Pacman
Gudomlig sporthojare
I eftermiddag har jag en omtenta i matte, och som vanligt satsar jag då på att göra allt annat än plugga på förmiddagen. Vid 10-tiden tog jag på mig stället, plockade med mig kameran och drog ut på en underbar 4 mil lång hojtur såhär på måndagförmiddagen.
Detta är något man definitivt borde göra oftare om man har möjlighet, dvs. ta ledigt och vara ute å köra hoj en morgon när alla andra jobbar som vanligt. Då kan man verkligen snacka om frihetskänsla!
RDn startar som vanligt på andra kicken. Först puffar tät blå rök ut ur avgassystemet, men efter en liten stund lugnar det ned sig och man ser inte längre röken om man inte tittar noga. För ett ögonblick beundrar jag den snygga "Sporthoj.com"-dekalen som jag nyligen har satt på framskärmen. Jag puttrar ut från parkeringen och kör sakta ner för den 1km långa backen ner i dalen i Partille. Jag svänger höger bort mot Jonsered, en väg som jag har kört så många gånger förr, eftersom den leder till den närmsta favoritvägen, gamla vägen från Jonsered till Lerum. På den långa raka vägren drar jag på lite, och tänker att "idag känns allt perfekt". Motorns något tama puttrande övergår till det karakteristiska tvåtakts-rytande som kan få vem som helst att känna sig som om han ligger å pressar på nån av GP-banorna med Rossi hack i häl. Snart är det dax att slå av igen, och sakta rulla igenom 30-området i Jonsered.
Efter nån minut når jag de första fina kurvorna, och kan börja köra hoj på riktigt! Jag accelererar ut ur den långa högerkurvan, där det känns som om hjälmen ska skrapa i muren på höger sida. Nu använder jag inte kopplingen längre, utan släpper bara av lite innan varje växling. Växlarna går i lätt i den mycket väl inslitna lådan, som dock fortfarande är i gott skick. Jag lägger ner så mycket jag vågar i kurvorna, men måste hålla igen lite pga. att vägen är ganska dålig, och vetskapen om att grusfläckar ibland kan finnas på oväntade ställen. Alldeles för snart är jag framme i Lerum, och kör lugnt och laglydigt den 2-3 km långa 70-sträckan bort mot skylten med texten "Härskogen". Här svänger jag höger, och har nu ca 1 mil med många härliga kurvkombinationer och kuperad terräng framför mig. Jag ligger i 90-100 över det förstra krönet, och det suger gott i magen strax efter att jag har passerat toppen av det. Till min besvikelse hinner jag upp 3 bilar med en Golf i spetsen, som kör lite för sakta för vad jag har tänkt mig. Jag tvingas ligga bakom dem en bit innan vägen öppnar sig ordentligt och jag kan peta i 3:an och dra förbi dem allihop. I de kommande kurvorna kan jag lägga ner ordentligt, och det känns härligt att börja ge gas ut ur kurvorna när jag fortfarande har ganska mycket nedlägg. Snart är jag framme i Härryda (tror jag det är), och innan jag kör de trista raka kilometerarna till Landvetter tar jag en liten paus.
Jag rullar i lugnt tempo bort mot Lanvetter, där jag följer skyltarna mot Partille. Jag ska dock inte ta kortaste vägen hem, uten tar en liten avstickare bort mot Mölnycke, även detta är en väg som jag kan bra, med flera långa snabba kurvor. Efter nån kilometer kan jag inte låta bli att stanna vid en rastplats alldeles invid sjön (vet inte vad den heter). Jag kliver av hojen och sätter mig vid ett litet stenbord som finns där. Jag vill dra ut på turen lite till, bara sitta här och njuta av sensommaren en stund, innan jag kör hemmåt för att fixa lunch.
Bättre sätt att ladda för en tenta finns nog inte! Ut med er å kör, ni som kan!
Detta är något man definitivt borde göra oftare om man har möjlighet, dvs. ta ledigt och vara ute å köra hoj en morgon när alla andra jobbar som vanligt. Då kan man verkligen snacka om frihetskänsla!
RDn startar som vanligt på andra kicken. Först puffar tät blå rök ut ur avgassystemet, men efter en liten stund lugnar det ned sig och man ser inte längre röken om man inte tittar noga. För ett ögonblick beundrar jag den snygga "Sporthoj.com"-dekalen som jag nyligen har satt på framskärmen. Jag puttrar ut från parkeringen och kör sakta ner för den 1km långa backen ner i dalen i Partille. Jag svänger höger bort mot Jonsered, en väg som jag har kört så många gånger förr, eftersom den leder till den närmsta favoritvägen, gamla vägen från Jonsered till Lerum. På den långa raka vägren drar jag på lite, och tänker att "idag känns allt perfekt". Motorns något tama puttrande övergår till det karakteristiska tvåtakts-rytande som kan få vem som helst att känna sig som om han ligger å pressar på nån av GP-banorna med Rossi hack i häl. Snart är det dax att slå av igen, och sakta rulla igenom 30-området i Jonsered.
Efter nån minut når jag de första fina kurvorna, och kan börja köra hoj på riktigt! Jag accelererar ut ur den långa högerkurvan, där det känns som om hjälmen ska skrapa i muren på höger sida. Nu använder jag inte kopplingen längre, utan släpper bara av lite innan varje växling. Växlarna går i lätt i den mycket väl inslitna lådan, som dock fortfarande är i gott skick. Jag lägger ner så mycket jag vågar i kurvorna, men måste hålla igen lite pga. att vägen är ganska dålig, och vetskapen om att grusfläckar ibland kan finnas på oväntade ställen. Alldeles för snart är jag framme i Lerum, och kör lugnt och laglydigt den 2-3 km långa 70-sträckan bort mot skylten med texten "Härskogen". Här svänger jag höger, och har nu ca 1 mil med många härliga kurvkombinationer och kuperad terräng framför mig. Jag ligger i 90-100 över det förstra krönet, och det suger gott i magen strax efter att jag har passerat toppen av det. Till min besvikelse hinner jag upp 3 bilar med en Golf i spetsen, som kör lite för sakta för vad jag har tänkt mig. Jag tvingas ligga bakom dem en bit innan vägen öppnar sig ordentligt och jag kan peta i 3:an och dra förbi dem allihop. I de kommande kurvorna kan jag lägga ner ordentligt, och det känns härligt att börja ge gas ut ur kurvorna när jag fortfarande har ganska mycket nedlägg. Snart är jag framme i Härryda (tror jag det är), och innan jag kör de trista raka kilometerarna till Landvetter tar jag en liten paus.
Jag rullar i lugnt tempo bort mot Lanvetter, där jag följer skyltarna mot Partille. Jag ska dock inte ta kortaste vägen hem, uten tar en liten avstickare bort mot Mölnycke, även detta är en väg som jag kan bra, med flera långa snabba kurvor. Efter nån kilometer kan jag inte låta bli att stanna vid en rastplats alldeles invid sjön (vet inte vad den heter). Jag kliver av hojen och sätter mig vid ett litet stenbord som finns där. Jag vill dra ut på turen lite till, bara sitta här och njuta av sensommaren en stund, innan jag kör hemmåt för att fixa lunch.
Bättre sätt att ladda för en tenta finns nog inte! Ut med er å kör, ni som kan!
