Ödlund goes international: Yamaha R6 Cup

Linköping SM

Det var min första SM-tävling, första körningen i Sverige och även första gången på min egen hoj som vi precis hade lyckats få hem dagen innan avfärd. Vi hade fått ta över så mycket av teamets strul så att efter vi med lite tur ens fått lov att hämta hojen hade vi ingen tid att utrusta den. Det blev bara till att slänga på racekåporna och sen dra och köra så gott det gick! Det var dock lite fridfullt på ett sätt när stressen hade lagt sig och man faktiskt var på väg, för man hade då redan ställt in sig på att det inte gick att bevisa någonting utan det handlade bara om att få körning och att ha kul.

Under första träningen märktes det hur annorlunda allt var. Jag kommer ihåg att jag fick insikten av att det nästan är svårare att lära sig en redan känd bana på en ny hoj, än vad det är att lära sig en helt okänd bana. På en ny bana är man helt blank och börjar bygga från noll, men på Sviestad hade jag kvar spår och minnen inpräglade från ER-6'an och fick först bryta ner allt innan jag kunde börja om igen Hade förväntat mig att hoppa på hojen och bara kunna banan och köra snabbare direkt, men det tog ett bra tag innan jag slog tiderna från året innan med Kawan. Det var även en stor skillnad på min egen R6'a och den jag hade lånat i Tyskland, jag märkte t. ex. väldigt snabbt att originaldämparen inte tålde samma behandling som Öhlinaren och hade flera roliga tillfällen vid gaspåslag Samma sak vid inbromsningar, hojen var så sjuukt lös och svävade över hela stället. Alla motorbromsproblem jag berättade om från Lausitz- och Nürburgring var som pånyttfödda och ställde till alla sorters problem. Men kul var det att kunna gå in i svängarna på ställ, om än NÅGOT okontrollerat, som de stora pojkarna i Moto2 och dyl.

Tyvärr finns inte mycket mer av intresse att berätta om. Båda racen kommer jag ihåg var väldigt ensamma och actionlösa. Slogs mer eller mindre om sista position men försökte hålla humöret uppe ändå! Jag var ju beredd på det, även fast man ändå är där för att man vill och tror att man ska kunna vinna. Avslutade även sista racet med att krascha... Väldigt dumt och helt onödigt egentligen, pressade på som saaaatan och överkörde hela racet för jag kände stressen från killen bakom som också låg sist tror jag? Ville verkligen inte komma sist så tog uppenbarligen en krasch över det

Började helgen på 1:00,0. Då körde jag också på däcken från Tyskland: Dunlop SportMax, eller vad det nu är för några... Avslutade med 58,8 på andra kvalet med Bridgestone R10. Då var jag faktiskt väldigt nöjd kommer jag ihåg, för hade ändå inte förväntat mig en så hyfsad varvtid! Hade målat upp en bild för mig själv där jag hade ALLA VÄRLDENS MOTGÅNGAR men så illa var det såklart inte. Så allt som allt en helt OK helg, men inget att skriva hem om. Tankarna gick direkt efteråt till att utrusta hojen och åka till Belgien för deltävling 3 i Tyskland, så mycket mer än så blev det faktiskt inte när det kommer till min riktiga SM-debut!

Och dåligt med film blev det också. Det enda som blev kopierat till hårddisken innan minneskortet också kraschade (och som är värt att visa) var från andra kvalet som jag länkar här nedan

Jag gillar verkligen vinkeln från kameran där man får med alla rörelser i styret och hur oroligt det är ibland. Man blir ju helt svettig om händerna och suget att köra är ju helt enormt nu!!

Fan vad trist med 2016 säsongen!
Är det Patrik som körde SS600 på Ducce och hade Ducatibutik i Malmö du menar!

Fordon skrev:

Jag gillar verkligen vinkeln från kameran där man får med alla rörelser i styret och hur oroligt det är ibland. Man blir ju helt svettig om händerna och suget att köra är ju helt enormt nu!!

Klicka för att visa mer...

Ja det är enkelt den bästa POV vinkeln! Förmedlar känslorna och allt bäst, som du säger. Haha jamen samma här, kollat igenom alla filmer man har nu

oops164 skrev:

Fan vad trist med 2016 säsongen!
Är det Patrik som körde SS600 på Ducce och hade Ducatibutik i Malmö du menar!

Klicka för att visa mer...

Väldigt trist... Och ja, det är den Patrik!

Zolder IDM

Efter 2 månaders uppehåll mellan Tysklandsresorna var det äntligen dags för tredje deltävlingen. Jag, pappa och Emilia åkte ner till Belgien vilket var tur, för teamchefen hade såklart fått förhinder och jag hade varit helt ensam annars. Hojen hade vi haft tid att utrusta efter SM i Linköping så allt började ÅTERIGEN komma på spår. Vi checkade in på ett mysigt hotell en bit från banan och det var en väldigt trevlig helg allt som allt utanför racingen; det blev lite av en semester med sightseeing och härliga promenader på kvällarna (trots min kropps olyckliga krasch, läs nedan...). Jag hade till och med fått pengar utan konstigheter för hotell eftersom Patrik inte följde med, så ännu var vi fortfarande inte utan hopp om att allt skulle lösa sig med teamet.



Dock redan på fredagen var det precis som om alla mina allergier hade dykt upp på en och samma gång, tiodubbelt så illa som de någonsin varit!! Det kändes inte som någon sjukdom eller feber, men jag blev OTROLIGT svag och utmattad, och gick igenom flera paket näsdukar om dagen. Det var mer eller mindre som att gå in i en vägg, och oavsett vad det var så blev detta första helgen jag deltagit i utan att vara helt frisk. Det blev såklart väldigt jobbigt och körningen hela denna helgen var av förklarliga skäl den värsta hittills... Utöver allt detta tror jag inte heller banan passade mig så bra (eller jag passade inte banan så bra, ska inte skylla på en massa asfalt kan man tycka ), så även om jag hade varit 100% kanske det inte hade gått så mycket bättre ändå. Jag kommer inte ihåg tiderna exakt, och orkar inte kolla upp det nu heller men vad jag kommer ihåg är att jag var så långt av ledarna att man kunnat undra om jag ens körde åt rätt håll!? Jag körde dock bara 14 varv på hela fredagen för mer orkade jag bara inte... Och ändå hann jag med en sån onödig vurpa, ni vet när man råkar lägga i ettan mitt i en chikan och ger gas när hojen börjat bli orolig för man inte orkar tänka eller nåt Turligt nog höll jag mig till en low-sider och inget värre. Men kort sammanfattat var jag inte direkt munter inför de två kvalen och racen som väntade (detta var såklart den enda helgen vi hade 2 race också). Tror det rörde sig om 7s bakom täten och på en ungefärlig 30e plats.



