Hej på er!
Hojen är avställd och det roliga är slut. Trodde jag! I helgen har provat på ett alternativ till adrenalinkick som jag kan rekommendera. När jag fyllde 25 gav mina kompisar mig ett presentkort till ett fallskärmshopp. Jag har dargit ur på det lite och sedermera blivit 26. Nu var det sista chansen för säsongen och vädret belv (trots stormvarning) klockrent perfekt. Inte ett moln på himlen och strålande solsken.
Nervös ringer jag ut till klubbstugan och hör om det verkligen blir ett hopp (säg NEJ). Jodå, det är bara att komma ut. Jahapp, då vart man inte äldre än 26 då, tänkte jag
. Klumpen i magen växte i takt med att vi kom närmare. Väl framme blev klumpen påtaglig, men eftersom tandempiloten var en riktig snygging lyckades han distarhera en del av rädslan.
Vi trängs i ett litet Cessnaplan och jag njuter av utsikten och vi drar några skämt. Nu känns det bra. Flyga gillar jag ju. Efter en stund är vi uppe på 3200 m och nu blir det fart i luckan. Tre killar ska hoppa före. Jag hinner tänka innan de kastar sig ut att dom är fan inte kloka, det är jävlar inte normalt att hoppa ut från ett plan! Nu börjar min pilot hasa oss fram till dörren, OH SHIT, vaddå ska vi hoppa nu??? Jahapp, det ska vi!
Klumpen är nu ett eldklot i min mage. Jag inser att det är NU vi också ska slänga oss ut. Jag sitter framför piloten och när han sätter sig i dörren hänger jag mer eller mindre utanför planet! Jag vet att det inte finns någon återvändo nu. Stunden efter släpper han taget och vi faller ut. Fy fan vad sjukt det var!!!
Vi föll i en rasande fart neråt och ett lyckorus gick genom kroppen, jag skrattade och tjoade. Fria falet glömmer jag aldrig! Helt sjuk känsla. Efter en stund drar han i snöret och det känns som vi flyger upp en bit igen. Nu sitter jag här och dinglar med benen en kilometer ovanför backen, det kändes bra och som en något udda upplevelse.
Väl nere kunde jag inte fatta att jag verkligen gjort det. När jag kom hem var jag helt slut och somnade på en sekund. På kvällen hade jag en kul fest.
Att ha börjat dagen med ett fallskärmshopp gjorde att jag kände mig mer levande än någonsin.
När känslor far runt o kroppen det är då vi är levande, det är då vi fattar att vi finns här och nu. Vore sig det är på hojen eller i tre kilometer upp i luften...
/Adrealinfrälst SheDevil
Hojen är avställd och det roliga är slut. Trodde jag! I helgen har provat på ett alternativ till adrenalinkick som jag kan rekommendera. När jag fyllde 25 gav mina kompisar mig ett presentkort till ett fallskärmshopp. Jag har dargit ur på det lite och sedermera blivit 26. Nu var det sista chansen för säsongen och vädret belv (trots stormvarning) klockrent perfekt. Inte ett moln på himlen och strålande solsken.
Nervös ringer jag ut till klubbstugan och hör om det verkligen blir ett hopp (säg NEJ). Jodå, det är bara att komma ut. Jahapp, då vart man inte äldre än 26 då, tänkte jag
. Klumpen i magen växte i takt med att vi kom närmare. Väl framme blev klumpen påtaglig, men eftersom tandempiloten var en riktig snygging lyckades han distarhera en del av rädslan. Vi trängs i ett litet Cessnaplan och jag njuter av utsikten och vi drar några skämt. Nu känns det bra. Flyga gillar jag ju. Efter en stund är vi uppe på 3200 m och nu blir det fart i luckan. Tre killar ska hoppa före. Jag hinner tänka innan de kastar sig ut att dom är fan inte kloka, det är jävlar inte normalt att hoppa ut från ett plan! Nu börjar min pilot hasa oss fram till dörren, OH SHIT, vaddå ska vi hoppa nu??? Jahapp, det ska vi!
Klumpen är nu ett eldklot i min mage. Jag inser att det är NU vi också ska slänga oss ut. Jag sitter framför piloten och när han sätter sig i dörren hänger jag mer eller mindre utanför planet! Jag vet att det inte finns någon återvändo nu. Stunden efter släpper han taget och vi faller ut. Fy fan vad sjukt det var!!!
Vi föll i en rasande fart neråt och ett lyckorus gick genom kroppen, jag skrattade och tjoade. Fria falet glömmer jag aldrig! Helt sjuk känsla. Efter en stund drar han i snöret och det känns som vi flyger upp en bit igen. Nu sitter jag här och dinglar med benen en kilometer ovanför backen, det kändes bra och som en något udda upplevelse.
Väl nere kunde jag inte fatta att jag verkligen gjort det. När jag kom hem var jag helt slut och somnade på en sekund. På kvällen hade jag en kul fest.
Att ha börjat dagen med ett fallskärmshopp gjorde att jag kände mig mer levande än någonsin.
När känslor far runt o kroppen det är då vi är levande, det är då vi fattar att vi finns här och nu. Vore sig det är på hojen eller i tre kilometer upp i luften...
/Adrealinfrälst SheDevil
