Tjena Benny!
Du verkar absolut ha rätt inställning för att leva länge bakom styret. Tänk dig för i början bara och gör inte som mig, så kommer allt gå galant!
I övrigt har dagen sett ut som den gjort väl ofta de senaste åren...
Skulle ta rullen en liten tur runt en av joggingslingorna i stan och har bara kommit några hundra meter när jag kommer till en brant backe. Har kört här många gånger förut och brukar backa nedför när det är brant, detta pga att rullen är lite framtung, vill alltså undvika att tippa framlänges.
Eftersom jag inte kan vrida på huvudet ordentligt (pga allt titanskrot i nacken) gör det att jag måste memorera vilket spår jag ska ta mig ned i.
Solen har inte kommit åt att smälta bort vintern riktigt, så sista tio metrarna är det is. Måste hålla mig lite utåt kanten där det finns barmark för vänsterhjulet att betta i. Samtidigt vill jag inte komma för långt ut åt vänster då skogsbacken lutar iväg brant åt det hållet, nej lite lagom blir bra.
När jag kommit nedför halva backen ser jag is på höger sida och känner mig lugn, det borde ju då vara barmark under vänster hjul. Halvsekunden senare får jag den där sällsamma känslan, ni vet, att det fortfarande går bra men ändå är på väg rätt åt hel--te. Man fattar inte att det är en själv det gäller.
Hjulen spinner på isen och sakta börjar det glida samtidigt som rullen vrider sig på tvären. I god fart sidledes får hjulet grepp i geggan och välter ut mig över skogsbranten. Som tur är landar jag ganska mjukt, slår inte i några rötter eller så. Däremot var jag bara nära att stånga en trädstam, så det räknas liksom inte. Men här ligger jag då som inte kan röra mig mitt i skogen...
View attachment 417337
När jag tänkt över situationen kommer jag fram till att det är nog bäst att ringa (som tur är kommer jag åt mobilen) mina assistenter och berätta varför jag är sen till lunchen. I nästa steg ringer jag 11414 och frågar vad de tycker jag borde göra.
Det är ju lite besvärligt läge eftersom jag ligger utslängd med huvudet brant nedåt, inte kan gå själv och rullen på 170kg ligger på sidan. När jag förklarat var jag befinner mig säger killen i växeln; "Ta det lugnt bara så skickar vi personal som hjälper dig."
Högst fem minuter senare kommer fyra poliser som snabbt konstaterar att "Det är ju bara att resa upp rullen och stoppa ned dig!"
Hej å hå, så lyfts jag på plats i rullen och blir knuffad uppför backen tills jag når säker mark. Jag tackar konstaplarna så mycket för hjälpen och slår följe hemåt med assistenterna.
En måndag hos laidback...
!