Förbättrade mig något under kvalet dagen efter. Nere på bara 5s från täten men jag var fortfarande så långt efter att man blev snurrig. Hade till Lördagen ändå blivit avsevärt mycket bättre gällande sjukdom/allergi, så det var inte längre så mycket tvivel på om jag ens skulle fortsätta som det var på fredagen, då var det katastrofalt. Katastrofalt får man nog även beskriva första racet... Det började visserligen hyfsat, och jag hängde med OK i början. Jag startade från 29e plats och kunde nu köra 100% majoriteten av racet innan jag blev alldeles för svag. Jämför med fredagen då jag inte kunde köra 100% genom en enda sväng så kändes det ju mycket roligare! Men när jag blev svag, ja då blev jag SVAG!! Kunde bara precis hålla avståndet till framförvarande, och när orken då dessutom började tryta missade jag en bromsning och fick ta escapen och gav upp satsningen med ett par varv kvar. Resultatmässigt hade jag flyt med många DNF så kom i mål som 21e (19e innan escapen, men "borde" hållt mig på omkring 30e plats om alla slutfört racet) men utan någon action mer än det. Och väl i depån fick pappa ta emot hojen medans jag satte mig i första bästa skugga och höll bokstavligen på att svimma, det svartnade ordentligt för ögonen! Riktigt otäckt faktiskt, jobbig känsla.



Race 2 gick mycket bättre! Resultatmässigt gick det iofs sämre, och gjorde ännu en tabbe där jag bromsa på mig och lekte i bollhavet, men nu pratar vi känsla och glädje! Jag var fortfarande långt ifrån frisk men kunde åtminstone köra hela racet 100% trots att det såklart tog emot fysiskt. Helgens stora bekymmer var ju den mentala styrkan. Hade mycket bättre häng på de andra och kände mig för första gången snabbare än någon annan! Men det var också då det verkligen visade sig hur dålig jag var på de långsamma chikanerna som det finns flera av på denna banan... Hade ofta dåliga spår som jag inte riktigt kunde lista ut hur jag skulle förbättra, och ovanpå detta så missade jag ändå spåren hälften av gångerna Ännu mer nu när man i efterhand kan se från filmer hur jag inte alls kunde få till ingångar, utgångar eller övergångar! Så hittills är detta den värsta banan för mig, men ska dock tillägga att den är fruktansvärt rolig trots allt! Mycket upp och ner, och stor blandning av snabba och långsamma svängar. Väldigt speciell bana! Slutade på en 24e plats, men tiderna kommer jag inte ihåg. Senaste referensen jag kommer ihåg var andra kvalet och 5s blankt bakom ledaren. Det var så sätt en helg att glömma, åtminstone om jag hade varit ensam! Kan ni tänka er vilken katastrof DET hade varit? Sällskapet gjorde det ändå till en minnesvärd och överlag positiv helg!

Fick även filmat det sista racet som jag länkar här undertill! Första dokumenterade racet från min karriär i IDM, och väldigt roligt att det nyligen blev mitt första klipp på YouTube som fått över 10 000 visningar

oops164 skrev:

Han ska vara butikschef på Citygross i Kristianstad när den öppnar i september så du vet var du kan få tag på honom.

Klicka för att visa mer...

Där ser man, tackar för infon! Kan behövas för han är inte snabb på att svara i telefon nu om man säger så...

oops164 skrev:

http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/butikscheferna-till-city-gross-ar-tillsatta/

Klicka för att visa mer...

Fast där är ju ingen Patrik Bengtsson i den videon nånstans...

Ödlund skrev:

Fast där är ju ingen Patrik Bengtsson i den videon nånstans...

Klicka för att visa mer...

Nä förlåt man ska nog tänka också det är hans bror sorry.

oops164 skrev:

Nä förlåt man ska nog tänka också det är hans bror sorry.

Klicka för att visa mer...

Jaaaja, ok! Det var nära då iallafall

Schleizer Dreieck IDM

3 veckor senare hölls den fjärde deltävlingen i Tyskland. Denna gången krockade IDM med SM så pappa var iväg på sitt håll, men det var ju lugnt för hade teamet med mig som hjälp...! Trodde jag tills dagarna innan då Patrik hade fått förhinder igen. Jahopp, då var det bara att dra ner helt ensam, för på så kort varsel hittade jag tyvärr ingen som kunde ta sig tiden att hjälpa mig. Oron om huruvida teamet faktiskt var seriöst eller inte började växa, och denna gången fick jag heller inte pengarna för hotellet som jag redan hade lagt ut och betalat. Meeen jag fick iallafall låna Patriks bil och risiga släp, så det var man ju tacksam för

Jag kan finna stor ro i att "vara på väg". Att bara sitta i en bil och köra och köra och köra. Speciellt när man är ensam så ger det ett väldigt välbehag, därför var det ändå ganska trevligt att glida genom Tyskland en varm och solig dag. Där är faktiskt väldigt fint när man kommer bort från de större, mer populära vägarna och städerna och visst gav det en energi till kommande utmaningarna! Banan är till stor del avspärrade landsvägar, så den är speciell på sitt sätt också. Riktigt cool layout med snabba svängar i nerförsbackar och härligt flyt; ni får verkligen kolla in filmen jag länkar här sen. Depån var den minsta i Tyskland kändes det som, och alla fick sätta upp tält på gräsplaner en km från själva utfarten och "depå-depån" Det underlättade massor att man var ensam då också... Och det blev lite temat på denna helgen: hur mycket strul blir det utan hjälp? JO det kan jag berätta för er att det blir en HEL del...



