Rost, benämning på spröda, porösa och vattenhaltiga järnoxider, vanligtvis bruna till rödbruna i färgen, som bildas då järn korroderar, eller rostar, i närvaro av vatten och syre (oxygen). På grund av rostens porösa natur skyddar det inte det underliggande järnet mot vidare korrosion.
Rostangreppen bildas i två steg. Först bildas rödrost, som är ljust rödbrun och ett mindre allvarligt angrepp. Kan ofta avlägsnas genom lätt slipning. Får rödrosten vara kvar ombildas den till gravrost som är mörkbrun. Gravrost är hygroskopisk och vid närvaro av fukt går angreppet på djupet, och hållfastheten hos det rostangripna föremålet äventyras.
I torr luft rostar inte järn, men är relativa fuktigheten över ca 70 % (vilket inte är exceptionellt i många vanliga miljöer) rostar järn spontant utan att vara vått.
Den kemiska skillnaden mellan rödrost och gravrost är att det i ena fallet rör sig om två-värt järn (ferro, FeO) respektive tre-värt järn (ferri, Fe2O3). Närvaro av vatten ger upphov till hydroxider, FeOOH, som sålunda är en beståndsdel i varierande mängd i det generella "ämnet" rost.
Patina är den effekt som oxidering ger på koppar och kopparlegeringar som brons, antingen naturligt genom ålder eller konstlat genom patineringsmedel. Själva kopparoxiden kallas även med ett äldre svenskt ord för ärg, vilket ofta även används som synonym för patina. Till skillnad från rost – motsvarigheten hos järn och järnlegeringar – uppfattas patinans gröna färg ofta som estetiskt tilltalande, och termen används även i överförd bemärkelse om gamla föremåls ytstruktur.