Nyteknik
Bannad
Man kan tycka att den här tråden borde passa bättre på Reseforumet eller bland MC-relaterade diskussioner. Men den har egentligen inget med varken det ena eller andra att göra.
Är det fler än jag som har ett romantiserat förhållande till ödsliga vägar? Och för den delen långa resor och långa dagsetapper? Det är något med att ge sig i kast med rollen som den som är på väg mot ett avlägset mål, både symboliskt och fysiskt/praktiskt. Att befinna sig på stora flygplatser ligger också inom det här fältet. Själv tycker jag det är en fördel om man är utan sällskap när man är ute efter en intensiv reseupplevelse. Det förstärker intrycken och gör att man kommer närmare sina upplevelser. Man blir dessutom mer öppen för (för att inte säga beroende av) människor man inte känner (om man är intresserad av kontakt med främlingar) när man reser ensam, likväl som att en person utan sällskap är mer benägen att locka fram välvilja hos människor (om de inte är ute efter din plånbok förstås).
Det var en omväg för att landa i ämnet: världens mest ensamma väg, som den kallas i USA. Den går genom Nevada och på senare år har delstatens turistkontor förstått att det kan finnas en dragningskraft i det som förr betraktades som något värdelöst. Jag älskar den uppriktigt uppmuntrande reklamtexten för The Loneliest Road - Highway 50:
"There are many things to stop and do along the Loneliest Road. Travelers can easily access ghost town sites and historical cemeteries."
Vilken dröm att dra igen bildörren (jo, jag skulle faktiskt föredra bil på en sådan här resa) en ljummen sommarkväll och ge sig ut på vägnätet mot de här extremt ödsliga vägarna som mot slutet av dagen ligger i skuggan av tyst ruvande bergsmassiv. Man knäpper på radion, lyssnar på den lokala väderprognosen vars prognos är "clear skies" och läppjar på kaffet som ännu är hett efter en kort paus på en småsunkig diner vid sidan av vägen.
Någon som har kört genom de riktigt ödsliga delarna av USA eller för den delen andra länder? Och då menar jag nästa-mack-är-om-fyrtio-mil-ödsliga.
http://www.ponyexpressnevada.com/ponyexpress_loneliest_road.html
Är det fler än jag som har ett romantiserat förhållande till ödsliga vägar? Och för den delen långa resor och långa dagsetapper? Det är något med att ge sig i kast med rollen som den som är på väg mot ett avlägset mål, både symboliskt och fysiskt/praktiskt. Att befinna sig på stora flygplatser ligger också inom det här fältet. Själv tycker jag det är en fördel om man är utan sällskap när man är ute efter en intensiv reseupplevelse. Det förstärker intrycken och gör att man kommer närmare sina upplevelser. Man blir dessutom mer öppen för (för att inte säga beroende av) människor man inte känner (om man är intresserad av kontakt med främlingar) när man reser ensam, likväl som att en person utan sällskap är mer benägen att locka fram välvilja hos människor (om de inte är ute efter din plånbok förstås).
Det var en omväg för att landa i ämnet: världens mest ensamma väg, som den kallas i USA. Den går genom Nevada och på senare år har delstatens turistkontor förstått att det kan finnas en dragningskraft i det som förr betraktades som något värdelöst. Jag älskar den uppriktigt uppmuntrande reklamtexten för The Loneliest Road - Highway 50:
"There are many things to stop and do along the Loneliest Road. Travelers can easily access ghost town sites and historical cemeteries."
Vilken dröm att dra igen bildörren (jo, jag skulle faktiskt föredra bil på en sådan här resa) en ljummen sommarkväll och ge sig ut på vägnätet mot de här extremt ödsliga vägarna som mot slutet av dagen ligger i skuggan av tyst ruvande bergsmassiv. Man knäpper på radion, lyssnar på den lokala väderprognosen vars prognos är "clear skies" och läppjar på kaffet som ännu är hett efter en kort paus på en småsunkig diner vid sidan av vägen.
Någon som har kört genom de riktigt ödsliga delarna av USA eller för den delen andra länder? Och då menar jag nästa-mack-är-om-fyrtio-mil-ödsliga.
http://www.ponyexpressnevada.com/ponyexpress_loneliest_road.html