Körningen satt väldigt mycket bättre nu igen. Inte alls som i Lausitz- och Nürburgring, men mycket bättre än Linköping och Zolder. Bara det att jag lärde mig att mellangasa, något jag aldrig någonsin ens haft en tanke på Fick feeling för banan och ÄLSKAR den, härligt flyt och annorlunda känsla. En riktigt gammaldags sträckning till skillnad från de banor som påpekas blir ritade med linjal och passare. Fredagen gick helt ok, men kommer inte ihåg placeringar och tider. Till kval 1 på lördagen var jag åtminstone tillbaka i topp 20 där jag vet att jag hör hemma men ändå nästan 4s bakom ledaren vilket är liiite för långt. Och för att nu cirkulera tillbaka till vilka bekymmer man kan få utan hjälp: när jag kom in i depån ("depån") och stannade vid tältet började det ryka SATAN från hojen. Kylaren hade spruckit... Så på ytterst begränsad tid innan kval 2 fick jag slita av kylaren och springa och först leta upp någon som hade svets eller kallmetall eller NÅNTING!!! Silvertejp må fixa mycket, men jag hade mina tvivel i denna frågan... Fick hjälp av en cup-kollega som hade en tub kallmetall att låna ut, så nu skulle man bara lokalisera läckan utan att på något bra sätt alls sätta tryck på kylaren. Slutade med att det mest tidseffektiva var att springa med en flaska, liten som f-n såklart, och fylla kylaren tills läckan väldigt vagt visade sig. MEN efter bara 3 omgångar onödigt stora lagningar så verkade det faktiskt hålla tätt! På med allting igen och kommer ihåg att jag var klar i vad som bara kan beskrivas som filmisk timing innan det var dags för utsläpp... Analysera sina spår och tänka ut potentiella förbättringar hade man ju knappast haft tid för så det var bara ut och fortsätta som vanligt och hoppas på nåt mirakel! Förbättrade nån tiondel och startade från 20e ruta tror jag? Ändå ca 3,5s från täten.



Till Söndagen och racet hade jag turligt nog fått hjälp av min underbara grannfamilj (som visade sig bli en av de bättre vänner under året) som lånade ut grabben till att dra kärran med stöd, elverk och värmare ut på plattan. Vi ställer ju upp 20 min innan på fräck grid show! Där har vi ännu en lite dryg detalj om man annars hade varit utan hjälp. Men starten gick och man var taggad till tusen, det fanns ändå potential till att bli något här! Började med att hänga på Reto och Jan (den helvite och den orangea/svarta föraren i filmen) som är några av de jag haft sikte på sen säsongsstart, två regelbundna poängtagare. Det kändes ok och jag hade hyfsat tempo. Igen, som ni kan se i filmen här, så var allt ganska frid och fröjd i flera varv, gjorde en hel del misstag men hade känning på de framförvarande och kunde tappa men relativt enkelt ta tillbaka det igen. Tyvärr drar jag NÄSTAN rakt in i Jan i en bromsning och får en ordentlig lucka plus att jag tappar 2 platser... DRYGT men jag kämpar på igen!! Kommer ikapp mer och mer men tar i så orken börjar tryta, gör fler misstag och blir bara tröttare och det slutar med att jag inte har en chans att göra något bättre av det. Istället tappar jag fler placeringar och lyckas bara ta mig i mål som 19e man. Topp 20 var ju målet inför säsongen, så visst fick man vara nöjd på så sätt, men insåg att fysiken verkligen måste förbättras (första gången förutom Zolder som jag faktiskt inte orkat ett helt race, jobbig insikt ). Sen ser jag att Reto och Jan tagit 13e och 14e plats med bara 2 sekunder fram till 11e!!! USCH DÄR VILL JAG OCKSÅ VARA JU Hade jag varit en sämre människa hade jag kanske blivit arg (vilket jag också blev hehehe ), men jag ska låta er veta att detta taggade mig ENORMT! Man letar alltid småsaker som kan bekräfta den potential man hoppas att man har, och detta var en sån sak. Jag HAR tagit poäng, och då före flera av dessa killarna framför, och jag HADE kunnat hänga med nu också, och jag SKA göra det igen! Sen är ju omständigheterna i sånna här fall det tråkiga. Vad hade hänt om teamet varit seriöst och skött sig? Vad hade jag kunnat göra om jag var mer förberedd både mentalt och fysiskt? Frågorna är många men målet detsamma, så det var bara till att försöka igen nästa gång! Då i Assen som jag hade stora förhoppningar på

Och här har ni racet från helgen i Schleiz, en av de roligare filmerna från året tror jag!

2x Assen Gamma Racing Days/IDM

Mitt i en 4-veckors raceperiod anlände jag till en dubbelhelg i Assen. Först med Gamma Racing Days och helgen efter med IDM. Detta hade jag sett fram emot för Assen har alltid varit en av de absoluta favoriterna bland MotoGP-banorna och en av de man sett och hört mest om. Spännande! Återigen fick jag tyvärr bli helt ensam då teamet, till vår stora förvåning, hade fått förhinder... Stämningen var ju inte direkt god med Patrik nu, men vi hade nästan slutat bry oss för vi hade såklart insett nu att detta inte skulle lösas på något rimligt sätt. Vi kunde bara hoppas på att han faktiskt skulle ta sig i kragen och betala det han var skyldig oss, och den skulden ökade och ökade då jag fortsatte lägga ut pengar som borde kommit från honom. All transport, allt boende och all mat stod på hans nota... Till andra helgen skulle åtminstone mamma och pappa komma och hälsa på i samband med deras gemensamma semester som de tog i Holland, så bara jag uthärdade första helgen skulle det bli bättre!



Lyckligtvis var det inget att "uthärda" första helgen! Gamma Racing Days var i sig ett riktigt glädjefyllt arrangemang som vad jag hört drog 92 000 åskadare! Det var DRAG i depån, och jäklar va gött det var. Dessutom hade en annan racingfamilj som jag träffade i Lausitzring sagt att jag skulle höra av mig när jag var i Assen, de bodde bara en bit bort. Så jag gjorde det och när de fick höra hela historien med hur övergiven och ynklig jag var erbjöd de sig att hjälpa så gott de kunde! Pappan Bert ringde en nära vän, Derk, som direkt tog uppdraget att hjälpa mig. En otroligt trevlig människa som jag nu håller väldigt nära racinghjärtat. SÅ, helgen kunde börja!

