Linköping SM
Det var min första SM-tävling, första körningen i Sverige och även första gången på min egen hoj som vi precis hade lyckats få hem dagen innan avfärd. Vi hade fått ta över så mycket av teamets strul så att efter vi med lite tur ens fått lov att hämta hojen hade vi ingen tid att utrusta den. Det blev bara till att slänga på racekåporna och sen dra och köra så gott det gick! Det var dock lite fridfullt på ett sätt när stressen hade lagt sig och man faktiskt var på väg, för man hade då redan ställt in sig på att det inte gick att bevisa någonting utan det handlade bara om att få körning och att ha kul.
Under första träningen märktes det hur annorlunda allt var. Jag kommer ihåg att jag fick insikten av att det nästan är svårare att lära sig en redan känd bana på en ny hoj, än vad det är att lära sig en helt okänd bana. På en ny bana är man helt blank och börjar bygga från noll, men på Sviestad hade jag kvar spår och minnen inpräglade från ER-6'an och fick först bryta ner allt innan jag kunde börja om igen
Hade förväntat mig att hoppa på hojen och bara kunna banan och köra snabbare direkt, men det tog ett bra tag innan jag slog tiderna från året innan med Kawan. Det var även en stor skillnad på min egen R6'a och den jag hade lånat i Tyskland, jag märkte t. ex. väldigt snabbt att originaldämparen inte tålde samma behandling som Öhlinaren och hade flera roliga tillfällen vid gaspåslag
Samma sak vid inbromsningar, hojen var så sjuukt lös och svävade över hela stället. Alla motorbromsproblem jag berättade om från Lausitz- och Nürburgring var som pånyttfödda och ställde till alla sorters problem. Men kul var det att kunna gå in i svängarna på ställ, om än NÅGOT okontrollerat, som de stora pojkarna i Moto2 och dyl.
Tyvärr finns inte mycket mer av intresse att berätta om. Båda racen kommer jag ihåg var väldigt ensamma och actionlösa. Slogs mer eller mindre om sista position men försökte hålla humöret uppe ändå! Jag var ju beredd på det, även fast man ändå är där för att man vill och tror att man ska kunna vinna. Avslutade även sista racet med att krascha... Väldigt dumt och helt onödigt egentligen, pressade på som saaaatan och överkörde hela racet för jag kände stressen från killen bakom som också låg sist tror jag? Ville verkligen inte komma sist så tog uppenbarligen en krasch över det
Började helgen på 1:00,0. Då körde jag också på däcken från Tyskland: Dunlop SportMax, eller vad det nu är för några... Avslutade med 58,8 på andra kvalet med Bridgestone R10. Då var jag faktiskt väldigt nöjd kommer jag ihåg, för hade ändå inte förväntat mig en så hyfsad varvtid! Hade målat upp en bild för mig själv där jag hade ALLA VÄRLDENS MOTGÅNGAR men så illa var det såklart inte. Så allt som allt en helt OK helg, men inget att skriva hem om. Tankarna gick direkt efteråt till att utrusta hojen och åka till Belgien för deltävling 3 i Tyskland, så mycket mer än så blev det faktiskt inte när det kommer till min riktiga SM-debut!
Och dåligt med film blev det också. Det enda som blev kopierat till hårddisken innan minneskortet också kraschade (och som är värt att visa) var från andra kvalet som jag länkar här nedan
Det var min första SM-tävling, första körningen i Sverige och även första gången på min egen hoj som vi precis hade lyckats få hem dagen innan avfärd. Vi hade fått ta över så mycket av teamets strul så att efter vi med lite tur ens fått lov att hämta hojen hade vi ingen tid att utrusta den. Det blev bara till att slänga på racekåporna och sen dra och köra så gott det gick! Det var dock lite fridfullt på ett sätt när stressen hade lagt sig och man faktiskt var på väg, för man hade då redan ställt in sig på att det inte gick att bevisa någonting utan det handlade bara om att få körning och att ha kul.
