Ja, vilken härlig sporthojsafton

. Innehöll det mesta man kan önska av en fin kväll. Posering, lilla mantorp, skrönor, fika, bankörning och lite bus.
Kvällen började med att undertecknad och Herr och Fru sporthoj (som ni ser på bilden nedan) proffsposerade nere vid vängåvan enligt posörkonstens alla oskrivna posörregler. När vi satt och riktigt kände att vi hade flyt i vår posering, såg tuffa och fräna ut, vågade sig ändå en kämpetrevlig gut fra Norge fram till oss och undrade var man kunde äta lite riktig mat. Först blev vi besviken över att vi inte lyckats se så hårda ut att han valt att fråga några andra

men sen visade sig att han var trevlig så vi kunde svälja nederlaget och istället lyssna på vad han ville och inte bara fundera på hur vi kunde utveckla vår posörballhetsfaktor ytterligare ett snäpp
Killen hade avverkat en näpen dagsetapp från Luleå i ösregn vilket tydligen hade gjort väl för matlusten. Vi försökte dock avstyra tanken på mat eftersom vi var rädda att han skulle vikta ner hojen, inte bra för effekt/viktförhållandet som är av betydelse för snitthastigheten under touringen
Argumenten bet inte ty hungern var starkare än jakten på långa dagsetapper

, alla vet ju att vi tourar för att se hur långt det går att köra under en dag och inte för att vi vill uppleva nya miljöer utan möjligen uppleva att vi kan få ont i muskler som vi inte visste att vi hade.
När vi sent om sider pekat ut ett matställe för honom drog han sedan en mc-historia som vi sent kommer att glömma.
Han hade startat i Södra Norge för att tillsammsn med ett gäng andra norrbaggar och saxare köra till Nordkap genom Norge. Turen hem skulle gå genom Sverige.
Tyvärr hade resan gått allt annat än bra för gänget

. Redan efter ett par dagar så klotade första killen så illa att de fick lämna honom på ett sjukhus, när läget var så stabilt att de vågade lämna honom i läkarnas och syrrornas våld. Sedan flöt det på fint i två dagar varpå en till av dem kör ner i diket av okänd anledning och dör på fläcken eller blev dräpt

som norrmannen sa.
Dessa incidenter fick inte gänget på andra tankar utan som riktiga entusiaster sadlade de åter upp på hojarna fortsatte turen mot nya äventyr. Glömde jag skriva att även vår käre vän också hade klotat under färden? Naturligtvis hade även han varit i backen eller var det diket, hur som helst gick det bättre för honom än för hans olycksbröder.
Efter träffen med Norrmannen åkte vi till lilla Mantorp och tog ett par varv, för att sedan på småvägar mysåka ut till banan. Väl där fotade jag lite och resultatet blev ju inte det bästa och tydligen finns det mer att lära

, även inom det området

.
När alla kört sig trötta på banan blev det fika hos Norrlansguld med lite nostalgivinylhårdrockspelandepåaltanengrej, alla utom junioren P.Grip förstod att uppskatta det senare spektaklet.
När vi sen återvände till stan fick man äran att prova en retta med 152 ystra pollar på slangen, hej vad den gick

. Kvällen avslutades med lite rondellkörning för att hedra Tamada och hans prestation i helgens Moto-GP i Rio.