Nu har det äntligen hänt! Jag körde slutligen en sorts tävling med min motorcykel!
Jag har hittills i år inte lyckats framföra mitt fordon på ett sätt som kan beskrivas som framgångsrikt, så jag har inte kört en enda tävling. Jag har stångat mig blodig med helvetesmaskinen på träningar, men int' fan har det gett nåt. "Du måste tääävla" har skitsege sagt. Mjojo, lätt att säga när man har guds försyn och en gnutta talang på sin sida.
Jag tänkte att KM var ett hyfsat billigt och undanskymt sätt att tävla lite på, så jag anmälde mig.
På måndagkvällen när vi skulle förbereda det hela i god tid med att lasta in allt i skåpbilen kom skitsege dragandes med sin hoj på släp. Vilket jävla vrak det är! Den stod och simmade i gaffelolja på släpet och jag påpekade att han skulle få olja på bromsskivan och när han därefter brakade ut i lecafållan skulle han studsa så jävligt på hoppstyltan till gaffel att han förmodligen skulle gå i omloppsbana.
Jag utlyste PANIKMEK CODE RED, och kommenderade fram TV-bänk och verktyg. Vi började ivrigt klåpa sönder gaffelbenet med illa valda verktyg, men isär kom det i alla fall. Den läckande radialtätningen (packbox på bönders språk) kom ut och vi kunde mäta den. Eller läsa dimensionerna som stod på den i alla fall.
På tisdag morgon åkte skitsege till Momentum och efterfrågade en likadan tätning, fast hel. Det fanns EN. En ful, blå med enkel läpp. Att bara ha en tätning är att be om att misslyckas, men vad skulle han göra?
Jag rensade diskbänken på jobbet och konverterade den därmed till gaffelverkstad. Sen började det reverserade klåperiet. "Vad fan är upp på den här?", "Satt den här under eller över den här andra grejen?" och andra saker man inte vill att folk ska höra eller läsa yttrades.
En stötesten var en kupig bricka som satt precis innanför tätningen som vi var osäkra på hur den skulle vändas. Först tipsade jag om att mäta det tillgängliga utrymmet och sen göra en välgrundad gissning. När det visade sig vara en osäker metod gick jag över på gissningar om det rimligaste sättet att montera brickan. När inget av sätten verkade rimligt föreslog jag "ring Fredde". Fredde (Watz, känd från VM, SM, EM, KM osv) sa "Kupig bricka?! Det finns ingen sån i den gaffeln!" och sege kontrade med "jo!" och Fredde svarade med "Jahaa! Använde du nån värme när du drog ur tätningen? Annars knölar du till den plana brickan som sitter där.".
Well, det var jag som drog isär gaffeln, och nej jag värmde inget. Freddes lösning på problemet var att klappa på brickan med en hammare så den blev plan igen, och det fungerade utmärkt. I med brickor och grejer och sen var det bara att klämma i tätningen. Värsta baggisen. Inte. Sege höll på en timme med det och till slut satt den faktiskt där.
Vi hade bestämt oss för att åka vid 12, och när tätningen väl satt i gaffelbenet var klockan tio i. Jag åt min medhavda lunch, sen lastade vi i det sista i bilen. Ett meditativt toalettbesök senare var vi på rull. Ett snabbstopp på ICA Kvantum Värtan och sen var vi på väg! Vid Norrtull var jag jättekissnödig igen. Då hade vi åkt i säkert en kvart. Eftersom jag känner storstockholm som min egen ficka bestämde jag mig för att stanna vid Net on nets lagershop i Slagsta och kissa litet.
Väl framme i Slagsta improviserade jag och stannade på en helt ny plats. Spontanitet är jävlarimig mitt mellannamn. Fundering som uppstod vid tillfället är varför man lyckas kissa på handen när man inte kan tvätta händerna? Det händer aldrig hemma. Urin är väldigt rent har jag sett på Discovery, så det var ju liksom inget problem.