Under första träningen märktes det hur annorlunda allt var. Jag kommer ihåg att jag fick insikten av att det nästan är svårare att lära sig en redan känd bana på en ny hoj, än vad det är att lära sig en helt okänd bana. På en ny bana är man helt blank och börjar bygga från noll, men på Sviestad hade jag kvar spår och minnen inpräglade från ER-6'an och fick först bryta ner allt innan jag kunde börja om igen
Hade förväntat mig att hoppa på hojen och bara kunna banan och köra snabbare direkt, men det tog ett bra tag innan jag slog tiderna från året innan med Kawan. Det var även en stor skillnad på min egen R6'a och den jag hade lånat i Tyskland, jag märkte t. ex. väldigt snabbt att originaldämparen inte tålde samma behandling som Öhlinaren och hade flera roliga tillfällen vid gaspåslag
Samma sak vid inbromsningar, hojen var så sjuukt lös och svävade över hela stället. Alla motorbromsproblem jag berättade om från Lausitz- och Nürburgring var som pånyttfödda och ställde till alla sorters problem. Men kul var det att kunna gå in i svängarna på ställ, om än NÅGOT okontrollerat, som de stora pojkarna i Moto2 och dyl.Tyvärr finns inte mycket mer av intresse att berätta om. Båda racen kommer jag ihåg var väldigt ensamma och actionlösa. Slogs mer eller mindre om sista position men försökte hålla humöret uppe ändå! Jag var ju beredd på det, även fast man ändå är där för att man vill och tror att man ska kunna vinna. Avslutade även sista racet med att krascha... Väldigt dumt och helt onödigt egentligen, pressade på som saaaatan och överkörde hela racet för jag kände stressen från killen bakom som också låg sist tror jag? Ville verkligen inte komma sist så tog uppenbarligen en krasch över det

Började helgen på 1:00,0. Då körde jag också på däcken från Tyskland: Dunlop SportMax, eller vad det nu är för några... Avslutade med 58,8 på andra kvalet med Bridgestone R10. Då var jag faktiskt väldigt nöjd kommer jag ihåg, för hade ändå inte förväntat mig en så hyfsad varvtid! Hade målat upp en bild för mig själv där jag hade ALLA VÄRLDENS MOTGÅNGAR men så illa var det såklart inte. Så allt som allt en helt OK helg, men inget att skriva hem om. Tankarna gick direkt efteråt till att utrusta hojen och åka till Belgien för deltävling 3 i Tyskland, så mycket mer än så blev det faktiskt inte när det kommer till min riktiga SM-debut!
Och dåligt med film blev det också. Det enda som blev kopierat till hårddisken innan minneskortet också kraschade (och som är värt att visa) var från andra kvalet som jag länkar här nedan


men vad jag kommer ihåg är att jag var så långt av ledarna att man kunnat undra om jag ens körde åt rätt håll!? Jag körde dock bara 14 varv på hela fredagen för mer orkade jag bara inte... Och ändå hann jag med en sån onödig vurpa, ni vet när man råkar lägga i ettan mitt i en chikan och ger gas när hojen börjat bli orolig för man inte orkar tänka eller nåt 





Det underlättade massor att man var ensam då också... Och det blev lite temat på denna helgen: hur mycket strul blir det utan hjälp? JO det kan jag berätta för er att det blir en HEL del...
Fick feeling för banan och ÄLSKAR den, härligt flyt och annorlunda känsla. En riktigt gammaldags sträckning till skillnad från de banor som påpekas blir ritade med linjal och passare. Fredagen gick helt ok, men kommer inte ihåg placeringar och tider. Till kval 1 på lördagen var jag åtminstone tillbaka i topp 20 där jag vet att jag hör hemma men ändå nästan 4s bakom ledaren vilket är liiite för långt. Och för att nu cirkulera tillbaka till vilka bekymmer man kan få utan hjälp: när jag kom in i depån ("depån"
Så på ytterst begränsad tid innan kval 2 fick jag slita av kylaren och springa och först leta upp någon som hade svets eller kallmetall eller NÅNTING!!! Silvertejp må fixa mycket, men jag hade mina tvivel i denna frågan... Fick hjälp av en cup-kollega som hade en tub kallmetall att låna ut, så nu skulle man bara lokalisera läckan utan att på något bra sätt alls sätta tryck på kylaren. Slutade med att det mest tidseffektiva var att springa med en flaska, liten som f-n såklart, och fylla kylaren tills läckan väldigt vagt visade sig. MEN efter bara 3 omgångar onödigt stora lagningar så verkade det faktiskt hålla tätt! På med allting igen och kommer ihåg att jag var klar i vad som bara kan beskrivas som filmisk timing innan det var dags för utsläpp... Analysera sina spår och tänka ut potentiella förbättringar hade man ju knappast haft tid för så det var bara ut och fortsätta som vanligt och hoppas på nåt mirakel! Förbättrade nån tiondel och startade från 20e ruta tror jag? Ändå ca 3,5s från täten.
