Hej Sporthoj!
Jag har börjat få för mig att jag inte är som alla andra.
Jag älskar att busa och köra fort, både på bana och där det är mindre lämpligt, bara det känns! Jag har märkt att nära det håller på att gå åt pipsvängen så kan jag ofta reagera lite lustigt, jag börjar skratta okontrollerat!
Nu senast i Tungelsta när jag var ute med mina kompisar på en svängom, för att försöka bli fotad av de eminenta kurvfotograferna. Vi utgår från "macken" vid korsningen mot Västerhaninge, i riktning mot Rosenhill. På raksträckan så stajlar min kompis och slangar en bit,
och för att inte vara sämre gör jag detsamma och tänker förstås vara ännu häftigare och också köra om honom! Sen kommer här en jävlaranammakurvjävel, som viker av något så innihelvete mitt i alltihopa, och jag fattar inte varför jag kör så fort (alldeles för fort). Allt går i slowmotion, och jag slänger ned hojen i fetaste nedlägget, känner hur jag kryper närmare asfaltskanten och ser framför mig hur jag käkar dike, hinner tänka att jag för helvete inte kan göra som jag gjort på bana och rätat utt och kört av, för här är ett jävla dike! 
Innan jag hinner formulera en bön är jag ur kurvan, försöker växla, foten går igenom, vart fan är växelknoppen? Tittar ned, det är ju trasigt! Har dragit i växelknoppen i backen när jag lade ned, och plastskyddet på skon är puts väck det med... 
Stannar till vid första avtagsväg.
Här kommer reaktionen, samma varje gång (ja, jag borde ta det lugnare), jag börjar asgarva!
Sån jävla skrattnoja! Aldrig mår jag så bra och har så roligt som när jag precis känner att jag borde vara död, eller åtminstone skadad eller ekonomiskt bortgjord, men inte! Känns som att jag skrattar djävulen i ansiktet... 
Detta kan hända även när jag kör och något håller på att gå åt helskotta, sekunden när jag inser hur jävla illa det höll på att gå sätter skrattreflexerna igång och jag är än mer trafikfarlig!
Folk i min närhet tittar konstigt på mig när jag säger sånt här, jag förstår inte, dom förstår inte, är det mig det är fel på?
Hjälp mig Sporthoj!
-"Typ A"-pojke 87
Jag har börjat få för mig att jag inte är som alla andra.
Jag älskar att busa och köra fort, både på bana och där det är mindre lämpligt, bara det känns! Jag har märkt att nära det håller på att gå åt pipsvängen så kan jag ofta reagera lite lustigt, jag börjar skratta okontrollerat! Nu senast i Tungelsta när jag var ute med mina kompisar på en svängom, för att försöka bli fotad av de eminenta kurvfotograferna. Vi utgår från "macken" vid korsningen mot Västerhaninge, i riktning mot Rosenhill. På raksträckan så stajlar min kompis och slangar en bit,
och för att inte vara sämre gör jag detsamma och tänker förstås vara ännu häftigare och också köra om honom! Sen kommer här en jävlaranammakurvjävel, som viker av något så innihelvete mitt i alltihopa, och jag fattar inte varför jag kör så fort (alldeles för fort). Allt går i slowmotion, och jag slänger ned hojen i fetaste nedlägget, känner hur jag kryper närmare asfaltskanten och ser framför mig hur jag käkar dike, hinner tänka att jag för helvete inte kan göra som jag gjort på bana och rätat utt och kört av, för här är ett jävla dike! Innan jag hinner formulera en bön är jag ur kurvan, försöker växla, foten går igenom, vart fan är växelknoppen? Tittar ned, det är ju trasigt!
Har dragit i växelknoppen i backen när jag lade ned, och plastskyddet på skon är puts väck det med... Stannar till vid första avtagsväg.
Här kommer reaktionen, samma varje gång (ja, jag borde ta det lugnare), jag börjar asgarva!
Sån jävla skrattnoja! Aldrig mår jag så bra och har så roligt som när jag precis känner att jag borde vara död, eller åtminstone skadad eller ekonomiskt bortgjord, men inte! Känns som att jag skrattar djävulen i ansiktet... Detta kan hända även när jag kör och något håller på att gå åt helskotta, sekunden när jag inser hur jävla illa det höll på att gå sätter skrattreflexerna igång och jag är än mer trafikfarlig!
Folk i min närhet tittar konstigt på mig när jag säger sånt här, jag förstår inte, dom förstår inte, är det mig det är fel på?
Hjälp mig Sporthoj!
-"Typ A"-pojke 87
normalt beteende hadde väl vart att man blir rädd. Har vart me om nåra nära döden upplevelser o för va reaktionen "fan det där kunde gått jävligt illa". Nu e det ju inte så att det e bra o bli för rädd så det påverkar ens fortsatta körning som jag kom på mig själv bli efter första gången jag va nära en olycka. La märke att jag istället blev en fara i trafiken som tveka mm i dumma situationer. Men tillbaka till frågan om dit beteende är normal eller ej
nja inte så värst va? Det tror jag nog du vet själv innerst inne med?
Känns inte alls lika mycket som nära-döden. 
Du är inte ensam om det alltså.