Sen åkte vi bil. Gustav O skickade SMS och beklagade sig över att han var ute i sista stund och skulle bli tvungen att meka det sista på plats. Jag fick intrycket att han fortfarande stod i Uppsala och slet sitt hår, men strax efter Södertälje dök en väldigt liten skåpbil upp bredvid. Där var han. Han gasade förbi och jag tänkte försöka slå an en ton så jag körde raskt om honom igen. Det var dessvärre sista gången för dagen.
Vi åkte mer bil och så, men det kanske inte är intressant så jag hoppar fram lite till ankomsten i depån. Gustav hade parkerat helt fel så vi inte kunde stå bredvid, så vi ställde oss mittemot istället. Sege firade vår ankomst med att tömma hylsnyckelsatsen in under bilen. Gustav mekade. Jag irrade runt och anmälde mig i sekretariatet och lite såna grejer. Vi skulle köra ut på kval klockan fyra och nu var klockan plötsligt halv fyra. Feck. Inga värmare på däcken, inget varmkört, inget nånting klart.
Jag gillar att varmköra i skymundan så jag rullade iväg till rondellen och skötte mitt pumpgasande och rykande där. Tillbaka till pitboxen (njah) och rullade på däckvärmarna med bistånd från dieselåkande Macco #40.
Sen bytte jag om och stod och tittade mig omkring och undrade varför ingen annan körde mot utsläppet. Jag hejdade gossen Kjellgren som verkade ha passerat utsläppet nyligen och frågade vad dom väntade på. "Er", sa han. Jaha! Sege och jag drog igång monstren och rullade iväg mot utsläppet, ivrigt pumpgasande. Sege körde skitsakta för att jag skulle hänga med. Vi körde ett par varv i promenadfart innan sege satte upp handen på rakan för att släppa förbi mig. Han har ju lärt sig köra motorcykel så jag drabbades genast av grav prestationsångest. Redan nästa gång jag kom fram till torparn körde jag sjukt illa och sege körde förbi.
Jag såg inte om han skakade på huvudet, men han borde ha gjort det. FULL FART ut på rakan! Yeah, nu jävlar ska det sättas varvtider asså! Strax efter 200-skylten sa det POKK! i visiret av nånting runt och metalliskt. "Vafanvare?!" tänkte jag och tittade ner. Tanken satt lite högre än vanligt och det i en vajer fästa clipset svajade i vinden. Det som lossnat var bussningen som sitter i gummit i främre tankfästet. När allt det var utrett var det såklart lite sent att komma ner i nya sektionen, så jag stannade på escapen och satte tillbaka tanken och tryckte i clipset så den satt fast.
Sen gjorde jag en provstart ut ur däckchikanen (sneaky, inte sant?) och skulle köra asfort. Jag tänkte att jag hade gott om tid på mig, men precis när jag skulle ut på VARVET som skulle sätta mig på önskelistan hos vilket GP-team som helst viftades det med målflaggan. Asch.
In i depå, fram med alla undanflykter, förklaringar och anledningar till att inte ha pole jag kunde komma på. Jag hade dessbättre ingen aning om precis hur dåligt det hade gått, så jag var ganska likgiltig. När vi sen hade vägarna förbi anslagstavlan såg jag att jag kvalat som trea. Ingen vidare tid förvisso, men front row. GUD vad fett. Pinsamt också. Jag önskade innerligt att det var en slump så jag inte skulle hamna på pallen med min ytterst usla körning.
Sen körde alla andra. Några körde jätteknasiga bilar som var assymetriska och försedda med bara tre hjul. Dessa tingestar, som för övrigt ser ut lite som mockasiner med bihang, gick uppenbarligen inte att köra ensam utan en stackare var tvungen att klättra runt bakpå ekipaget för att det inte skulle välta. En av dom, en gul, lät fränt i alla fall.
Sen var det tävling. Sege slog på mig för att få mig i stämning, men det funkade som vanligt inget vidare. Ut på sighting lap. Min taktik var att köra ganska hårt direkt. Ganska hårt är naturligtvis ett relativt begrepp. Fram till gridden. Front row, fakkyä. Mycket ovan känsla. Sege och jag gjorde varsin USEL provstart med tre-fyra omtag på kopplingen. Nu visste jag i alla fall hur jag inte skulle göra i den riktiga starten. Tillbaka till FRONT FUCKIN' ROW igen och vänta in alla backmarkers som stoner-kryper på warmup-varvet.
