Hej, jag är här igen! Jag har med mig en rapport som ni alla säkert vill läsa.
Here goes:
Säsongen 2011 närmar sig sitt slut. Jag har kört ganska mycket motorcykel i år, men noga aktat mig för att tävla. Det kan man nog såhär i efterhand säga var både bra och dåligt. Jag ska förklara mer i den följande fortfarande okänt långa texten.
Inför KM1 passade jag på att radikalt förändra geometrin på min motorcykel. Jag höjde den fram och sänkte den bak, eftersom jag inte trivdes med den alls som den var inställd tidigare. Det medförde ju som alla kommer ihåg ett nytt, groteskt lågt personbästa på 1.05,3 på Sviestad. Lågt för att vara jag i alla fall.
Jag kommer ihåg glädjeruset, de rosa ponnyhästarna och solskenet i mitt sinne som följde den prestationen. Problemet var att följande träning gick det bara inte att köra så fort igen. Inte på någon följande träning faktiskt, det vill säga nästan hela säsongen. Irriterad över detta ringde jag Nordgren Racing och berättade att jag ville ha finfjädring i form av WP.
Efter en ganska (väldigt) lång väntan dök finfjädringen så upp. Den hämtades upp mitt i natten på väg hem från en tisdagsträning på Sviestad, och dagen efter i Team DNS 125GP workshopen plockade jag fram grejorna och pillade på dom. Jag hade fått med en manual till stötdämparen, men ingen till gaffeln. Jag lät gaffeln vara men läste hur stötdämparen skulle vara inställd som default, så att säga. Det stod "rebound 11 clicks available, standard postition 7", så jag tog tag i returdäpningsratten och började vrida medurs. När jag vridit typ tusen klick började jag ana oråd. Jag vred vidare tills det tog stopp och räknade klicken till fullt stopp åt andra hållet. Trettioåtta. Fan. Naturligtvis hade jag ingen koll på var ratten stod innan jag började klåpa. Suck.
Jag gav mig på att montera gaffeln istället. Bort med hjul och broms och ur med gamla gaffelbenen. Det såg ju sjukt factory ut, så jag måttade ivrigt in lagom höjd på gaffelbenen och skulle hänga dit hjulet. Det gick inte. Axelhålen var alldeles för stora, och mitt inre barn såg sitt liv passera revy för miljonte gången i min 125GP-karriär. Jag funderade på vad mer som kunde vara fel, så jag undersökte saker och ting lite närmare. det visade sig att jag kunde hänga dit hjulet hjälpligt om jag vände den assymetriska hjulaxeln åt fel håll. Jag hängde dit bromsoket, men se det passade inte heller eftersom hålen var alldeles för nära hjulaxeln vilket gjorde att skivan skavde i oket. Suck igen.
Jag är en väldigt handlingskraftig individ, så jag mätte upp allt som var fel och skrev ner det på en lapp. Plockade bort gaffeln och la ner den i sin låda igen. Åkte hem och googlade mig ledsen efter manual till stötdämpare och gaffel, men ingen lycka där. Nån dag senare åkte jag till min far som utöver att vara en handlingskraftig individ även har en skön maskinpark och kompetens att använda den. Jag förklarade hur jag ville ha hylsor till hjulaxelhålen och nya hål för oket. Faderskapet hajade direkt och svarvade och fräste fram finfina hylsor till hjulaxeln. Sen spände han upp gaffelbenet i fräsen och fixade nya hål för oket. Bara sådär, som att skära i smör. Jag blev otroligt nöjd och glad.
Stärkt av framgångarna i verksta'n åkte jag tillbaka till Team DNS 125GP workshop och monterade alltihop. Eftersom jag inte hade nån aning om hur det skulle vara inställt så räknade jag först alla tillgängliga klick, kollade fjäderkonstanter och oljenivå i gaffeln. Bra att veta, liksom. Allt var klart en tisdagförmiddag och en träning på Sviestad hägrade samma eftermiddag. Tyvärr gjorde inte finfjädringen nån succé direkt ur lådan. Jag kände ingenting, liksom. MagnusK var på plats och hjälpte mig med häng och lite andra goda råd och tips och sista passet märkte jag faktiskt skillnad. Det blev bättre på vissa områden, men sämre på andra. Vi kom fram till att framfjädrarna var för mjuka och gick kanske lite för långt med förspänningen bak. Motorcykeln svängde mycket bättre, men gick väldigt gärna på framhjulet i inbromsningarna så det var ju summa summarum lika dåligt som innan i princip.
