Kopiera gärna in hela texten eller gör skärmdump så man slipper gå in på Expressen.
DEBATT. Debatten om svenskhet har varit en ständigt återkommande följeslagare till mig och Sverigedemokraterna. Det är på ett sätt helt naturligt eftersom partiets nationalistiska grundsyn kan anses göra anspråk på att politisera nationsbegreppet. SD har nationalstaten som utgångspunkt för hur man bygger ett tryggt, stabilt och demokratiskt samhälle. En tydlig och stark gemensam nationell identitet är grunden för detta.
Följaktligen har mycket av rörelsens idédebatt kretsat kring vem som anses tillhöra nationen. Det är i sig ett resultat av de senaste decenniernas mångkulturalistiska politik. Utan massinvandringen och etablissemangets mångåriga förnekande av den svenska nationens själva existens så hade många av de frågor som nu diskuteras inte aktualiserats överhuvudtaget. Det faktum att vissa mediala aktörer inte förstår, eller låtsas att de inte förstår, vad ordet svensk betyder har också bidragit till frågans ständiga närvaro.
SD aldrig rasistiskt som parti
Även om våra politiska motståndare framhärdar i försöken att klassificera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti, så är det ett faktum att SD, som parti, aldrig haft några rasistiska uppfattningar. Att det däremot funnits medlemmar med avvikande åsikter är ett annat väl belagt faktum.
Det fanns förvisso en bit in på 00-talet en debatt om ”öppen svenskhet”, men den avgjordes långt innan SD kom in i riksdagen. Den linjen är sedan länge tydligt uttryckt i partiets principprogram.
De som inte accepterade denna hållning uteslöts ur eller lämnade självmant partiet. En del av dessa individer kom i stället att utgöra kärnan i andra partibildningar, framför allt Nationaldemokraterna respektive Alternativ för Sverige. Två partier där den etniska dimensionen av nationsbegreppet varit central. Kort sagt: svensk är något man föds till och alltså inget man kan bli.
(Det finns förvisso olika uppfattningar om vad som ingår i etnicitetsbegreppet, vilket i sig utgör ytterligare ett argument för varför det är ett dåligt begrepp att ens befatta sig med. Ovan åsyftas det primordialistiska synsättet, som bygger på blodsband. Inom modern, sociologisk forskning anses etnicitet ofta vara en social konstruktion, där biologi inte är en faktor.)
Filosofiskt intressant
Filosofiskt och idépolitiskt tycker jag absolut att den här diskussionen är intressant. Hur ska vi definiera svenskhet när Sverige inte längre är ett lika homogent land som för 50 år sedan? Man bör ha respekt för frågeställningens komplexitet, även om jag som sverigedemokrat inte tvekar att svara ja på frågan om man kan bli svensk även om man inte föds som svensk. Att förfäkta en annan hållning leder oundvikligen till märkliga, rentav bisarra, slutsatser som inte hör hemma i vårt parti.
Betyder detta att alla som bor i Sverige automatiskt är svenskar? Naturligtvis inte. Inte ens alla som har ett svenskt pass är att betrakta – eller betraktar sig själva – som svenskar. Det krävs nämligen mer än ett papper för att vara svensk i denna filosofiska kontext, och det är kring detta ”mer” som idédebatten kretsar.
Som sagt, en intressant diskussion. Men, det är inte politik.
Det går inte att politiskt, genom lagstiftning, slå fast statiska kriterier för nationell tillhörighet. De historiska försök som gjorts borde avskräcka varje politiker från att gå den vägen. Det politiken däremot kan göra är att sätta upp konkreta villkor för att kunna erhålla medborgarskap och skapa incitament för människor med bakgrund i andra länder att sträva mot dessa villkor.
Det är således medborgarskapet som är politiskt intressant. Individers fysiska egenskaper är det inte.
Det är här den avgörande distinktionen finns. Att vara svensk i nationell mening och att vara svensk medborgare är inte samma sak. Det ena handlar om identitet, tillhörighet och gemenskap. Det andra är ett juridiskt förhållande mellan individen och staten, som politiken faktiskt kan, och ska, ställa upp villkor för.
