Inget konstigt.
Fascismen i Italien för ca 100 år sedan var ju en reaktion mot vänstervåldet på gatorna.
Enligt samtida Nordisk Familjebok, konversationslexikon och realencyklopedi
Citat:
Fascism en nationelltpolitisk rörelse i Italien, hvilken åren närmast efter Världskriget bekämpat kommunisternas övergrepp och omstörtningsförsök ....
slut citat
Trettiofemte bandet
Supplement
Cambrai - Glis
Stockholm 1925
Spalt 745
Nordisk familjebok hade 1925 nog inte så god överblick. Men rolig att läsa idag, inte minst avsnitten om tattare (”De äga ej benägenhet för fast bostad eller dito arbete…”) och andra minoriteter. Man såg annorlunda på mycket för hundra år sedan.
Men med facit på hand 2026 skulle (den italienska) fascismen 1910-1944 kunna beskrivas såhär:
Den italienska fascismen växte fram ur det liberala Italiens kris. Under Giolittis regeringar före första världskriget var rösträtten begränsad, klyftan mellan det industrialiserade norr och det fattiga söder djup, och flera rörelser utmanade den parlamentariska ordningen från olika håll: nationalisterna kring Enrico Corradini, futuristerna kring Marinetti med deras dyrkan av våld och modernitet, samt de revolutionära syndikalisterna som påverkats av Sorel. Benito Mussolini var vid denna tid en ledande socialist och redaktör för partiorganet Avanti!, men när han 1914 förespråkade att Italien skulle gå med i kriget uteslöts han ur partiet och grundade i stället tidningen Il Popolo d'Italia.
Kriget, som Italien gick in i 1915, kostade omkring sexhundratusen liv och slutade i en fred som många italienare uppfattade som en ”stympad seger”, eftersom landet inte fick alla de territorier man räknat med. D'Annunzios ockupation av Fiume 1919 och de omfattande strejkerna och jordockupationerna under de så kallade röda åren 1919–1920 fördjupade känslan av att staten inte förmådde upprätthålla ordningen. Mussolini grundade i mars 1919 Fasci di combattimento i Milano med ett ursprungligen radikalt och delvis vänsterinriktat program, som dock fick ett mycket svagt valresultat. Rörelsens genombrott kom i stället genom squadrismen, där beväpnade grupper med stöd av godsägare och industriägare i Podalen systematiskt angrep socialistiska organisationer, kooperativ och fackföreningar, ofta med polisens tysta medgivande. År 1921 ombildades rörelsen till ett parti, PNF, och kom in i parlamentet genom Giolittis valallianser, och i oktober 1922 utnyttjade Mussolini marschen mot Rom som påtryckningsmedel när kung Viktor Emanuel III vägrade att utlysa undantagstillstånd och i stället utnämnde honom till premiärminister.
Omvandlingen till diktatur skedde stegvis. Acerbolagen gav fascisterna en dominerande majoritet i valet 1924, och mordet på den socialistiske deputeraden Giacomo Matteotti samma år utlöste en kris som Mussolini löste genom att i januari 1925 öppet ta på sig det politiska ansvaret och därefter genomdriva de så kallade fascistiska lagarna, som förbjöd oppositionspartier, avskaffade pressfriheten och inrättade en särskild domstol och en hemlig polis. Under de följande åren byggdes korporativstaten upp, Lateranfördragen 1929 försonade regimen med kyrkan, och statens roll i ekonomin växte genom bland annat IRI. Utrikespolitiken blev alltmer expansiv med erövringen av Etiopien 1935–1936, interventionen i spanska inbördeskriget, axeln med Tyskland 1936, raslagarna 1938 och Stålpakten 1939.
Andra världskriget blev regimens undergång. Italien gick in i kriget i juni 1940, men misslyckandena i Grekland, Nordafrika och Ryssland underminerade förtroendet, och efter de allierades landstigning på Sicilien röstade Stora fascistiska rådet natten till den 25 juli 1943 mot Mussolini, varefter kungen avsatte och arresterade honom. Badoglioregeringen slöt vapenstillestånd i september, men Tyskland ockuperade norra och mellersta Italien, befriade Mussolini och lät honom leda den så kallade Salòrepubliken, en tysk lydstat där fascismen återgick till en mer radikal retorik. Perioden fram till 1944 präglades därför av ett inbördeskrig mellan fascister och motståndsrörelse, av Veronarättegångarna där bland andra Ciano avrättades i januari 1944, och av de allierades befrielse av Rom i juni samma år.
—-
Redan 1936 gav Herbert Tingsten ut sin bok ”Nazismens och fascismens idéer”; ett med tiden alltmer relevant standardverk och aktuellt än idag. Han genomförde ett antal studieresor till Tyskland och Italien och grundlade där sin livslånga avsky mot diktaturer - inklusive den sovjetiska. När jag läste statsvetenskap 1993-1995 hade vi bl.a. den som kursbok.
Tingsten var professor i såväl statsvetenskap men även jurist och i början av sin karriär sannolikt den yngste sekreteraren någonsin i konstitutionsutskottet.
Läs mer av Tingsten; han var en äkta liberal, demokrat och intellektuell gigant.
Ämnet intresserar mig särskilt eftersom min farfar var engagerad i det jugoslaviska fascistpartiet ”Zbor”, lyckades med nöd och näppe undgå kommunisternas utrensningar 1944, flydde via Frankrike till USA och ut ur familjens liv (farfars bror fick dock nackskott och slängdes i massgrav). Bland annat därför hyser jag således en stark ovilja gentemot både kommunister, fascister och nazister samt alla rörelser som hyser det minsta av dessa tankevärldar.
Det går ALLTID åt helsike om man öppnar för auktoritära styren.
Skickat från min iPhone med Tapatalk
Nordisk familjebok hade 1925 nog inte så god överblick. Men rolig att läsa idag, inte minst avsnitten om tattare (”De äga ej benägenhet för fast bostad eller dito arbete…”) och andra minoriteter. Man såg annorlunda på mycket för hundra år sedan. 