Sen tog flaggmannen ner flaggan, pekade nånstans åt sydost och lamporna tändes. Starten är fanimig det roligaste i hela rejset. Lampan tändes, jag varvade massor. Lampan lyste vidare. Jag varvade massor. Lampan lyste och jag började fundera på om Alx hade somnat. Det hade hon inte, utan det var väl mest nån sorts sadism. Till slut slocknade lampan och nu blev starten ganska okej. Tyvärr tar min talang slut nånstans i höjd med ettans växel, så så fort jag får i tvåan och ser min vanliga bromspunkt passera börjar jag lura på att jag nog borde ha tänkt igenom var jag skulle börja bromsa in i esset i just startsekvensen. Sege gjorde det mycket senare och försvann cirka 40 meter framåt. Fredde Watz som hade pole var ju liksom redan borta, så jag var mest besviken över att sege var så långt framför. Jag räknade med att Calle Torssell skulle passera tämligen omgående, och jag räknade med att Gustav skulle göra en usel start i vanlig ordning.
Det gjorde han nu för ovanlighetens skull inte, till min besvikelse. Han dök upp på insidan in i esset och jag såg honom i ögonvrån. Jag visste att jag förmodligen skulle bli omkörd efter esset i vilket fall som helst, så jag lämnade en extra meter åt Gustav att åka på, men han i sin tur ville inte orsaka mig nåt obehag, så han backade av lite. Gentlemannamässigt så det förslår!
"Kör du, jag kan vänta"
"Nej, du var före. Kör du"
"Jag insisterar. Det skulle aldrig falla mig in att..." osv.
Sen körde han förbi likförbannat så nu var det slutlekt. De tre första varven var jag ikapp Gustav in i esset och in i torparn. Jag har väldigt liten erfarenhet (och små bollar) av att köra om, så jag ville kontemplera möjliga utfall av en sådan manöver innan jag gjorde nåt. Alltså hände ingenting utom att Gustav långsamt drog ifrån. Det kändes inget vidare, så jag tänkte komma ikapp lite genom att bromsa galet sent in i nya sektionen för att vinna några meter. Jag bromsade galet sent och missade svängen med sex till tio meter. Nu blev jag lite arg och körningen i detta vansinnestempo började kännas någorlunda bekväm. Nästa varv missade jag inte nån bromsning, jag lyckades få motorn att ta sig så där GP-najs och nu skulle jag åtminstone ro hem ett nytt personbästa. Ner i nya sektionen, höger - vänster - fullgas - växla - tappa fotfästet - undra varför jag halkade av fotpinnen - stampa på avgasröret... Suck. Fotpinnen var inte kvar. "BALLE!" hojtade jag i hjälmen och satte upp handen och slog av.
Jag möttes av fågelholkliknande människor i depån som frågade om den gick sönder. Jag pekade på platsen där fotpinnen brukar sitta. Pelle Träff erbjöd sig att springa och hämta min reservfotpinne, men eftersom vi har sex eller sju lådor som stämmer in på beskrivningen av lådan som reservfotpinnen ligger i avböjde jag.
Så kan det vara. DNF. Det har aldrig hänt förr. Jag är en auktoritet på DNS, däremot. Hå hum.
Sen fick vi åka till Max och äta. Det är alltid det roligaste med att åka till Linköping. Sen åkte vi hem. Det är alltid det tråkigaste med att åka till Linköping.
Så var det med det. Årets första rapport från mig. Jag vet inte om det blir fler i år. Kanske. Jag vet inte. SM, liksom? Jag är skitkass på det här. Uff.
Fotnot: Jag har utelämnat varvtider och sånt för att få mig att verka bättre än jag är. Jag hoppas på er förståelse. Titta inte på mylaps eller amigoo och förstör illusionen. Tack.