FYYYFAAAAN va svår banan var!? Det tog otroligt lång tid att lära sig att köra där, så dubbla helger var definitivt nödvändigt. Vi fick bara 2 dagars köring under Gammahelgen, och vår enda träning regnade bort. Under hela dagen regnade det precis bara mellan grön- och målflagg under just vårt pass. Hade inte extrafälgar så var bara att sitta och titta. Andra passet som var Q1 hade jag transponderproblem så fick ingen tid, så första riktiga tiden jag satte var i Q2: 1:53,1, nästan hela 7s efter ledaren. SUCK!! Startade 24 men gjorde en kanonstart och var uppe på 16e plats efter första varvet och lyckades blanda mig i gruppen om 15-22 plats, sista poängen stod på spel. Meeeen jag fick lite deja vú-feeling och gjorde samma bromsa-nästan-in-i-killen-framför-tabbe som i Schleizer Dreieck Tappade mycket men lyckades hålla känning och ta in lite i början, men jag var inte tillräckligt snabb när de andra började öka tempot så hängde inte med alls. Dock körde alla fram till poängplatsen på samma sekund då jag satte min bästa tid: 1:51,8, så visst var det inte helt omöjligt! Slutade som 21e man, och det är ju inte inom topp 20?? Skärpning!

Ganska spännande race så ta er en titt Kolla läktaren


Det gick en underbar vecka då jag ofta besökte racingfamiljen som hjälpe mig och stöttade mig under helgens race. Sonen, hans kompis och jag drog flera mopperundor och spelade massa F1 och hade bara en jäkla underbar tid! Otroligt uppskattad paus från verkligheten. Hann till och med få in en bandag under veckan och fortsatte slipa lite på det jag hade problem med. Filmade mycket och kameran är verkligen ett SÅ bra verktyg! Märkte under helgen t. ex. att jag körde HELT fel växlar typ överallt, och tog ibland HELT fel spår och flera saker jag kanske inte ens hade insett om jag inte kunnat se om det i efterhand. Men det blev till slut dags för racehelg igen, nu med IDM och nästan ett fullt team bakom mig! Far, son och vän från denna Holländska familjen plus mamma och pappa hjälptes åt, och GUD VA SKÖNT DET VAR!

Fredagens träning gick framåt, kom ner på 1:51,2 "bara" dryga 5s från täten. Fortfarande för långt bort men det fanns mer att ta! Nu var jag i och för dig fortfarande ensam, men på lördagen hade hela detta spontana team kommit och det var dags för kval. Bara att känna teamandan och att känna tryggheten av att ha folk med sig så gick det bättre, kvalade som 21e man men ännu viktigare så kapade jag 1,5s på de två passen ner till 1:49,7!! Nu endast 4,3s från ledaren, så det gick helt klart bättre men banan har så många hemligheter man fortfarande inte låst upp.



Racet gick och startade sisådär. Under första halvan byggde killen framför upp en liten lucka som jag kämpade med att inte låta bli för stor, men det härliga var att jag under andra halvan började få upp farten och tog upp jakten på vad som var 17e plats! Jag hade två andra förare i led bakom mig när vi tagit in luckan och det var dags för fight! Det var nog faktiskt en av de roligare one on one jag haft med härliga omkörningar och mycket tankespel bakom det. Har film på det också, och vill ni inte se hela racet så spola fram mot slutet, det är ganska sevärt Efter några varv med flera omkörningar lyckades han dock vinna och jag slutade på en 18e position, men höll mig iallafall inom mitt topp 20-mål igen. Ännu viktigare var att luckan till vinnaren var 40s mindre än föregående helg, så det var kul att få resultat på ens framsteg, hur små de än var mot vad jag ville! Så det visade sig bli två riktigt härliga veckor nere i Holland, och ska verkligen se till att man besöker stället fler gånger. Det blev ju en gång till under förra året att man åkte dit, och jag hoppas att det inte heller blev sista! Men det var vid detta tillfälle dags att åka hem igen och förbereda sig för SM i Falkenberg bara några dagar senare!

Racefilmen från den andra helgen länkar jag här, och som sagt, det blir mest action mot slutet för er som vill se!

Falkenberg och Linköping SM

De två sista deltävlingarna i SM härnäst innan finalen i IDM. Falkenbergs SM var den sista av fyra raka racehelger, och återigen i Sverige ville jag se vad man kunde göra mot det svenska motståndet. Sedan förra SM i Linköping hade jag nu iallafall en konkurrenskraftig hoj, så det kändes spännande! När vi anlände till banan kändes allting väldigt litet efter att ha varit nere i Tyskland, men det kändes också som hemma och det var skönt på sitt sätt. Mycket trevligt att ställa upp tält med Rickard och Björn och spendera helgen som grannar med mina kära vänner.



Fredagsträningen gav mig stort hopp, för trots att jag gick ut på Dunlopdäcken (alltså inte riktigt lika bra däck som de supersportdäck vi får ha) utan siktet att vända upp och ner på världen direkt så körde jag ändå in som fjärde man!! FJÄRDE man, i SM, på sämre däck än vad jag hade liggandes väntande i skåpbilen Så direkt började tankarna gå kring var detta kunde sluta, MEN tyvärr tog det väldigt snabbt slut... Vi hade med oss Bridgestones R10 som vi skulle testa denna helgen, och det är som många säger väldigt speciella däck när det kommer till hur hojen ska ställas in, åtminstone om man går direkt från Dunlop/Pirelli. Det kändes verkligen! Under utvarvet på lördagens kval kändes det som jag körde runt med punka, så jag gick direkt in i depån och vi kollade trycket som var helt rätt. Gick ut igen och nu antar jag då att däcken blivit för svala för jag lyckas få till en jävlig highsider över krönet efter högfartshögern... Snabbt går det där, och det var första varvet så jag tryckte absolut inte på för kung och fosterland så det kom därför också som en redig chock! Slog i hälarna ganska ordentligt och kunde efter det knappt röra mig resten av dagen. Smärtan blev värre och värre men innan det var alldeles åt helvete hann jag köra lördagsracet. Det finns dock inget att säga om det, för fick starta sist (hade ingen kvaltid men fick lov att starta från tiderna i fredags) och släppte alla i starten. Hade noll förtroende för däcken och hade redan väldigt ont i anklarna, så tog det lugnt och försökte bygga förtroende. Istället tog smärtan över och det blev istället bara att krypa i mål på en fin sistaplats...



