Att som Henrik sa sakta tappa hjärnan, se enkla problem bli svårare och svårare. I början inte hänga med i skolan, behöva börja tänka på hur man knyter skorna eller öppnar en dörr för att till slut bli en morot. Men trots det vara medveten om allt.
Till slut hamnar man i "koma", men är ändå medveten men utan kommunikationsförmåga, och att då ligga där och få besök av alla man älskar som förklarar för en att de aldrig älskat en. Tjejen berättar att hon varit kroniskt otrogen och att man sög i sängen, bästa polaren berättar att han legat med varenda tjej man haft och föräldrarna kommer in och säger att de alltid önskat en annan son osv. Toppa det med att allt ska hända när man har barn och att de kommer in och säger att det är skönt att man inte gnäller på dem längre och att deras nya pappa är mkt bättre!
DET vore nog det värsta tror jag.. Och så pungklåda på det såklart!