Ibland är livet tungt

[J.F.S]

För ca en timme sedan somnade två av våra fyrbenta familjemedlemmar in hos veterinären.

Otroligt hur två katter kan påverka en så mycket. Det fullkomligt värker i hela kroppen av saknad. Två syskon som fick komma till livet tillsammans och idag tog vi farväl av dem.

Nio år fick de vara med men nu gick det inte längre då hankatten var sjuk och enligt veterinären var det rätt beslut att de fick somna in samtidigt.

Tarzan & Jane; ni är och kommer att vara saknade små vänner, sov gott!



PS. Om nån moderator tycker att tråden är opassande/spam så ta bort den.

 

[riverrafter]

Jag vet hur det är, har själv varit tvingad att ta bort 3 katter genom åren. Det suger öken. Men jag har fyllt på eftersom dock...

 

[Bettskena]

väldigt tråkigt, de är ju så härliga de små krabaterna. men du kommer alltid komma ihåg dem och all den glädje ni har haft ihop.

 

[dunderhonung]

Tas(s)kigt läge.

Kom ihåg när min katt dog när jag var liten, hade haft den katten Topikowa ända sen jag föddes och den dog när jag var runt 10 år gammal,
kändes tomt när den kissen inte längre fanns omkring en,
som att en del av min barndom dog med den katten...

Har inte skaffat nån kisse sen dess, men det är djur jag gillar mycket och om jag nånsin skulle få "återfödas" skulle det helt klart bli som katt!
Tänk vad soft att bara gå omkring och spana, sova, äta och tvätta pälsen

 

[falken]

Det är hemskt..

Tjejen fick hem 4 nya hästar i Augusti varav ett föl.. Jättefina hästar allihopa, även om jag inte överlag är så intresserad av hästar (mest i vägen på skoterleden och när man är ute å bränner enduro)

Men iaf, så blev det så att jag hängde med tjejen när hon höll på att träna den ena och under tiden så umgicks jag med fölet varje gång. Så vi blev ju kompisar, han å jag.

Men för drygt en månad sedan märkte vi att det var något som inte stod rätt till, han bara låg helt stilla i hagen och rullade över från den ena sidan till den andra kanske en gång i timmen.. Så vi ringde vetrinären.

Klockan var drygt 21.30 när vetrinären kom och konstaterade att det handlade om gaskolik. Så för att stackars lilla fölet skulle överleva var vi tvunga att få han att börja gå, vilket var lättare sagt än gjort.

Men tillslut lyckades vi så jag, tjejen och svärfar var ute och gick hela natten med han. Och vi tyckte att det blev bättre så klockan 07.00 fick han gå och ställa sig med sin mamma ihagen igen

En timme senare låg han där iskall i snön igen.. Så vi bestämde oss för att åka till vetrinären. Jag stod bak i hästtransporten med han hela vägen, han var ju ändå min kompis.

Vetrinären som undersökte honom konstaterade direkt att det var tarmvred och inte gas-kolik . Hade vi vetat det dagen före hade vi hunnit transporterat han 35 mil för operation men nu var han för svag för det så vetrinären fick ta bort honom.

Jag saknar fortfarande min kompis

 

[2fast4Hjo]

tröst

Saknar fortfarande våran rossi som så tragiskt fick tas bort efter ett fall från fjärde våningen, våran ulltott blev bara 5 månader gammal rossi jagar nu fåglar i katthimmlen. Var utan katt i 24 timmar innan hans bror kom hem, konstigt känsla att ha en sådan i princip likadan katt hemma efter det som hände och den nya katten gick och letade efter den andra katten i flera dagar då han genast kände att där hade ju någon bott.

 

[GsxrAbuser]

Det är hemskt..

Tjejen fick hem 4 nya hästar i Augusti varav ett föl.. Jättefina hästar allihopa, även om jag inte överlag är så intresserad av hästar (mest i vägen på skoterleden och när man är ute å bränner enduro)

Men iaf, så blev det så att jag hängde med tjejen när hon höll på att träna den ena och under tiden så umgicks jag med fölet varje gång. Så vi blev ju kompisar, han å jag.

Men för drygt en månad sedan märkte vi att det var något som inte stod rätt till, han bara låg helt stilla i hagen och rullade över från den ena sidan till den andra kanske en gång i timmen.. Så vi ringde vetrinären.

Klockan var drygt 21.30 när vetrinären kom och konstaterade att det handlade om gaskolik. Så för att stackars lilla fölet skulle överleva var vi tvunga att få han att börja gå, vilket var lättare sagt än gjort.