Hade det inte varit för att några vänner skulle komma på söndagen hade jag nog gett upp, men det skulle bli en fin dag och smärtan (som var helt sjuk under lördagskvällen!) hade börjat avta lite; jag kunde ta pyttesteg och åtminstone ta mig fram med hjälp av min cykel så jag provsatt hojen och tänkte äh vafan, #yolo! Söndagskvalet var regndrabbat, och efter ett varv med regndäck kunde man konstatera att det bara var att byta till torrdäcken. Chikanen var dock fortfarande fuktig och allt jag kunde tänka på var hur tråkigt det hade varit att vurpa igen... Med andra ord var det inte det bästa kvalet jag kört, och det var inte mycket attack i kroppen! Inte mycket mer körning eller förtroende för däcken fick man heller så visst var det ett berg att klättra

Startade racet från 18e ruta. Det hade nu åtminstone blivit fint väder och min lilla hejarklack gav mig lite extra styrka. Race är ju ändå race och vad som än händer eller har hänt är det just detta man lever för, så att tagga till är aldrig ett problem! Starten gick men Morgon bromsade lite för djupt in i första svängen och gick omkull in i Alexander. Det öppnade upp hela fältet och jag låg femma i andra svängen. Så många har jag nog aldrig tagit i en sväng innan Men tyvärr låg Morgan kvar skadad så det blev såklart rödflagg och omstart. Har för mig Alexander skadade sig ganska ordentligt också, för han gjorde omstarten men avbröt snabbt. Andra starten gick smidigare och det var racedags! Hade Fredrik framför mig och tillsammans körde vi två upp oss och om en hel del förare mot slutet från hyfsat långt bak i fältet till en sjunde-åttonde plats. Riktigt kul var det och allting gick ganska bra, smärtan var inte så illa och jag litade mer och mer på däcken. Under sista varven började vi två fightas om placeringen och jag lyckades ta Fredrik i sista bromsningen innan målflagg, grymt kul var det! Och sjua blev jag, som under omständigheterna kändes riktigt bra!! Sjua hade jag ju ärligt talat varit nöjd med även om allt hade stämt till 100% med fysik och förtroende så det blev helt klart ett positivt avslut ändå.

Och fick filmat detta racet också, enda filmade racet i SM hittills


Linköping SM

Men sen stod min värsta helg på tur... Hela förra säsongen var en riktig berg och dal-bana med blandat positivt och negativt, ibland flera gånger per helg, men denna SM-helgen i Linköping var den värsta. Det enda positiva jag kan hitta nu i efterhand förutom den som vanligt trevliga gemenskapen i depån är att det nu följer en garanterat kort text som sammanfattar allt

Redan på Fredagen gick allt åt helvete. Vi hade nu köpt oss Pirellis Supercorsa som många förare föredrog. Jag ville ha mer tid att ställa hojen efter Bridgestonedäcken om jag skulle ha de, så det var ett solklart val. Pirelli skulle vara de bästa. Men tiderna var långt ifrån vad jag ens körde på ER-6an 2015?? 58,8 förra helgen på helt original hoj, och nu kom jag inte ens under minuten när jag förväntade mig att ligga på mellan/låga 58... Pappa kände likadant i Rookie 600 på sin Suzuki, och det fortsatte hela lördagen och söndagen.



Allt var bara skit! Kvalade 17e på Lördagen med 59,2 och kom i mål på en 14e plats, mer eller mindre sist. Vi båda kämpade som djur med fjädring och körning för att försöka förstå vad som var på gång, så här illa SKA det inte vara! Söndag och samma visa... Kvalade in på en 15e plats nu nere på 58,9, och det enda roliga i racet var i starten då jag tog väldigt många i bromsningen och höll en bra position (med ett långt tåg bakom mig ) ganska länge innan det blev rödflagg, omstart och efter det en lika katastrofal fortsättning som dagen innan. 12e man av 15 i racet, dock med nytt PB om än på samma tiondel, 58,8, men var otroligt missnöjd med hela helgen...



Felet visade sig vara, som pappa lyckades uppmärksamma, att vi hade fått helt fel däck! Vi hade beställt Pirelli Supercorsa SC1 och SC2, vi fick kvitto på dessa och på däcken stod dessa markeringar (någon sa att detta skulle vara vårt ansvar att inse att vi fått fel, så vill försäkra att: absolut inte!). Dock såg han då väl hemma en liten markering som löd "BSB" vilket vi först trodde var något med Brittiska Superbike. Men pappa kollade upp det och denna markeringen stod tydligen för en sneakversion av något slag som var i stil med ett gammal SP däck som satt på gatuhojar vid leverans... Alltså ett sketet gatdäck?? En hel SM helg åt helvete och alla tusenlappar som går hand i hand med det p.g.a. leverantören som vad jag förstått fortfarande inte ursäktat sig eller återgäldat oss... Men det blev snabbt en ändring i beskrivningen på deras hemsida vill jag lova. Och värst av allt: ännu en SM-helg som inte uppfyllt ens önskningar. Jag fick aldrig mäta mig mot de andra på riktigt, och det suger mest! Jag fick aldrig nån bra referens under hela året om vart jag ligger i klass mot de andra svenskarna... Usch att bara tänka på det Så om jag ska sammanfatta mina mål och önskningar inför 2017 om det blir nån körning, är att få visa min potential i SM på riktigt och faktiskt se vart jag ligger. Jag vill så gärna tro att jag kan hålla hög klass, men att behöva vänta så här länge... USCH!!

Hockenheim IDM-Final

Det blev dags att avrunda en spännande säsong i Tyskland. Finalen hölls i Hockenheim och för andra gången i år fick jag spendera helgen med mina teamkompisar Anna och Markus, plus att deras pappa Thomas och min pappa också var med (fortfarande ingen teamchef dock, såklart...) och det var minst sagt HÄRLIGT! Redan från fredagen visste man att det skulle bli en bra helg med detta sällskapet!



Fredagsträningarna gick väldigt bra, tiderna gick att jämföra med Nürburgring (båda varven går på ca 1:32 för toppkillarna) och jag började med samma tider som kanonhelgen tidigare på året. I Nürburgring gick jag från 1:37 till 1:33 under helgen, och nu började jag likadant så det kändes väldigt bekvämt! Tyvärr gick det lite segare och var nere på 1:35,5, men det roliga var att jag hade tagit mig upp i fältet och blandat mig bland de killar jag känner att jag borde blanda mig med! Senaste tiden låg jag lite för långt bak och kände mig liksom bättre än de förare jag mötte, om ni kan förstå känslan? Kvalade då på en 17e plats, nu nere på 3,3s från ledaren igen. Inte som de två första deltävlingarna men det är så in i helvete mycket bättre än 5, 6, 7s bakom!!!