Jag har hittills i år inte lyckats framföra mitt fordon på ett sätt som kan beskrivas som framgångsrikt, så jag har inte kört en enda tävling. Jag har stångat mig blodig med helvetesmaskinen på träningar, men int' fan har det gett nåt. "Du måste tääävla" har skitsege sagt. Mjojo, lätt att säga när man har guds försyn och en gnutta talang på sin sida.
Jag tänkte att KM var ett hyfsat billigt och undanskymt sätt att tävla lite på, så jag anmälde mig.
På måndagkvällen när vi skulle förbereda det hela i god tid med att lasta in allt i skåpbilen kom skitsege dragandes med sin hoj på släp. Vilket jävla vrak det är! Den stod och simmade i gaffelolja på släpet och jag påpekade att han skulle få olja på bromsskivan och när han därefter brakade ut i lecafållan skulle han studsa så jävligt på hoppstyltan till gaffel att han förmodligen skulle gå i omloppsbana.
Jag utlyste PANIKMEK CODE RED, och kommenderade fram TV-bänk och verktyg. Vi började ivrigt klåpa sönder gaffelbenet med illa valda verktyg, men isär kom det i alla fall. Den läckande radialtätningen (packbox på bönders språk) kom ut och vi kunde mäta den. Eller läsa dimensionerna som stod på den i alla fall.
På tisdag morgon åkte skitsege till Momentum och efterfrågade en likadan tätning, fast hel. Det fanns EN. En ful, blå med enkel läpp. Att bara ha en tätning är att be om att misslyckas, men vad skulle han göra?
Jag rensade diskbänken på jobbet och konverterade den därmed till gaffelverkstad. Sen började det reverserade klåperiet. "Vad fan är upp på den här?", "Satt den här under eller över den här andra grejen?" och andra saker man inte vill att folk ska höra eller läsa yttrades.
En stötesten var en kupig bricka som satt precis innanför tätningen som vi var osäkra på hur den skulle vändas. Först tipsade jag om att mäta det tillgängliga utrymmet och sen göra en välgrundad gissning. När det visade sig vara en osäker metod gick jag över på gissningar om det rimligaste sättet att montera brickan. När inget av sätten verkade rimligt föreslog jag "ring Fredde". Fredde (Watz, känd från VM, SM, EM, KM osv) sa "Kupig bricka?! Det finns ingen sån i den gaffeln!" och sege kontrade med "jo!" och Fredde svarade med "Jahaa! Använde du nån värme när du drog ur tätningen? Annars knölar du till den plana brickan som sitter där.".
Well, det var jag som drog isär gaffeln, och nej jag värmde inget. Freddes lösning på problemet var att klappa på brickan med en hammare så den blev plan igen, och det fungerade utmärkt. I med brickor och grejer och sen var det bara att klämma i tätningen. Värsta baggisen. Inte. Sege höll på en timme med det och till slut satt den faktiskt där.
Vi hade bestämt oss för att åka vid 12, och när tätningen väl satt i gaffelbenet var klockan tio i. Jag åt min medhavda lunch, sen lastade vi i det sista i bilen. Ett meditativt toalettbesök senare var vi på rull. Ett snabbstopp på ICA Kvantum Värtan och sen var vi på väg! Vid Norrtull var jag jättekissnödig igen. Då hade vi åkt i säkert en kvart. Eftersom jag känner storstockholm som min egen ficka bestämde jag mig för att stanna vid Net on nets lagershop i Slagsta och kissa litet.
Väl framme i Slagsta improviserade jag och stannade på en helt ny plats. Spontanitet är jävlarimig mitt mellannamn. Fundering som uppstod vid tillfället är varför man lyckas kissa på handen när man inte kan tvätta händerna? Det händer aldrig hemma. Urin är väldigt rent har jag sett på Discovery, så det var ju liksom inget problem.
Sen åkte vi bil. Gustav O skickade SMS och beklagade sig över att han var ute i sista stund och skulle bli tvungen att meka det sista på plats. Jag fick intrycket att han fortfarande stod i Uppsala och slet sitt hår, men strax efter Södertälje dök en väldigt liten skåpbil upp bredvid. Där var han. Han gasade förbi och jag tänkte försöka slå an en ton så jag körde raskt om honom igen. Det var dessvärre sista gången för dagen.
