Tjena Torstein! Känner igen din situation lite grann. Är en kille på 23 bast och för inte mindre än ett år sedan körde jag i diket med min gixer.
Var sista dagarna i oktober, den 28e, och det var ovanligt varmt för årstiden så jag bestämde mig för att ta en sista tur för säsongen. och en sista blev det.
Körde om två bildar precis innan ett krön, när jag kört om och kommit fram till krönet har jag ganska hög fart. När jag passerat krönet ser jag att det går en ganska skarp kurva till vänster. Plötsligt blir det som om man fick hjärn släpp och blir handlingsförlamad, man vet inte riktigt vad man skall göra. Går ju alldeles för fort för att jag skall klara den där kurvan. Beslutar (efter en evighet känns det som men det är nog snarare frågan om några minuter) att det enda rätta är att bromsa rakt fram i kurvan och dumpa hojen i diket. Greppar frambromsen och bromsar hårt samtidigt som jag närmar mig diket med hög fart. Bromsar in en hel del men inte tillräckligt för att få stopp, känner hur det börjar hugga i framdäcket. Sedan är det rakt ner i diket.
Är svårare nu med tiden att komma ihåg den där kännslan av overklighet "att det här händer inte" och sen blir det så skrämande verkligt, att det faktiskt händer, man får ryssningar i hela kroppen.
Hojen gör värsta stopien i diket, jag går över styret och svimmar (troligtviss av den slungande effekten som min kropp utsätts för i luften och som utdelar en hel del g krafter på knoppen)
Vaknar i diket av att jag omedvetet försöker ställa mig upp ungefär som om jag vaknat ur en dröm. Det går inte att ställa sig upp och det värker som fan i höften. Inget annat verkar var trasigt som tur är då kroppen i övrigt fungerar som vanligt. Puhhh!!! tänkte jag, bara höften som gått ur led. Ack så fel jag hade. Folk som sett olyckan stannar och ringer ambulansen, som kommer mycket fort. även om det känns som en evighet. morfin i mängder. Blir ganska snacke salig men inte dämpar det smärtan något vidare, att prata med ambulans personalen får mig dock att inte fokusera på smärtan så mycket.
Väl inne på akuten röntkar man och ser att en lite fliss är loss från höftleden. Så jag åker upp till magnetröntgen för att kollas och man beslutar att jag måste opereras. riktigt lättat blev jag, nu kunde jag äntligen bli sövd så man blev av med smärtan.
Vaknar på intensiven med ett säkert 35 cm långt sår över röven och ner längs sidan av låret, det är ihopklamrat med ett 60 tal klammor.
Smärtan är borta men så fort jag försöker röra det gör det ont som fan. Från intensiven bär det av till trauma och sen till ortoped avdelningen. Delar avdelning med en gubbe som fått höftleds protes. En kille i min egen ålder som försökt begå självmord med bilen. En gangster och kåkfarare som gormar och skriker om att han vill ha det eget rum. Sista snubben i rummet var skottskadad. En salig blandning kan man säga.
Efter någon dag kommer läkaren på besök. Inget allvarlig prognos tänkte jag.
Läkaren berättar.
"Du har råkat ut för en mycket ful höftleds fraktur, den kallas pipkinfraktur, och i ditt fall har din höftled gått i fyra bitar"
Jag: Ok, men läker inte det
Läkaren: Vi har skruvat ihop den, men höftledskulor läcker väldigt dåligt och kan dö av näringsbrist, och inte nog med det ser det extra mörkt ut i ditt fall då dom stora blodkärlen som förser höften med näring är bortslitna och vi vet inte om dom kan återbildas.
Jag: men i så fall kan ni väl bara sätta in en sån där titan led som man alltid hört så bra om.
Läkaren: Du är för ung för titan led (22 år), titanleden går sönder efter några år, så snabbt som efter 7 år på unga aktiva personer som rör sig mycket. Det kan bli väldig komplikationer att sätta in en ny och följden kan bli mycket större invaliditet än ditt bästa allternativ. Steloperera!
Jag klarade som tur var den akuta läckningprocessen och slapp steloperera. Men kan inom ett par år få göra det ändå då ledytan (brosket som täcker leden) blir utsliten eller smöldras sönder som du sa det.
Var hos läkaren nyligen och han trodde starkt på att det skulle behöva bli operation framöver då jag var så stel i leden, men jag är inte helt säker själv. Grejen är den att jag inte har några större problem att gå idagsläget, har en del stela muskler och sånt och en liten hälta, men i jumsken, eller bakom "bollarna", där höftleden sitter har jag ingen smärta över huvudtaget. En dag hade jag det men det var precis när jag började gå. När jag försöker jogga eller springa en längre bit kan det kännas som ett tryck eller lite smärta på sin höjd i jumsken.
Vill bara säga det att framtiden kan te sig ganska osäker när det gäller en sådan här skada, man får ta en dag i taget och inte tänka negativt. Det är en fördel att var äldre när man får en sådan här skada, du är ju 35 (står det i din profil) till skillnad mot mig som är 23. Det gynnar för en protesled eller surfacereplacement, istället för steloperation.
Man blir aldrig någon atlet igen, men vill det sig bra kommer man kunna göra det mesta som vanligt folk kan. Hoppas du kommer upp på hojen igen! jag gjorde det denna sommaren men det var bara vid två tillfällen, lånade polarens pärla, den egan fick lite allvarligare skador än jag för att mc-doktorn skulle kunna rädda den. Saknar den allt en hel del (gsxr 1000 k5) men jag ser väl den i hojhimlen en dag