Jag trodde jag skulle ha så mycket mer att uppdatera om, men det känns som att detta var en så bra helg och allt flöt på så bra att det liksom inte finns nåt mer att säga? Men för att komma till racet så blev även det ganska så kort Startade ok, hade rätt killar i sikte men hamnade i en fight med en kille bakom som höll upp oss lite. Inte att det blev stressigt eller att jag gjorde nåt panikartat, men i en lång övergång hade vi två helt olika spår med mig bakom och jag missbedömde hans hastighet totalt (eller så kände han bara för att sakta ner mitt i apex ) så jag nöp till frambromsen och gick omkull på 3-4 varvet. Allt var ok, men jag hade aldrig haft nåt att göra med en tip-sensor innan, så försökte starta hojen om och om igen innan jag fatta att jag kanske skulle slå av tändningen... Nåväl, iväg igen och försöka ta nytt PB eller någonting, det fanns ju inte så mycket annat att göra när man låg några varv bakom siste man! Körde nog inte snabbare vad jag kommer ihåg, men fick lite körning iallafall



Men det var en bra helg! Jag hade länge känt mig begränsad av hojen, som om fjädringen eller något inte alls samarbetade med vad jag ville... Men nu hade jag känslan av att jag var den svaga länken, och det ger en förtroende för hojen och låter allt flyta på mycket smidigare, och det märktes. Väldigt nöjd!!



Sen var det ju avslutningshelgen, och det var fest både lördag och söndag som var väldigt roliga, men mer detaljerat än så behöver man inte gå in på det Filmen från racet blev korrupt, men fanns inte mycket att se ändå så inte hela världen. Ändå synd för inte mycket film 2016

Assen BSB

Efter Hockenheim var säsongen egentligen över för min del. Däremot skulle teamkompisen Anna köra sin sista tävling helgen efter i Assen med Brittiska Superbike så jag hängde med dem för att hjälpa till och ta det lugnt en vecka till (plus att de såklart var min skjuts hem ) Vi spenderade ett par härliga vardagar på en campingplats och levde livet när man faktiskt hade chansen utan stress eller krav innan man skulle tillbaka till verkligheten! Mycket trevligt och mycket rogivande, men till slut var det dags att röra på sig igen och vi landade i Assen.

Många svenskar var på plats och skulle köra denna helgen, det verkar vara lite av en tradition, så där var gott om kända ansikten och vänner att prata och ha kul med. Det skulle bli avslappnande helg för min del. Leka mekaniker, stötta Anna och ta det lugnt. Men tanken fanns såklart, och många som man pratade med pushade på att man själv skulle köra! Hojen var ju ändå med, och jag var ju där. Pengarna var dock inte riktigt där så jag visste att jag kanske skulle avrunda säsongen med Hockenheim, meeeeeen det slutade med att jag PRECIS innan första träningen på fredagen sprang upp till anmälningen och lyckades få den sista platsen i Supersportklassen i BSB. Suget var bara för mycket att stå emot Så den lugna fredagen gick över till slit och stress med att få ut hojen ur bussen och klä på sig samt fixa däck och bränsle (som det är krav på att köra specificerade produkter) för att sen gå ut och leka med britterna!



MotoGP, WSBK och BSB är tydligen de enda som får köra den "riktiga" sträckningen av Assen, och DET var spännande för jäääävlar va snabbt det gick i svängen efter bakrakan! Tog ett par varv innan man vågade hålla stumt, och efter det var det en ordentlig brottningsmatch mot hojen för att lägga över till vänstern. Förutom det var det ett par andra saker jag sent kommer glömma från denna helgen. Först och främst nivån på det brittiska arrangemanget och så mycket pengar som vissa av teamen har att leka med!!!!! PROFFSIGT var det!
Men mer körningsinriktat märktes det stor skillnad på marginalerna som förarna körde med. Toppen i IDM och BSB är ganska jämförbara tror jag, men skillnaden är att fler britter är bättre. Alltså att i den tidsramen där tyskarna har 20 pers har britterna klämt in 40 förare och det märktes på sättet de körde! Vid omkörningarna när man går in i en av de snabbare svängarna och en kille blåser om en precis innan apex så vi drar låren mot varandra, då märkte man att de var vana vid lite tightare racing Dock var det aldrig så läskigt som det kanske låter, för visst det fanns näst intill inga marginaler, men de är säkra förare och det gav en inga anledningar till att oroa sig. Ungefär som man kan lita på en stor skräckinjagande hund som är uppfostrad rätt Den sista tydliga grejen var däcken! Pirelli Supercorsa, (på riktigt denna gången ) fyfan vilket bett. Det var en härlig upplevelse efter att ha kört hela säsongen på de race/gatdäcken vi har i R6 Cup. Så pass att jag inte ens kunde få till ett släpp eller glid nånstans förrns däcken var helt slut och det gled av den anledningen OM JAG BARA HADE FÅTT HA DESSA I LINKÖPING!?

Men men, det gick väldigt bra hela helgen förutom att jag tappade fotpinnen under warm up på söndagen och nästan blev påkörd och missade hela det passet. Annars körde jag bra på träningar och kval och var hela tiden nära de andra svenskar som var på plats, inklusive Alexander Cernold, Dennis Dragos och Jimmy Gällros som är toppförare i SM! En riktigt bra förtroendeboost. Alla svenskar kvalade mer eller mindre sist, alla på ungefär 40e plats av 44. Tror jag startade näst eller tredje sist inför lördagens race. Men det blev riktigt bra ändå, för trots en lite sämre start och en lucka fram till gruppen framför så hade jag ett klart och tydligt mål då alla svenskar var i just denna gruppen! Det hann inte bli nån action för min del, men jag tog in en lucka på kanske 3-5s under loppets gång för att två varv från slutet ligga helt på bakhjulet på Dennis Dragos och hela denna klungan på 6-7 pers inkl. Cernold och Gällros (som kom ganska långt fram också, bra kört Jimmy ;D)! Men igen: Dennis Dragos, etablerad toppförare i SM som dessutom har mer erfarenhet på banan än mig Ännu mer boost!! Jag tog 38e plats, men 31e var bara 2s fram, väldigt nöjd!



