Black Sabbath hårdrocken ett ansikte – och de håller än
Black Sabbath på Kungsgatan i Stockholm. För mycket länge sedan.
Black Sabbaths fem bästa album:
Black Sabbath (1969)
Paranoid (1970)
Master of reality (1971)
Sabotage (1975)
Black Sabbath volume 4 (1972)
När alla andra levde i efterdyningarna av flower power-vågen, ville bluesbandet Earth göra något annorlunda. Efter ett år bytte de namn till Black Sabbath och började spela tung, svängig hårdrock.
När Black Sabbath skrev och spelade in sin debutplatta hade begreppet hårdrock ännu inte fått något ansikte. De rungande tonerna satte sig som en chock genom lyssnaren och fick marken att vibrera.
Osbourne, Ward, Geezer och Iommi var fyra killar lika alienerade från varandra som för omvärlden. Tillsammans spelade de musik som var mörk och tung, mystifierande och hård.
Redan från början blev de missförstådda, eftersom ingen hade hört någon musik som liknade Black Sabbath. Och ibland blev de nekade inträde på krogen, på grund av sin udda klädstil – utsvängda manchesterjeans med udda färger till exempel.
Publiken började ta till sig musiken när andra skivan kom, ”Paranoid”. Nu är gamla låtar som ”War pigs”, ”Black sabbath ”, ”Paranoid” och ”N.I.B.” odödliga. Tung, mörk hårdrock med ett bluesigt sväng.
På konserterna stod Ozzy längst fram på scenen som en uppenbarelse – en man som hade en otrolig röst och stor karisma. Han lät både sårbar och kraftfull.
När framgången var ett faktum och Black Sabbath drog ut på stora turnéer i USA blev de bannlysta på grund av sitt namn. Den mörka musiken och minst lika mörka texter spädde på ryktena från stad till stad och de blev vägrade inträde på klubbar och arenor.
Black Sabbath hade ofta liten studiotid och gjorde det mesta på känsla.
Därför låter de första skivorna lika energiska och suggestiva som på en liveinspelning. De fick sällan kompromissa och fyllde på varandras låtidéer. Deras legendariska låtar hade inte varit så bra om de inte varit en dynamisk kvartett.
Den dynamiken dog 1979 när Ozzy lämnade bandet och flera olika sångare tog vid under korta perioder. Black Sabbath blev musikaliskt ett schizofrent band, med skiftande kvalitet. Musiken förändrades och lät ibland likt mycket annat eller bara som skräddarsydd för den nya sångaren.
”Heaven and hell” var Ronnie James Dios stora genombrott med bandet och gav honom en skjuts till sina egna projekt när han slutade i bandet. Men trots att Dio gjorde ett par historiska album, blev det aldrig samma sak. Det är med Ozzy man vill höra dem.
Efter återföreningen har de skrivit ett par låtar, men det går inte att jämföra med de nakna och ändå så feta melodierna för trettio år sedan. Men det finns ändå en magi som återskapades när Black Sabbath 1997 drog ut på turné igen. För inget gör dig så förhäxad som inledningen på Black Sabbaths ”Iron man”.
arkiv Black Sabbath
35 av de 50 främsta
Medlemmar: Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor).
Kort historia: Bildades i Birmingham 1969, fick sitt genombrott med sitt andra album ”Paranoid”, året efter. 1978 lämnade Ozzy gruppen efter interna bråk och ersattes av Ronnie James Dio, som sjöng på uppmärksammade albumet ”Heaven and hell” 1980. Mellan 1983 och 1992 hade gruppen flera olika medlemsbyten. Både Ian Gillan och Glenn Hughes har sjungit i Black Sabbath, tills Dio åter stod vid mikrofonen på ”Dehumanizer” från 1992. Därefter tog Ozzy över. Hösten 1997 återförenades gruppen i originalsättning och det är så den ser ut i dag.
Dom e enligt mej det bästa bandet genom tiderna
sitter o kollar (drägglar) på en DVD nu black sabbath volyme 1. aja d e ozzy som regerar 
just nu dunkar ja på med paranoid o snart suicide solution 
, men tycker fortfarande Dio låter bättre än Ozzy (som låter som han hade en potatispress någon annanstans 
). Fast den senare kanske är mer Sabbath... 
Ja inte potatispressen utan Ozzy förståss 
, headbangande tuffing, ingen som låter som om den har fått kulorna iklämm 