Vi åkte mer bil och så, men det kanske inte är intressant så jag hoppar fram lite till ankomsten i depån. Gustav hade parkerat helt fel så vi inte kunde stå bredvid, så vi ställde oss mittemot istället. Sege firade vår ankomst med att tömma hylsnyckelsatsen in under bilen. Gustav mekade. Jag irrade runt och anmälde mig i sekretariatet och lite såna grejer. Vi skulle köra ut på kval klockan fyra och nu var klockan plötsligt halv fyra. Feck. Inga värmare på däcken, inget varmkört, inget nånting klart.
Jag gillar att varmköra i skymundan så jag rullade iväg till rondellen och skötte mitt pumpgasande och rykande där. Tillbaka till pitboxen (njah) och rullade på däckvärmarna med bistånd från dieselåkande Macco #40.
Sen bytte jag om och stod och tittade mig omkring och undrade varför ingen annan körde mot utsläppet. Jag hejdade gossen Kjellgren som verkade ha passerat utsläppet nyligen och frågade vad dom väntade på. "Er", sa han. Jaha! Sege och jag drog igång monstren och rullade iväg mot utsläppet, ivrigt pumpgasande. Sege körde skitsakta för att jag skulle hänga med. Vi körde ett par varv i promenadfart innan sege satte upp handen på rakan för att släppa förbi mig. Han har ju lärt sig köra motorcykel så jag drabbades genast av grav prestationsångest. Redan nästa gång jag kom fram till torparn körde jag sjukt illa och sege körde förbi.
Jag såg inte om han skakade på huvudet, men han borde ha gjort det. FULL FART ut på rakan! Yeah, nu jävlar ska det sättas varvtider asså! Strax efter 200-skylten sa det POKK! i visiret av nånting runt och metalliskt. "Vafanvare?!" tänkte jag och tittade ner. Tanken satt lite högre än vanligt och det i en vajer fästa clipset svajade i vinden. Det som lossnat var bussningen som sitter i gummit i främre tankfästet. När allt det var utrett var det såklart lite sent att komma ner i nya sektionen, så jag stannade på escapen och satte tillbaka tanken och tryckte i clipset så den satt fast.
Sen gjorde jag en provstart ut ur däckchikanen (sneaky, inte sant?) och skulle köra asfort. Jag tänkte att jag hade gott om tid på mig, men precis när jag skulle ut på VARVET som skulle sätta mig på önskelistan hos vilket GP-team som helst viftades det med målflaggan. Asch.
In i depå, fram med alla undanflykter, förklaringar och anledningar till att inte ha pole jag kunde komma på. Jag hade dessbättre ingen aning om precis hur dåligt det hade gått, så jag var ganska likgiltig. När vi sen hade vägarna förbi anslagstavlan såg jag att jag kvalat som trea. Ingen vidare tid förvisso, men front row. GUD vad fett. Pinsamt också. Jag önskade innerligt att det var en slump så jag inte skulle hamna på pallen med min ytterst usla körning.
Sen körde alla andra. Några körde jätteknasiga bilar som var assymetriska och försedda med bara tre hjul. Dessa tingestar, som för övrigt ser ut lite som mockasiner med bihang, gick uppenbarligen inte att köra ensam utan en stackare var tvungen att klättra runt bakpå ekipaget för att det inte skulle välta. En av dom, en gul, lät fränt i alla fall.
Sen var det tävling. Sege slog på mig för att få mig i stämning, men det funkade som vanligt inget vidare. Ut på sighting lap. Min taktik var att köra ganska hårt direkt. Ganska hårt är naturligtvis ett relativt begrepp. Fram till gridden. Front row, fakkyä. Mycket ovan känsla. Sege och jag gjorde varsin USEL provstart med tre-fyra omtag på kopplingen. Nu visste jag i alla fall hur jag inte skulle göra i den riktiga starten. Tillbaka till FRONT FUCKIN' ROW igen och vänta in alla backmarkers som stoner-kryper på warmup-varvet.