På söndagen blev racet mitt första pass p.g.a. den tappade fotpinnen på warm up-passet. Det hängde även mörka moln över oss och vädret var högst oklart inför säsongens sista körning. Dock var det helt torrt när vi körde ut på sighting lap och ställde upp på gridden; det var först samma sekund som warm up-varvet startade som det började dugga och det avbröts och dömdes till ett wet race. Jag hade som tur är redan köpt ett set regndäck som vi utan att tänka smällde på, det skulle ju bli blött! Men då ser vi att typ INGEN annan hade bytat?? De flesta gick ut på torrdäcken igen, och nån enstaka hade bytt framdäcket, men vad jag vet var jag den enda som hade regndäck fram och bak (förutom möjligtvis väldigt få andra). Ut och ställa upp på gridden igen. Molnen hängde kvar men det var trots allt torrt på banan och jag tänkte att det kanske var dumt att byta ändå? MEN när warm up-varvet startade gick dugget över till tunt, tunt regn och det blev genast halt på banan. Trots att det var första gången på Pirellis regndäck och första gången i regn för i år OCH i regn på en 600 så var man ju såklart snabbare än alla andra ändå och jag gled fint förbi större delen av fältet. Nu jävlar skulle det bli race av det, vilken JÄKLA fördel jag hade! Nästan hela fältet går såklart in i depån och kvar är vad jag kommer ihåg några på de första raderna och typ 4-5 andra som stannade ute för att starta (dock de flesta på torrdäcken ändå) och detta är det värsta tillfället på hela året: starten avbryts!! Ledningen ansåg att det var farligt många som var i depån samtidigt, vilket såklart stämmer, MEN VILKEN CHANS MISSADE INTE JAG ATT LEDA BRITTISKA SSP??? Räknade såklart på detta och hade jag vunnit över EN enda minut på de som bytade hjul i depån hade jag kunnat vinna, fattar ni vilka dagdrömmar jag haft om det parallella universum där jag vann racet?? Allt som kunnat inträffa om regnet hade väntat i lite mer än 1 minut och startat efter lamporna hade släckts... Det var ju dömt ett wet race så det hade fått gå ända in i mål då... suck

Men men (igen), vi fick ledas in i depån ytterligare en gång, TYVÄRR, och det hade tills nästa försök börjat regna på riktigt och alla hade nu matchande däck. Däremot ska jag absolut inte gräva ner mig i vad som kunnat hända, för det som faktiskt hände var ganska bra det också! Regnkörningen satt ganska snabbt med en 600 också (efter att även ha haft ganska bra resultat i regn tidigare år) och jag tog väldigt många förare under de inledande varven. När det lugnade ner sig fann jag mig i en klunga på tre man som fightades lite smått samtidigt som vi lärde och anpassade oss efter de förändrande förhållandena, det började nämligen torka så smått halvvägs i passet. Vi tre lyckades ta in på en annan klunga och vi var tillslut sex man som slogs om ca 26e plats. OTROLIGT kul race med många omkörningar, och jag slutade på en 28e plats!! Topp 30 i BSB, det är faktiskt något jag håller väldigt högt bland mina bedrifter måste jag säga. Och vilket roligt race det var... Det blir alltid spännande i regn då alla är bra på sina ställen, och deras hojar går också väldigt mycket bättre än min som gav det ytterligare en liten nypa spänning! Blev väldigt slagen av en killes ödmjukhet då han i depån nästan bad om ursäkt för vissa omkörningar. Han tyckte synd om mig för min hoj gick så långsamt Sam Cox, väldigt trevlig kille som jag tyvärr inte lyckades hålla bakom mig i den stora klungan dock!

Så där har ni det, sista helgen 2016 och även en stark kandidat tillsammans med IDM i Nürburgring och Lausitzring till att vara bästa helgen det året. Efter detta blev det ingen mer körning, och all energi har sedan dess gått till att lösa och planera 2017, något som fortfarande inte är helt spikat än. En lång vinter med mycket sponsorsök, planerande, tänkande, funderande, jobb, jobb och mer jobb... Men nu har jag åtminstone fått avrunda 2016 i denna tråden så jag kan fortsätta utan att känna att det också varit oavslutat

Sjukt frustrerande att starten inte blev på Assen. Det hade varit så jäkla grymt!!

Fordon skrev:

Sjukt frustrerande att starten inte blev på Assen. Det hade varit så jäkla grymt!!

Klicka för att visa mer...

Haha ja, tänker på det varje dag!! What could've been

Svenska Endurance Cupen i Linköping

Jag och pappa har velat delta i SEC så ofta som möjligt, meeen vi har ju ingen motorcykel så det har gått sådär... Så istället för att delta åkte jag upp till Knutstorp för att hjälpa kära Rickard och Tärnsjö Hastighetsförmedling under första deltävlingen i år och hade ENORMT roligt med hela THF-teamet, vilket gäng! Där formades en ny och otroligt trevlig relation till en mängd människor för mig trots att jag redan kände de flesta sedan innan. Men just gemenskapen gjorde det speciellt! Mathias och Kalle Olsson är verkligen driftiga eldsjälar med helt rätt inställning till racing, det ska vara roligt!

Efter den inledningen så kommer jag till andra deltävlingen för året i Linköping för två veckor sedan. Då hade THF en egen bandag på torsdag innan SEC-racet på söndag, och så vänliga som folket är i gruppen så blev jag erbjuden att testa Veikkos Suzuki ett par pass under torsdagen, och även Kalle erbjöd sin BMW för att ge mig någon form av körning. Jag hade ju vid det tillfället nästan haft ett åtta månaders långt uppehåll... ÅTTA MÅNADER, vilket är på tok för länge!!

Många om och men fram till midnatt dagen innan ifall jag skulle åka. Det var ju fyra dagars semester utan någon planering alls, men det slutade med för stort påtryck och jag bokade tågbiljett som gick fem timmar senare för att vara framme klockan åtta i Linköping! Packade skinnställ och tryckte ner ett set däck i hockey-bagen (ett "men" var ju att jag inte har några pengar till däck och dyl.!) sen var det bara att be mamma så snällt som möjligt att skjutsa mig till tåget kl fyra på natten! Det gjorde hon med GLÄDJE! Blev hämtad och skjutsad av Veikko till banan och inledde vad som blev fyra FANTASTISKA dagar med grymt väder och ännu bättre sällskap! Ångrar mig inte en sekund att jag åkte kan jag säga.


