Jag vill inte kalla mig själv feminist, för jag förstår inte vad dagens feminister egentligen vill. Jag är 100% för jämställdhet och jämlikhet mellan könen, men det verkar ju inte vara de så kallade feministernas agenda...
Dagens feminism verkar ha svängt över till någon slags "så länge du trycker ner vita medelålders män så främjar du alla förtryckta kvinnor, invandrare och minoriteter"-mentalitet, och det verkar inte spela någon roll om du särbehandlar män negativt eller kvinnor positivt så länge resultatet blir detsamma: Mer fördelar åt kvinnorna. Jag bara undrar, är det jämställt?
Jag vet ingen man idag som vågar uttrycka sig kritiskt mot kvinnor som grupp, för gör man det blir man ju genast lynchmobbad av en hoper arga feministiska aktivister som ska "krossa patriarkatet" och det ena med det femte. Men kvinnor kan minsann säga vad fan de vill om vem fan de vill, helt öppet i sociala medier om de så önskar. Såhär exempelvis:
Hade en man uttryckt något liknande hade han väl blivit stenad på stortorget dagen efter, men är man kvinna och hackar på vita män så går det ju bra. Är det jämställt??
Det här med jobb är också intressant... Rekrytering som riktar sig direkt till och/eller främjar kvinnor är ju helt ok, men hur hade det egentligen låtit om det varit tvärtom?
Sänkta krav på antagningarna till polis och brandmän för att fler kvinnor ska bli godkända, Försvarsmakten går ut med kampanjer som "vi ser gärna att du som är kvinna och/eller har invandrarbakgrund söker", och nöjesbladet skriver platsannonser som den här:
Hur mycket hus i helvete hade det inte tagit om man gått ut med en platsannons som sagt "invandrare och kvinnor undanbedes"?? ÄR det jämställt??
Eller vad sägs egentligen om det här:
http://www.svd.se/forsta-jamstallda-regeringen-kanns-sjalvklart
Personligen kan jag ju tycka att ALL rekrytering ska handla om en enda sak, nämligen att den lämpligaste individen ska få jobbet. Men går man ut med en målsättning, att "min regering ska ha lika delar kvinnor och män", då har man ju liksom fyllt platserna av antingen det ena eller det andra baserat på kön och sen får man plocka andra halvan av den lämpligaste andelen av det andra könet. Vad hade egentligen hänt om urvalsprocessen konstaterat att de 30 lämpligaste individerna hade fördelats ojämnt över könen? vi tar ett exempel: Säg att de 30 allra allra bästa kandidaterna bestod av 20 kvinnor och 10 män. Ska man då säga nej till de här fem minst lämpliga kvinnorna och tillsätta fem ännu lite mindre lämpliga män bara för att de är män? Troligen inte... Personligen vägrar jag ju tro att det bara är en lycklig slump, att de 30 mest lämpade att sitta i parlamentet verkligen var exakt 15 kvinnor och 15 män. Men det kanske bara är jag... Och jag kan ge mig fasen på att det inte var några kvinnor som fick stryka på foten och ge plats åt män i det jämställda parlamentet. Då frågar jag igen, är detta jämställt??
Jag tycker att kön är en irrelevant och rentav löjlig rekryteringsmerit. Oavsett om det är politiker, brandmän, veterinärer eller sjuksköterskor vi söker så ska det väl fortfarande vara den bäst lämpade individen som ska få platsen?? Varför är det så att de som säger sig jobba för jämställdhet och jämlikhet är de som är allra mest fokuserade på könsfrågan? Om vi bara struntade helt i könet, utelämnade det helt ur rekryteringar och arbetsintervjuer och fokuserade helt och håller på personliga meriter så skulle vi fan inte få några könsneutrala arbetsplatser, för en så lycklig slump finns inte. Men däremot skulle det vara rättvist, för alla skulle som individer ha samma chans att få jobbet så länge man presterar bättre än övriga sökande. Och är det inte det jämställdhet ska handla om? Att alla ska ha samma individuella chans och att ingen ska diskrimineras baserat på kön och/eller etnicitet? Varför verkar det då som att detta inte gäller vita män?
Av definitionen framgår att "jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.". Den säger ingenting om att "om kvinnor är underrepresenterade inom en yrkeskår så ska kraven sänkas för att hjälpa kvinnan nå upp i samma numerär som mannen" eller något liknande...
En annan sak som stör mig är dagens feministers oförmåga att leva som de lär ut:
http://nyheteridag.se/zara-larsson-...gick-till-flyktingar-akte-sjalv-till-jamaica/
Och deras övertygelse om att allt är en konspiration och bygger på fasta mönster (självklart satta av oss män):
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/helena-zachariasson-jag-koper-inte-era-argument
Skulle inte folk kunna bestämma över sina egna liv bara för att det så kallade patriarkatet sätter gränser och dikterar våra liv i hemlighet utan att folk själva vet om det? skulle mammor och pappor fördela sin barnledighet olika av andra anledningar än att det funkar bäst för deras egen familj? Det är som att hon dumförklarar hela svenska folket och skyller på någon suspekt skuggrörelse som ser allt och styr allt ifrån kulisserna...
Så nej, jag är inte feminist. Jag är för jämställdhet. Och det här är nog mer jämställt än dagens feminism om ni frågar mig:
http://www.expressen.se/debatt/viktigt-att-polisen-nu-erkant-diskriminering/
Edit: Det finns platser i världen där feminism behövs. Platser där kvinnor på allvar är förtryckta, där de inte får gå ut utan sällskap av sin man, inte får ta körkort, inte får rösta, där de könsstympas och tvingas till giftermål och en hel massa andra hemskheter. Men ändå är det här i västvärlden som feministerna skriker högst om mansförtrycket och att patriarkatet ska krossas. Vill man som feminist jobba för en jämställd värld kan jag ju tycka att man ska lägga fokus där det verkligen behövs. Men här, där kvinnor har samma rättigheter som män (och troligen några till)? Jag köper det helt enkelt inte. Jag tror att om Sverige blev helt jämställt ur ett individperspektiv så skulle många kvinnor bli besvikna, för då skulle de på allvar behöva kämpa och konkurrera med männen i ännu högre utsträckning än nu. Helt utan hjälp och "kvotering" .