Sen tog flaggmannen ner flaggan, pekade nånstans åt sydost och lamporna tändes. Starten är fanimig det roligaste i hela rejset. Lampan tändes, jag varvade massor. Lampan lyste vidare. Jag varvade massor. Lampan lyste och jag började fundera på om Alx hade somnat. Det hade hon inte, utan det var väl mest nån sorts sadism. Till slut slocknade lampan och nu blev starten ganska okej. Tyvärr tar min talang slut nånstans i höjd med ettans växel, så så fort jag får i tvåan och ser min vanliga bromspunkt passera börjar jag lura på att jag nog borde ha tänkt igenom var jag skulle börja bromsa in i esset i just startsekvensen. Sege gjorde det mycket senare och försvann cirka 40 meter framåt. Fredde Watz som hade pole var ju liksom redan borta, så jag var mest besviken över att sege var så långt framför. Jag räknade med att Calle Torssell skulle passera tämligen omgående, och jag räknade med att Gustav skulle göra en usel start i vanlig ordning.
Det gjorde han nu för ovanlighetens skull inte, till min besvikelse. Han dök upp på insidan in i esset och jag såg honom i ögonvrån. Jag visste att jag förmodligen skulle bli omkörd efter esset i vilket fall som helst, så jag lämnade en extra meter åt Gustav att åka på, men han i sin tur ville inte orsaka mig nåt obehag, så han backade av lite. Gentlemannamässigt så det förslår!
"Kör du, jag kan vänta"
"Nej, du var före. Kör du"
"Jag insisterar. Det skulle aldrig falla mig in att..." osv.
Sen körde han förbi likförbannat så nu var det slutlekt. De tre första varven var jag ikapp Gustav in i esset och in i torparn. Jag har väldigt liten erfarenhet (och små bollar) av att köra om, så jag ville kontemplera möjliga utfall av en sådan manöver innan jag gjorde nåt. Alltså hände ingenting utom att Gustav långsamt drog ifrån. Det kändes inget vidare, så jag tänkte komma ikapp lite genom att bromsa galet sent in i nya sektionen för att vinna några meter. Jag bromsade galet sent och missade svängen med sex till tio meter. Nu blev jag lite arg och körningen i detta vansinnestempo började kännas någorlunda bekväm. Nästa varv missade jag inte nån bromsning, jag lyckades få motorn att ta sig så där GP-najs och nu skulle jag åtminstone ro hem ett nytt personbästa. Ner i nya sektionen, höger - vänster - fullgas - växla - tappa fotfästet - undra varför jag halkade av fotpinnen - stampa på avgasröret... Suck. Fotpinnen var inte kvar. "BALLE!" hojtade jag i hjälmen och satte upp handen och slog av.
Jag möttes av fågelholkliknande människor i depån som frågade om den gick sönder. Jag pekade på platsen där fotpinnen brukar sitta. Pelle Träff erbjöd sig att springa och hämta min reservfotpinne, men eftersom vi har sex eller sju lådor som stämmer in på beskrivningen av lådan som reservfotpinnen ligger i avböjde jag.
Så kan det vara. DNF. Det har aldrig hänt förr. Jag är en auktoritet på DNS, däremot. Hå hum.
Sen fick vi åka till Max och äta. Det är alltid det roligaste med att åka till Linköping. Sen åkte vi hem. Det är alltid det tråkigaste med att åka till Linköping.
Så var det med det. Årets första rapport från mig. Jag vet inte om det blir fler i år. Kanske. Jag vet inte. SM, liksom? Jag är skitkass på det här. Uff.
Fotnot: Jag har utelämnat varvtider och sånt för att få mig att verka bättre än jag är. Jag hoppas på er förståelse. Titta inte på mylaps eller amigoo och förstör illusionen. Tack.
Men de va både en kul å beskrivande läsning iaf
eller jo lite kanske...
(använder herrns alldeles egna smiley för att understryka viktigheten i den meningen)