Jag tiggde till mig fjädrar av Sleven och monterade dom mekandes i skåpbilen följande tisdag på Sviestad. Jag backade av förspänningen bak också. Nu gick det nästan att köra hojen, men det kändes fortfarande inte rätt. Jag tvingade fyfan jävla skit-sege och Sleven att prova min medan jag körde deras (jag körde inte båda deras samtidigt såklart). Sleven tyckte att min var helt okej väghållingsmässigt, men otroligt slö i motorn. Fyfan jävla skit-seges utlåtande var att den fortfarande var svårkörd och konstig, men att man i alla fall inte var livrädd längre. Hmja, det låter ju någorlunda träffande.
Hem igen och meka mera. Jag klickade fjädring och sprang mellan fyfan jävla skit-seges hoj och min och gungade på fjädring skrev ner vad fan jag gjorde. Motorslöheten var kombinerad med massor av detonationer (Svedberg fick den att spika 498 gånger på ett pass, rekord!) så den krävde ju åtgärd också. Jag fick ju med en kitcylinder och -topp när jag köpte hojen 2009. Tyvärr körde jag ju sönder den cylindern det första jag gjorde 2010, så den hade varit och fått ny nikasil och låg mest i lådan och var ny. Jag bytte till den cylindern och toppen för att se om det skulle göra nån skillnad. När jag tog isär motorn såg jag att kolvringen satt klämd i sitt spår, vilket förklarar åtminstone slöheten. Om det förklarar alla detonationer vet jag inte, eftersom jag är nybörjare på räser.
Jag monterade en quickshifter också, här sparar vi inte på krutet. Jag åkte till Mantorp i spänd förväntatn och testade alltihop. Fjädringen ville fortfarande inte vara följsam och skön, quickshiftern skapade helt nya problem i form av en motor som inte ville gå på femman och sexan. Men när motorn väl gick, gick den som aldrig förr. Ojoj, vilket tryck! Det var roligt på det hela taget, men det fanns ju mer mek att ta hand om.
Jag tog isär motorn för att se hur det såg ut i cylindern. Det såg ganska bra ut, sånär som på lite konstiga märken efter kolvringen ovanför och under avgasporten. Vis av tidigare kolvringkläm filade jag kolvringspår och hade mig också. Åkte till Sviestad igen och testade, men fjädring och quickshifter ville fortfarande inte riktigt vara med. På Sviestad ville motorn gärna sluta gå när man la i fyran och svepte in i Sviestadböjen. Jag upplever detta moment som ganska skrämmande även med fungerande motor, och med motorbroms in där kanar gärna framhjulet mer än man kanske önskar.
Jag mekade ännu mer och tänkte att ett schletet tändstift och alldeles för fet bestyckning kanske var boven i dramat bakom QS-/motorkrånglet. Jag bestyckade om och monterade ett nytt 500-kronorsstift. Med det gjort finns inget att välja på än att testa och nästa möjliga tillfälle att göra det var det den här rapporten ska handla om egentligen (det här är bara introt...), nämligen WM i KM part deux på Sviestad.
Efter en någorlunda framgångsrik meksession i Team DNS 125GP workshop åkte jag så hem och anmälde mig. Detta efter smädelser på både sporthoj.com och fejjan från mina "vänner". Med finfjädring, kitcylinder och quickshifter finns rimligen ingen gräns för möjligheterna, va.
Är ni införstådda med förutsättningarna kommer här själva rapporten:
Tisdag 6/9 2011, race day:
Vaknar tjugo i sex på morgonen. Kommer efter nån sekund ihåg att jag ska köra motorcykel och gläds åt detta faktum. Det enda jag egentligen inte ser fram emot är resan dit och hem igen. Jag vill inte tänka på hur många timmar jag spenderat i skåpbilen de senaste åren. Förmodligen går det att räkna i veckor vid det här laget. Jag är en väldigt golden retriever-lik kille till sättet så jag koncentrerade mig på att glädjas åt den kommande motorcykeltävlingen istället.