Men tillslut lyckades vi så jag, tjejen och svärfar var ute och gick hela natten med han. Och vi tyckte att det blev bättre så klockan 07.00 fick han gå och ställa sig med sin mamma ihagen igen

En timme senare låg han där iskall i snön igen.. Så vi bestämde oss för att åka till vetrinären. Jag stod bak i hästtransporten med han hela vägen, han var ju ändå min kompis.

Vetrinären som undersökte honom konstaterade direkt att det var tarmvred och inte gas-kolik . Hade vi vetat det dagen före hade vi hunnit transporterat han 35 mil för operation men nu var han för svag för det så vetrinären fick ta bort honom.

Jag saknar fortfarande min kompis

Helvete vad jobbigt! hästar är fan speciella djur, jobbigt att det var ett föl också.

 

[PippiT]

Usch, jag minns varenda djur jag haft i min uppväxt och det blir aldrig lättare hur många som än går bort. Men det är ändå värt att ha dom den korta stund man får ha dom. Jag är allergisk mot katter men kan ändå inte låta bli att ha katt till och från. Brukar vara kattvakt och det är värt varje sekund av lidande och kliande. Kommer helt klart att skaffa katt igen i framtiden då jag nästan ALLTID haft det under uppväxten och inte klarar mig utan.

Det är minst lika jobbigt att förlora ett djur man haft som att förlora en familjemedlem, lider med er alla.

 

[mellow]

Vår ena katt fick en släng av damp för några månader sen och hon spotta och fräste åt ALLA som kom i närheten (utom mig) och så fortsatte det i ett par veckor så vi började fundera på om hon hade ont någonstans och började diskutera avlivning.
Grät som en liten tjej den natten och bestämde att hon skulle få vara kvar en vecka till och efter ett par dagar var hon som vanligt igen.

Att djur kan påverka en så fruktansvärt mycket.

 

[Anders]

Jag vet hur det känns, lider med dig
Har själv varit tvungen att ta bort några katter och några har jag förlorat i trafikdöden, det är alltid lika jävla sorgligt.
Min äldsta katt börjar bli lite till åren och när man inser hur fort det har gått fram till nu så blir man orolig.

Hoppas man har råd att klona kattrackaren innan han kolar, det är fortfarande lite för dyrt

 

[mother]

Hade en golden retriver, Medo.
När han var 6 månader gammal blev vi attackerade av ett gäng hundar som drog en hundspann. Efter detta var han väldigt konstig. Vi arbetade mycket med honom, han fick träffa en massa andra hundar. Han blev gradvist bättre, men aldrig riktigt bra.
När vi fick en bebis blev han värre.
Det hela slutade med att han bet min hand, när bebisen var ca 8 månader, min första dag som pappaledig.
Var tvungen att åka med honom till veterinären. Satt o väntade i rummet för att de ska komma och hämta honom och bara grät. Jag grät så jävla mycket att det blev en pöl på golvet när de kom.
Veterinären kom och tog min Medo med sig. Jag lyckades på något sätt betala o ta mig ut därifrån...
Hela resten av dagen var jag i sängen och grät.
Grät mycket även dagen efter.
Men det blev bättre, det gör det med tiden.
Lycka till J.F.S.

 

[Biltmore]

Usch! kan inte ens tänka tanken på en tillvaro utan vår Tom...dom lämnar stora hål efter sig....
Baksidan med djurägandet, men var glad över dom 9 åren ni hade tillsammans, en dag kanske ni känner er mogna att släppa in en ny liten kisse i ert liv!

 

[GuW]

Jag är allergisk mot katter men kan ändå inte låta bli att ha katt till och från.

Jag är också kattallergiker, ändå blev en katt mitt första husdjur när jag flyttat hemifrån.

Jag tog in en hittekattunge som höll på att svälta/frysa ihjäl, och gav mat och vatten, eftersom jag inte hade några allergibesvär av den skulle den få sova över, när jag vaknade på morgonen hade den sovit hela natten på min kudde, och jag hade fortfarande inga bevär, så hon blev kvar...

Rasen du söker (som jag hittade) heter Russian Blue http://www.katter.nu/raser/ryss.htm
Dom ger ofta väldigt små/inga besvär på kattallergiker, och är världens vackraste kattras.

 

[J.F.S]

Tack alla för de värmande orden. Tårarna kommer då och då, speciellt nu till kvällen.


Tankarna drar iväg, tänk om, ifall jag bara.. osv men jag vet någonstans att det blev bäst så här.

Ena katten var som sagt sjuk, riktigt vad han led av vet vi inte men han rasade våldsamt i vikt. Det var bara skinn och ben kvar och han vägde inte ens 3 kilo.

Usch, minnesbilderna från besöket idag kommer att sitta etsade på min hornhinna för alltid tror jag. Vi var med under hela proceduren och det var inte kul att se men det skänker mig tröst att de fick ha husse och matte med sig hela tiden.