Stämningen var ju inte direkt god med Patrik nu, men vi hade nästan slutat bry oss för vi hade såklart insett nu att detta inte skulle lösas på något rimligt sätt. Vi kunde bara hoppas på att han faktiskt skulle ta sig i kragen och betala det han var skyldig oss, och den skulden ökade och ökade då jag fortsatte lägga ut pengar som borde kommit från honom. All transport, allt boende och all mat stod på hans nota... Till andra helgen skulle åtminstone mamma och pappa komma och hälsa på i samband med deras gemensamma semester som de tog i Holland, så bara jag uthärdade första helgen skulle det bli bättre!
erbjöd de sig att hjälpa så gott de kunde! Pappan Bert ringde en nära vän, Derk, som direkt tog uppdraget att hjälpa mig. En otroligt trevlig människa som jag nu håller väldigt nära racinghjärtat. SÅ, helgen kunde börja!
Hade inte extrafälgar så var bara att sitta och titta. Andra passet som var Q1 hade jag transponderproblem så fick ingen tid, så första riktiga tiden jag satte var i Q2: 1:53,1, nästan hela 7s efter ledaren. SUCK!! Startade 24 men gjorde en kanonstart och var uppe på 16e plats efter första varvet och lyckades blanda mig i gruppen om 15-22 plats, sista poängen stod på spel. Meeeen jag fick lite deja vú-feeling och gjorde samma bromsa-nästan-in-i-killen-framför-tabbe som i Schleizer Dreieck 
Efter några varv med flera omkörningar lyckades han dock vinna och jag slutade på en 18e position, men höll mig iallafall inom mitt topp 20-mål igen. Ännu viktigare var att luckan till vinnaren var 40s mindre än föregående helg, så det var kul att få resultat på ens framsteg, hur små de än var mot vad jag ville! Så det visade sig bli två riktigt härliga veckor nere i Holland, och ska verkligen se till att man besöker stället fler gånger. Det blev ju en gång till under förra året att man åkte dit, och jag hoppas att det inte heller blev sista! 
Så direkt började tankarna gå kring var detta kunde sluta, MEN tyvärr tog det väldigt snabbt slut... Vi hade med oss Bridgestones R10 som vi skulle testa denna helgen, och det är som många säger väldigt speciella däck när det kommer till hur hojen ska ställas in, åtminstone om man går direkt från Dunlop/Pirelli. Det kändes verkligen! Under utvarvet på lördagens kval kändes det som jag körde runt med punka, så jag gick direkt in i depån och vi kollade trycket som var helt rätt. Gick ut igen och nu antar jag då att däcken blivit för svala för jag lyckas få till en jävlig highsider över krönet efter högfartshögern... Snabbt går det där, och det var första varvet så jag tryckte absolut inte på för kung och fosterland så det kom därför också som en redig chock! Slog i hälarna ganska ordentligt och kunde efter det knappt röra mig resten av dagen. Smärtan blev värre och värre men innan det var alldeles åt helvete hann jag köra lördagsracet. Det finns dock inget att säga om det, för fick starta sist (hade ingen kvaltid men fick lov att starta från tiderna i fredags) och släppte alla i starten. Hade noll förtroende för däcken och hade redan väldigt ont i anklarna, så tog det lugnt och försökte bygga förtroende. Istället tog smärtan över och det blev istället bara att krypa i mål på en fin sistaplats...












OM JAG BARA HADE FÅTT HA DESSA I LINKÖPING!?