Åkte till jobbet och jobbade fram till halv tolv sisådär. Fyfan jävla skit-sege lät meddela att han tänkte åka åt mitt håll. När han väl dök upp var han väldigt trumpen och sa att han var nervös. Nervös för att missa pallen. Nervös för att Gustav O med sin nyfunna fart skulle snuva honom på eternal glory. Jag sa att det var fånigt att tänka så och att ödet är utanför vår kontroll. Det som händer händer, liksom. Han höll inte med.
Vi lastade vant in allt i skåpbilen. Fyfan jävla skit-sege brukar inte uppskatta mina meditativa ögonblick på porslinstronen som alltid föregår långa bilresor, men denna dag ville han minsann ta ett eget sådant meditativt ögonblick. Haha, fyfan jävla skit-sege är nervöööös! När han mår lite dåligt trivs jag som fisken i vattnet!
Vi åkte och tankade bilen, fyfan jävla skit-sege hade glömt att ta ut pengar så det blev ett extra stopp. Han var helt blockerad av nervositet och prestationsångest. Underbart!
Till slut kom vi i alla fall iväg. 13.00 sharp faktiskt, eftersom vi i Team jobbar med minutpassning. Tyvärr tjorvade det ihop sig lite redan inledningsvis med trafiken, så det tog en timme och fem minuter till Nyköpingsbro. Inte bra! Jag försökte köra in de förlorade minuterna och lyckades nästan, men en DHL-lastbil förstörde allt igen på vägen mellan Linghem och Sviestad. Vi rullade in i depån på Sviestad 15.05. Dyrbara minuter förlorade för evigt. Under resan avhandlade vi ämnen som sodomi, husbyggen, fjädring och ramgeometri, möjligheterna att störa Gustav O, min fortkörningsbot på väg till Sviestad långfredagen 1996 och lite annat.
I depån fanns redan Anders Kihlander som vann hela skiten stort på KM1 i maj, Bernt med ESW-Rotaxen som jag körde om med the might of my forty horses på KM1 och en massa motorcykelkonsumenter a.k.a. fyrtaktsåkare. Fyfan jävla skit-sege satte sig tillrätta bak i skåpbilen och skrävlade för Anders om hur han skulle pulvrisera Gustav O. Detta medan han skälvde synligt. Jag orkade inte bevittna eländet, utan gick till toalettbyggnaden för ett kort, stående (jag, alltså) meditativt ögonblick. När jag kom ut igen satt dom kvar i skåpbilen, men jag såg att Anders började tröttna på det oändliga malandet om fyfan jävla skit-seges onda planer och föreslog att vi skulle lasta ur. Motvilligt gjorde han det, och medan vi höll på kom Gustav åkande i sin från jobbet annekterade lilla familjetransportbil.
Intet ont anande hälsade Gustav artigt, men fyfan jävla skit-sege gick igång och försökte psyka honom med berättelser om Capirossi/Harada och Simoncelli och lite annat torpederande. Gustav lät sig psykas, men bara lite.
Efter urlastning/skitsnack/psykkrig gick vi iväg till race office för att anmäla vår storslagna ankomst. Östgötarna som befolkar sagda tävlingskontor försökte mörka sin känsla av underlägsenhet med diverse smädelser, men eftersom smädelserna levereras på just östgötska är det svårt att göra annat än att le överlägset/nedlåtande mot dom. När det var avklarat gick vi tillbaka till vår depåplats för att irra och prata skit. Vi måste ju som bekant varmköra motorcyklarna i tid och otid, så det gjorde vi. Jag drog igång fyfan jävla skit-seges hoj efter några försök med bortglömd avstängd bensinkran. Jag frågade om han fortfarande var helt blockerad av prestationsångest och det var han kanske, sa han.
Sen var det dags att varmköra min. Jag var uppenbarligen också blockerad av nånting i stil med prestationsångest, för även om min motorcykel startade ack som ett fjun så lätt så dödade jag den fyra gånger. Jag fattade inte alls vad det berodde på förrän jag insåg att jag letade efter friläget mellan femman och sexan. Pinsamt! När jag sedan skulle kika över allt lite tyckte jag att slangen mellan tank och förgasare gick lite för nära rörliga delar på förgasaren och satte slangen 180 grader fel fick jag nog inse faktum. Jag var sjukt nervös, jag med.