Jag tror egentligen inte på Gud osv men just nu önskar jag att de kommit till ett underbart ställe och att vi ses någon gång igen.

Det gör så förbannat ont.

 

[Biltmore]

Den ena katten var alltså frisk?
Tog ni beslutet att ta bort båda så den ena inte skulle vara ensam?

 

[Dr.Pepper]

Har en historia som jag numera betraktar som en solskenshistoria.

Strax innan jag skulle börja skolan skaffade familjen en busig liten röd bondkatt. Självklart skulle han få bli utekatt och leva livet! Under min uppväxt fick jag höra om medellivslängden för utekatter var 3år, nja ca 5år, max 7år kanske man kunde läsa i någon blaska.

Men åren gick och min rödhåriga kompis växte och blev äldre och äldre. Visst, som en hankatt med revir kom han hem ordentligt tilltufsad efter att ha varit i strid någon vecka och fick knapra antibiotika. Självklart var vi oroliga ett par gånger genom åren, men hem kom han alltid, om än i dåligt skick. Sedan var han på det igen

Min kompis "Herman" blev dryga 20år gammal! Han fick somna in hos veterinären när han märkbart led av ålderns krämpor och fick en värdig begravning på familjens landställe. Går jag i mina gamla bostadskvarter från barndomen springer det mycket röda bondkatter där idag

:gladaminnen

 

[tommi]

Tack alla för de värmande orden. Tårarna kommer då och då, speciellt nu till kvällen.


Tankarna drar iväg, tänk om, ifall jag bara.. osv men jag vet någonstans att det blev bäst så här.

Ena katten var som sagt sjuk, riktigt vad han led av vet vi inte men han rasade våldsamt i vikt. Det var bara skinn och ben kvar och han vägde inte ens 3 kilo.

Usch, minnesbilderna från besöket idag kommer att sitta etsade på min hornhinna för alltid tror jag. Vi var med under hela proceduren och det var inte kul att se men det skänker mig tröst att de fick ha husse och matte med sig hela tiden.

Jag tror egentligen inte på Gud osv men just nu önskar jag att de kommit till ett underbart ställe och att vi ses någon gång igen.

Det gör så förbannat ont.

Jag tror /hoppas på nåt efter detta jag hittade en text som jag finner ro i när jag läser om sånt här:

REGNBÅGSBRON


Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.


När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans
hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska
igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.


Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.


Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt
flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som
varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.


Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...


-Okänd-

 

[2fast4Hjo]

Tack alla för de värmande orden. Tårarna kommer då och då, speciellt nu till kvällen.


Tankarna drar iväg, tänk om, ifall jag bara.. osv men jag vet någonstans att det blev bäst så här.

Ena katten var som sagt sjuk, riktigt vad han led av vet vi inte men han rasade våldsamt i vikt. Det var bara skinn och ben kvar och han vägde inte ens 3 kilo.

Usch, minnesbilderna från besöket idag kommer att sitta etsade på min hornhinna för alltid tror jag. Vi var med under hela proceduren och det var inte kul att se men det skänker mig tröst att de fick ha husse och matte med sig hela tiden.

Jag tror egentligen inte på Gud osv men just nu önskar jag att de kommit till ett underbart ställe och att vi ses någon gång igen.

Det gör så förbannat ont.

virtuell bamske r

 

[BabyBlade]

Det finns inget värre än när man tvingas ta bort sin bästa vän!
Jag fick också känna på den smärtan för snart ett år sen. (Schäfer).
Jag aldrig lipat eller grävt ner mig så som den dagen(och de tre veckorna innan det, när jag visste vad jag behöver göra/ i väntan på "diagnosen").
Det kändes bokstavligt talat som om någon skurit ut mitt hjärta med skalpell ! Jag har en ny hund nu som jag älskar villkorslöst, men det går inte en dag som jag inte tänker på den gamla hunden som drabbades av det värsta tänkbara. (hypofystumör).

 

[PippiT]

Jag är också kattallergiker, ändå blev en katt mitt första husdjur när jag flyttat hemifrån.

Jag tog in en hittekattunge som höll på att svälta/frysa ihjäl, och gav mat och vatten, eftersom jag inte hade några allergibesvär av den skulle den få sova över, när jag vaknade på morgonen hade den sovit hela natten på min kudde, och jag hade fortfarande inga bevär, så hon blev kvar...

Rasen du söker (som jag hittade) heter Russian Blue http://www.katter.nu/raser/ryss.htm
Dom ger ofta väldigt små/inga besvär på kattallergiker, och är världens vackraste kattras.

Tack för förslaget, det tål absolut att tänkas på. Dock så skulle jag stå ut med täppt näsa och rinnande o kliande ögon för vilken katt som helst.