Vad blir konsekvenserna?
En politiker kan naturligtvis ha uppfattningar om båda dessa frågor. Men den som vill göra en viss definition av svenskhet till politisk princip måste också kunna förklara vad denna princip ska få för praktiska konsekvenser. Vilka beslut ska fattas? Vilka lagar ska ändras? Hur ska reglerna utformas och tillämpas?
Om man exempelvis hävdar att svenskhet är något som uteslutande avgörs av blodsband, vad innebär det då i praktiken? Vem ska avgöra vilka som är svenskar och vilka som inte är det? Med vilka kriterier, och med vilka konsekvenser?
Det duger inte att gömma sig bakom högtravande principer när sådana frågor ställs.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Jag är övertygad om att det vore förödande för Sverigedemokraterna, och i förlängningen Sverige, att sväva på målet kring öppen svenskhet. Inte bara för att jag personligen tycker att det är viktig princip samt att en annan hållning saknar folkligt stöd, utan också för att de oundvikliga konsekvenserna av en etnifierad lagstiftning är fullkomligt orimliga.
Det är därför alla förment renläriga tyckare konsekvent undviker att svara på frågan om hur deras högtravande principer ska omsättas i praktisk politik. De inser själva att det snabbt blir orimligt.
Det är i förhållandet till den här distinktionen mellan filosofi och politik som jag menar att många trampar snett. Att debattörer och opinionsbildare är fria att pröva tankar och idéer är en fundamental del av demokratin. Jag tror på öppen debatt, att samhället utvecklas av att olika argument och synsätt möts och bryts mot varandra. En bred, mogen politisk rörelse måste klara att hysa en sådan idédebatt inom rimliga ramar utan att det lockar fram det sämsta hos olika sidor. En sund diskussion förutsätter att man respektfullt lyssnar på varandras argument, försöker förstå sin motståndare och bemöter sakligt.
Men politikerns roll är en annan än opinionsbildarens.
Politikens roll
Yttrandefrihet gäller förvisso även för denne, men politikern har också praktiskt, politiskt ansvar. De uppfattningar som politikern framför ska kunna omsättas i praktisk politik. Den som väljer att gå in i politiken är inte längre en fri debattör, utan en del av ett politiskt parti, vars funktion är att vara redskap för att påverka beslut i en parlamentarisk demokrati. En politiker företräder aldrig enbart sig själv i frågor som rör politik.
Det politiska uppdraget går alltså inte ut på tyckande
Ett politiskt parti är just ett politiskt parti. Inte en tyckarklubb, inte ett sällskap för allmänt filosoferande. Ett parti är ett redskap för att påverka utvecklingen i en parlamentarisk demokrati. Det kan rymma olika intressen och åsikter, men det behöver finnas ett ideologiskt ramverk som håller ihop partiet. Inom dessa ramar måste det också finnas utrymme för diskussion, men denna kan aldrig vara ett självändamål.
Det politiska uppdraget går alltså inte ut på tyckande och filosoferande. Det är ett hantverk som utövas i syfte att driva lagstiftning och politiska prioriteringar i en viss riktning.
Det som av en del tyckare beskrivs som ”taktiserande” kallas i den riktiga verkligheten för politiskt hantverk. Det politiska partiet och dess företrädare navigerar i den politiska verklighet som för tillfället råder. Detta i syfte att föra samhället i den riktning som partiet eftersträvar.
Starta en blogg
Alla som tror, tycker och förfäktar att just deras personliga principer och åsikter är de enda rätta, passar dåligt i ett politiskt parti. Sådana personer måste lära sig att skilja på politik och opinionsbildning. Opinionsbildaren kan fritt pröva tankar och resonemang. Politikern måste förhålla sig till verkligheten, till andra människors uppfattningar, till parlamentariska förutsättningar och till vad som faktiskt går att genomföra.
www.expressen.se
www.gp.se