Here goes:
Säsongen 2011 närmar sig sitt slut. Jag har kört ganska mycket motorcykel i år, men noga aktat mig för att tävla. Det kan man nog såhär i efterhand säga var både bra och dåligt. Jag ska förklara mer i den följande fortfarande okänt långa texten.
Inför KM1 passade jag på att radikalt förändra geometrin på min motorcykel. Jag höjde den fram och sänkte den bak, eftersom jag inte trivdes med den alls som den var inställd tidigare. Det medförde ju som alla kommer ihåg ett nytt, groteskt lågt personbästa på 1.05,3 på Sviestad. Lågt för att vara jag i alla fall.
Jag kommer ihåg glädjeruset, de rosa ponnyhästarna och solskenet i mitt sinne som följde den prestationen. Problemet var att följande träning gick det bara inte att köra så fort igen. Inte på någon följande träning faktiskt, det vill säga nästan hela säsongen. Irriterad över detta ringde jag Nordgren Racing och berättade att jag ville ha finfjädring i form av WP.
Efter en ganska (väldigt) lång väntan dök finfjädringen så upp. Den hämtades upp mitt i natten på väg hem från en tisdagsträning på Sviestad, och dagen efter i Team DNS 125GP workshopen plockade jag fram grejorna och pillade på dom. Jag hade fått med en manual till stötdämparen, men ingen till gaffeln. Jag lät gaffeln vara men läste hur stötdämparen skulle vara inställd som default, så att säga. Det stod "rebound 11 clicks available, standard postition 7", så jag tog tag i returdäpningsratten och började vrida medurs. När jag vridit typ tusen klick började jag ana oråd. Jag vred vidare tills det tog stopp och räknade klicken till fullt stopp åt andra hållet. Trettioåtta. Fan. Naturligtvis hade jag ingen koll på var ratten stod innan jag började klåpa. Suck.
Jag gav mig på att montera gaffeln istället. Bort med hjul och broms och ur med gamla gaffelbenen. Det såg ju sjukt factory ut, så jag måttade ivrigt in lagom höjd på gaffelbenen och skulle hänga dit hjulet. Det gick inte. Axelhålen var alldeles för stora, och mitt inre barn såg sitt liv passera revy för miljonte gången i min 125GP-karriär. Jag funderade på vad mer som kunde vara fel, så jag undersökte saker och ting lite närmare. det visade sig att jag kunde hänga dit hjulet hjälpligt om jag vände den assymetriska hjulaxeln åt fel håll. Jag hängde dit bromsoket, men se det passade inte heller eftersom hålen var alldeles för nära hjulaxeln vilket gjorde att skivan skavde i oket. Suck igen.
Jag är en väldigt handlingskraftig individ, så jag mätte upp allt som var fel och skrev ner det på en lapp. Plockade bort gaffeln och la ner den i sin låda igen. Åkte hem och googlade mig ledsen efter manual till stötdämpare och gaffel, men ingen lycka där. Nån dag senare åkte jag till min far som utöver att vara en handlingskraftig individ även har en skön maskinpark och kompetens att använda den. Jag förklarade hur jag ville ha hylsor till hjulaxelhålen och nya hål för oket. Faderskapet hajade direkt och svarvade och fräste fram finfina hylsor till hjulaxeln. Sen spände han upp gaffelbenet i fräsen och fixade nya hål för oket. Bara sådär, som att skära i smör. Jag blev otroligt nöjd och glad.
Stärkt av framgångarna i verksta'n åkte jag tillbaka till Team DNS 125GP workshop och monterade alltihop. Eftersom jag inte hade nån aning om hur det skulle vara inställt så räknade jag först alla tillgängliga klick, kollade fjäderkonstanter och oljenivå i gaffeln. Bra att veta, liksom. Allt var klart en tisdagförmiddag och en träning på Sviestad hägrade samma eftermiddag. Tyvärr gjorde inte finfjädringen nån succé direkt ur lådan. Jag kände ingenting, liksom. MagnusK var på plats och hjälpte mig med häng och lite andra goda råd och tips och sista passet märkte jag faktiskt skillnad. Det blev bättre på vissa områden, men sämre på andra. Vi kom fram till att framfjädrarna var för mjuka och gick kanske lite för långt med förspänningen bak. Motorcykeln svängde mycket bättre, men gick väldigt gärna på framhjulet i inbromsningarna så det var ju summa summarum lika dåligt som innan i princip.
