Efter att ha läst "Idag höll det på att gå illa." vill jag dela med mig av mina upplevelser på antidepressiv medicin i kombination med MC-körning. Jag önskar att en tankeställare vore tillräckligt att ge den som själv funderar på att hoppa upp på hojen med medicinen i kroppen. Problemet är just att den rationella delen av hjärnan är nästintill försumbar om inte känslorna, framför allt rädsla, är i paritet med den upplevda riskbedömningen.
Rädsla är nyttigt. Det hindrar oss från att utsätta oss för farliga situationer, vilket det finns tillräckligt av som MC-åkare utan att man behöver nagga på marginalerna.
Äter Sertralin sen två månader tillbaka.
Jag har, vad somliga anser vara en "reflexvästfitta" (host, nissepelle, haha), betett mig relativt lugnt i trafiken, för att sitta på en skrevraket. Okok, visst har man utmanat ödet vid flertalet tillfällen, men jag har alltid, av rädsla, undvikit klassiska fällor.
Inte nu längre, i samma omfattning iaf. Inom loppet av tre månader har jag utsatt mig för två situationer som lätt hade tagit liv av mig, om det inte vore för ren och skär tur.
Första gången, en fortfarande saltslaskig februarieftermiddag, så fick jag på en väg, där hastigheten gick över från 50 - 70, för mig att gasa mig ur en lätt doserad kurva. Minimalt nedlägg. Antagligen kall asfalt. Hade kört i kanske en timme, och däcken kyldes väl konstant av det kalla underlaget, trots friktionen.
Jag gasar, och baken vobblar till. Är jävligt nära att få en highsider in i mötande grusbil. Kommer ihåg mycket väl hur mina tankar gick precis innan det hände:
"det här är en dålig idé"
Tankarna hjälpte mig ingenting. Det som inte fick hända, hände. Jag fick hojen stabil igen, och åkte vidare. Utan dödsångest.
Det andra tillfället var på en 70-väg, lokalbana mellan Älvängen och Alafors, Ale kommun. Riktigt skönt att dra på där, väldigt lite trafik, och finns några goa svängar. Det var för en månad sen. Underlaget var det inget fel på. Felet var att jag såg en mötande bil, liten gul Opel, som kom några 100 m längre fram. Jag drog på rejält. Föraren hade svårt att bedöma min allt ökande hastighet. Där vi möter varandra finns en parkeringsplats till en skidbacke. Där skulle han in. Han behövde korsa min del av körbanan. Och han började göra det, men han rätade upp bilen i sista stund. Såg hur fjädringen satte sig och han panikartat höll i ratten.
Tänkte på en kille som körde ihjäl sig i närheten av mitt jobb för inte så länge sen. Hur jävla lätt det skulle vara jag som kunde stått i tidningen. Ingen dödsångest för det.
Så önskar jag kunde säga: "tänk på..." -men det räcker ju uppenbarligen inte. Det smarta vore väl att ställa hojen, speciellt under en inkörningsperiod av denna typ av medicin. Samtidigt är det ett sätt att känna sig levande på.
Ha en skön MC-säsong, gott folk.
Rädsla är nyttigt. Det hindrar oss från att utsätta oss för farliga situationer, vilket det finns tillräckligt av som MC-åkare utan att man behöver nagga på marginalerna.
Äter Sertralin sen två månader tillbaka.
Jag har, vad somliga anser vara en "reflexvästfitta" (host, nissepelle, haha), betett mig relativt lugnt i trafiken, för att sitta på en skrevraket. Okok, visst har man utmanat ödet vid flertalet tillfällen, men jag har alltid, av rädsla, undvikit klassiska fällor.
Inte nu längre, i samma omfattning iaf. Inom loppet av tre månader har jag utsatt mig för två situationer som lätt hade tagit liv av mig, om det inte vore för ren och skär tur.
Första gången, en fortfarande saltslaskig februarieftermiddag, så fick jag på en väg, där hastigheten gick över från 50 - 70, för mig att gasa mig ur en lätt doserad kurva. Minimalt nedlägg. Antagligen kall asfalt. Hade kört i kanske en timme, och däcken kyldes väl konstant av det kalla underlaget, trots friktionen.
Jag gasar, och baken vobblar till. Är jävligt nära att få en highsider in i mötande grusbil. Kommer ihåg mycket väl hur mina tankar gick precis innan det hände:
"det här är en dålig idé"
Tankarna hjälpte mig ingenting. Det som inte fick hända, hände. Jag fick hojen stabil igen, och åkte vidare. Utan dödsångest.
Det andra tillfället var på en 70-väg, lokalbana mellan Älvängen och Alafors, Ale kommun. Riktigt skönt att dra på där, väldigt lite trafik, och finns några goa svängar. Det var för en månad sen. Underlaget var det inget fel på. Felet var att jag såg en mötande bil, liten gul Opel, som kom några 100 m längre fram. Jag drog på rejält. Föraren hade svårt att bedöma min allt ökande hastighet. Där vi möter varandra finns en parkeringsplats till en skidbacke. Där skulle han in. Han behövde korsa min del av körbanan. Och han började göra det, men han rätade upp bilen i sista stund. Såg hur fjädringen satte sig och han panikartat höll i ratten.
Tänkte på en kille som körde ihjäl sig i närheten av mitt jobb för inte så länge sen. Hur jävla lätt det skulle vara jag som kunde stått i tidningen. Ingen dödsångest för det.
Så önskar jag kunde säga: "tänk på..." -men det räcker ju uppenbarligen inte. Det smarta vore väl att ställa hojen, speciellt under en inkörningsperiod av denna typ av medicin. Samtidigt är det ett sätt att känna sig levande på.
Ha en skön MC-säsong, gott folk.
Last edited: