Ibland är det något som fladdrar förbi, på tv eller nån som säger något, en doft, fågelkvitter...som väcker ett minne långt bort. Så var det idag. Jag fick flashback tillbaka till slutet av 2012 då jag fått nycklar till mitt egna hus efter skilsmässa, varit hemlös en kort period eftersom banken inte ville låna ut till en ensamstående mamma med två barn utan att jag sålde lägenheten först. Jag hade längtat så mycket efter det där huset på landet. Minns hur jag sent i november fått nycklarna och kört min hoj, älskade Rockkatten och parkerat i det stora garaget. Stod där utanför och tittade på hojen, garaget och gårdshuset och drängstugan. Stjärnorna och månen ovanför i en kall natt. Ensam. Och så jävla lycklig så hjärtat höll på att spricka. Det var vansinnigt läskigt att sova själv första natten men jag såg livet som låg framför mig som så ljus och barnen skulle få komma HEM, ett hem på landet, här skulle vi bo och leva.
Sen slutar inte alla sagor lyckligt. Nu är barnen vuxna. Jag bor i en liten lägenhet med en katt. Som jag kan sakna den där första tiden på gården. Min sten jag brukade sitta på och titta ut mot fälten på baksidan och se på solnedgångarna. Saknar det. Massor. Gjorde mig ledsen idag. Jag håller koll på Hemnet, ifall det skulle komma ut till försäljning. Fast jag vet ju egentligen. Jag skulle inte köpa tillbaka det. Var sak har sin tid. Men den där första kvällen på garage infarten, lyckan i hela kroppen, tårarna som då trillade nerför ansiktet när jag stirrade på himlens alla stjärnor. Oförglömligt.