Jag tiggde till mig fjädrar av Sleven och monterade dom mekandes i skåpbilen följande tisdag på Sviestad. Jag backade av förspänningen bak också. Nu gick det nästan att köra hojen, men det kändes fortfarande inte rätt. Jag tvingade fyfan jävla skit-sege och Sleven att prova min medan jag körde deras (jag körde inte båda deras samtidigt såklart). Sleven tyckte att min var helt okej väghållingsmässigt, men otroligt slö i motorn. Fyfan jävla skit-seges utlåtande var att den fortfarande var svårkörd och konstig, men att man i alla fall inte var livrädd längre. Hmja, det låter ju någorlunda träffande.
Hem igen och meka mera. Jag klickade fjädring och sprang mellan fyfan jävla skit-seges hoj och min och gungade på fjädring skrev ner vad fan jag gjorde. Motorslöheten var kombinerad med massor av detonationer (Svedberg fick den att spika 498 gånger på ett pass, rekord!) så den krävde ju åtgärd också. Jag fick ju med en kitcylinder och -topp när jag köpte hojen 2009. Tyvärr körde jag ju sönder den cylindern det första jag gjorde 2010, så den hade varit och fått ny nikasil och låg mest i lådan och var ny. Jag bytte till den cylindern och toppen för att se om det skulle göra nån skillnad. När jag tog isär motorn såg jag att kolvringen satt klämd i sitt spår, vilket förklarar åtminstone slöheten. Om det förklarar alla detonationer vet jag inte, eftersom jag är nybörjare på räser.
Jag monterade en quickshifter också, här sparar vi inte på krutet. Jag åkte till Mantorp i spänd förväntatn och testade alltihop. Fjädringen ville fortfarande inte vara följsam och skön, quickshiftern skapade helt nya problem i form av en motor som inte ville gå på femman och sexan. Men när motorn väl gick, gick den som aldrig förr. Ojoj, vilket tryck! Det var roligt på det hela taget, men det fanns ju mer mek att ta hand om.
Jag tog isär motorn för att se hur det såg ut i cylindern. Det såg ganska bra ut, sånär som på lite konstiga märken efter kolvringen ovanför och under avgasporten. Vis av tidigare kolvringkläm filade jag kolvringspår och hade mig också. Åkte till Sviestad igen och testade, men fjädring och quickshifter ville fortfarande inte riktigt vara med. På Sviestad ville motorn gärna sluta gå när man la i fyran och svepte in i Sviestadböjen. Jag upplever detta moment som ganska skrämmande även med fungerande motor, och med motorbroms in där kanar gärna framhjulet mer än man kanske önskar.
Jag mekade ännu mer och tänkte att ett schletet tändstift och alldeles för fet bestyckning kanske var boven i dramat bakom QS-/motorkrånglet. Jag bestyckade om och monterade ett nytt 500-kronorsstift. Med det gjort finns inget att välja på än att testa och nästa möjliga tillfälle att göra det var det den här rapporten ska handla om egentligen (det här är bara introt...), nämligen WM i KM part deux på Sviestad.
Efter en någorlunda framgångsrik meksession i Team DNS 125GP workshop åkte jag så hem och anmälde mig. Detta efter smädelser på både sporthoj.com och fejjan från mina "vänner". Med finfjädring, kitcylinder och quickshifter finns rimligen ingen gräns för möjligheterna, va.
Är ni införstådda med förutsättningarna kommer här själva rapporten:
Tisdag 6/9 2011, race day:
Vaknar tjugo i sex på morgonen. Kommer efter nån sekund ihåg att jag ska köra motorcykel och gläds åt detta faktum. Det enda jag egentligen inte ser fram emot är resan dit och hem igen. Jag vill inte tänka på hur många timmar jag spenderat i skåpbilen de senaste åren. Förmodligen går det att räkna i veckor vid det här laget. Jag är en väldigt golden retriever-lik kille till sättet så jag koncentrerade mig på att glädjas åt den kommande motorcykeltävlingen istället.