Foto: Otto Johansson Motorsport

Redan andra passet tyckte Kalle att jag skulle ut och testa hans BMW, så jag klädde på mig och gränslade detta monster med matchande nervositet inför säsongspremiären! Det var första gången någonsin jag skulle få köra en 1000cc så om nervositeten inte redan var tillräcklig innan så var den det nu!!
Men som det alltid är, utan att man lär sig att tänka förbi det, så släpper allting efter man lämnat depån! Istället var det fullt fokus på att tygla utmaningen som var under en. Denna väldigt roliga utmaning med 200hk! Det tog ett tag innan man vågade varva motorn, men när man gjorde det så var det ren extas varenda gång. Helt sjukt vilken kraft där är!! Körde runt med ett leende varenda sekund man satt på hojen, och det blev faktiskt väldigt mycket körning också. Fem av sex pass fick jag köra vilket såklart var välkommet och glädjande då jag räknat med kanske två, tre stycken. Som vanligt så sätter man sina mål inför kommande körningar, men jag hade inga direkta tankar på att köra superdupersnabbt så en trevlig sub-1:00 hade varit klart godkänt Och som jag tror jag skrivit någon gång innan så är alltid lågt satta mål trevliga för man blir så glad när man enkelt klarar av dem! Så var ju överlycklig när jag klockade 59,3 efter första dagen


Foto: Otto Johansson Motorsport

På fredagen höll Apriliaklubben en bandag. Många från THF var anmälda och även nya ägaren av min gamla R6'a skulle komma och köra, så det var mycket action i sällskapet trots att jag själv inte (till en början) skulle köra något. Det var ju såklart fullbokat... Tyvärr fick nya R6-ägaren Roland förhinder samtidigt som Kalle oturligt nog lyckades vurpa när han testade en annan hoj med gat-däck och slog i huvudet ganska ordentligt. Som tur är var han helt OK men lite mörbultad och ur form för att köra.
Från allt negativt kan man ta något positivt, i detta fall att hans BMW var ledig hela fredagen vilket tillsammans med Rolands plats gav mig ytterligare fem av sex pass körda!


Foto: Leif Daremo

Traction control sattes ned från läge fyra till läge sju som är lägsta inställningen. Jag hade inte under torsdagen känt av att den ingripit, men jag tyckte att körningen var alldeles för lugn för att vara en 1000cc. Redan första passet på fredagen körde jag snabbare med 59,2 och hojen gav mig mycket mer feedback i form av aggression och yvig körning, så slutsatsen är att TC hade hindrat körningen något. Fortsatte att mata varv efter varv på däck som redan hade gått ett endurance och några bandagar innan jag fick köra, så till slut tyckte Kalle att vi skulle slänga på fräscha däck efter att Denny gav sin synpunkt på hur slutkörda de var Som alltid är nya däck magiskt, och allting gick såklart mycket bättre! Filmade flera pass under dagen, och när jag på kvällen kollade igenom allt material med ett stoppur klockade jag snabbaste varvet på en definitiv 58-tid!!


Foto: Fredrik Eklöf - wastegate.se

Under de dagarna jag var där hade det gått från fundering till att bli bestämt att jag skulle få delta i THFs lag i endurance-racet på söndagen. Martin kunde tyvärr inte delta och Denny och Christer saknade tredje förare. Jag ställde såklart gladeligen upp, då fortfarande på Kalles BMW, och det skulle bli riktigt jäkla kul! Inte minst för att man fick köra i ett sånt toppenlag som jag hade med Christer som varit svensk mästare och Denny som tagit pallplats i SM! Vi fick köra två kval efter att frukostcupen hade blivit inställd, och det var JÄKLIGT bra för under första kvalet gick min körning helt åt skogen... Hade haft problem med bromsarna under fredagen, och trots att jag och Marcus hade haft lite kvalitetstid tillsammans och gjort en grundlig renovering av alla komponenter så satt det fortfarande spärrar som gjorde att jag bara körde 1:03-tider. Som tur är lyckades Denny sätta en bra tid som tog oss in på en tredje plats om jag kommer ihåg rätt. Men som jag sa, TURLIGT nog fick vi två kval, för under andra kvalet så satt körningen som en smäck igen och jag kunde gasa på som jag gjorde på fredagen! Satte en officiell 58-tid (som känns bättre än en på stoppuret såklart) med 58,7 och den tiden gav oss pole position!! Den glädjen när jag kör in och får höra varvtiden och att den höll sig hela passet! Vilken lycka! Men inte ska det sluta där inte!!


Foto: Leif Daremo

Jag blev frågad att ta starten i racet och den uppgiften tog jag gärna på mig! Har gjort en le mans-start tidigare och det är ju grymt roligt! Blir en sjuk spänning som jag sällan varit med om, värre än en traditionell grid-start. Så vi ställer upp först av alla 32 lag, och några lugnande ord från Tony höll mitt huvud kallt innan flaggan föll och det var dags att springa! Tog starten så metodiskt jag kunde. Siktade på att dra in kopplingen så snart jag nådde, tryckte på startknappen innan jag slängde benet över hojen så motorn var igång och jag kunde glida iväg i takt med att jag satte mig på sadeln, nästintill perfekt och jag var solklart först iväg Sen var det hackigt på väg in i första svängen för växlar och sånt hade jag glömt att hålla koll på... men jag höll ledningen i vilket fall! Drygade ut luckan bak till P2 och på tredje varvet körde jag 57,9!!! Inte bara är det så galet långt över förväntan, utan det blev också racets snabbaste tid!

https://www.facebook.com/leif.daremo/videos/1189175434541704/

Kort sammanfattat höll vårt lag ledningen från start till mål under 313 varv och tog hem hela skiten!! Tvåan var dock hack i häl och bara ett varv efter oss i mål efter ett sex timmar långt race, så det var inte utan att kämpa. Det var tight bak till tredje platsen också. Rickard, Marcus och Esa som körde THFs andra lag låg bara fyra varv bakom trots att de körde en tredjedel på en 600 som hade växellådsproblem som orsakade alla möjliga komplikationer. Men tur var väl det för vem vet hur nära oss de hade varit annars??


Foto: Leif Daremo

En så fantastisk start på säsongen. Att få börja med att få testa en otroligt rolig literklubba och stå överst på pallen efter ett sex timmar långt race där man tog pole, snabbast varv och ledde från start till mål! Helt klart nöjd


Foto: (1) Fredrik Eklöf - wastegate.se (2) hangar18.se

Filmade även mina två första stinter så länge minneskortet räckte och klippte ihop det till en timmes lång film, kameran är som alltid mitt bästaverktyg och har säkert kollat igenom allt material flera gånger om för att hitta förbättringar! Hoppas ni tycker det roligt ni med