Åkte till jobbet och jobbade fram till halv tolv sisådär. Fyfan jävla skit-sege lät meddela att han tänkte åka åt mitt håll. När han väl dök upp var han väldigt trumpen och sa att han var nervös. Nervös för att missa pallen. Nervös för att Gustav O med sin nyfunna fart skulle snuva honom på eternal glory. Jag sa att det var fånigt att tänka så och att ödet är utanför vår kontroll. Det som händer händer, liksom. Han höll inte med.
Vi lastade vant in allt i skåpbilen. Fyfan jävla skit-sege brukar inte uppskatta mina meditativa ögonblick på porslinstronen som alltid föregår långa bilresor, men denna dag ville han minsann ta ett eget sådant meditativt ögonblick. Haha, fyfan jävla skit-sege är nervöööös! När han mår lite dåligt trivs jag som fisken i vattnet!
Vi åkte och tankade bilen, fyfan jävla skit-sege hade glömt att ta ut pengar så det blev ett extra stopp. Han var helt blockerad av nervositet och prestationsångest. Underbart!
Till slut kom vi i alla fall iväg. 13.00 sharp faktiskt, eftersom vi i Team jobbar med minutpassning. Tyvärr tjorvade det ihop sig lite redan inledningsvis med trafiken, så det tog en timme och fem minuter till Nyköpingsbro. Inte bra! Jag försökte köra in de förlorade minuterna och lyckades nästan, men en DHL-lastbil förstörde allt igen på vägen mellan Linghem och Sviestad. Vi rullade in i depån på Sviestad 15.05. Dyrbara minuter förlorade för evigt. Under resan avhandlade vi ämnen som sodomi, husbyggen, fjädring och ramgeometri, möjligheterna att störa Gustav O, min fortkörningsbot på väg till Sviestad långfredagen 1996 och lite annat.
I depån fanns redan Anders Kihlander som vann hela skiten stort på KM1 i maj, Bernt med ESW-Rotaxen som jag körde om med the might of my forty horses på KM1 och en massa motorcykelkonsumenter a.k.a. fyrtaktsåkare. Fyfan jävla skit-sege satte sig tillrätta bak i skåpbilen och skrävlade för Anders om hur han skulle pulvrisera Gustav O. Detta medan han skälvde synligt. Jag orkade inte bevittna eländet, utan gick till toalettbyggnaden för ett kort, stående (jag, alltså) meditativt ögonblick. När jag kom ut igen satt dom kvar i skåpbilen, men jag såg att Anders började tröttna på det oändliga malandet om fyfan jävla skit-seges onda planer och föreslog att vi skulle lasta ur. Motvilligt gjorde han det, och medan vi höll på kom Gustav åkande i sin från jobbet annekterade lilla familjetransportbil.
Intet ont anande hälsade Gustav artigt, men fyfan jävla skit-sege gick igång och försökte psyka honom med berättelser om Capirossi/Harada och Simoncelli och lite annat torpederande. Gustav lät sig psykas, men bara lite.
Efter urlastning/skitsnack/psykkrig gick vi iväg till race office för att anmäla vår storslagna ankomst. Östgötarna som befolkar sagda tävlingskontor försökte mörka sin känsla av underlägsenhet med diverse smädelser, men eftersom smädelserna levereras på just östgötska är det svårt att göra annat än att le överlägset/nedlåtande mot dom. När det var avklarat gick vi tillbaka till vår depåplats för att irra och prata skit. Vi måste ju som bekant varmköra motorcyklarna i tid och otid, så det gjorde vi. Jag drog igång fyfan jävla skit-seges hoj efter några försök med bortglömd avstängd bensinkran. Jag frågade om han fortfarande var helt blockerad av prestationsångest och det var han kanske, sa han.
Sen var det dags att varmköra min. Jag var uppenbarligen också blockerad av nånting i stil med prestationsångest, för även om min motorcykel startade ack som ett fjun så lätt så dödade jag den fyra gånger. Jag fattade inte alls vad det berodde på förrän jag insåg att jag letade efter friläget mellan femman och sexan. Pinsamt! När jag sedan skulle kika över allt lite tyckte jag att slangen mellan tank och förgasare gick lite för nära rörliga delar på förgasaren och satte slangen 180 grader fel fick jag nog inse faktum. Jag var sjukt nervös, jag med.
