BTB
Ny medlem
Vet inte om ni råkat ut för de dagar som man lätt kan vara utan. De börjar ofta med att man äntligen skall få komma ut och köra av sig efter en längre tids hojdvala (längre tid=allt över 3 dagar). Idag var en sådan dag för mig.
Böjar med att man inte känner sig hemma på hojen, allt känns lite "sådär". Givetvis ägnar man inte dessa negativa känslor speciellt mycket kraft utan siktar istället mot sin favoritstäcka. Precis när man kommer fram börjar det smådugga men inte heller det avskräcker en nämnvärt. Glad för att ha några fina kilometer framför sig lägger man i 1:an och drar iväg in i första goa kurvan....mitt i kurvan kommer en ford fiesta med en 19 årig tjej som beslutat sig för att ta kurvan så optimalt det bara går...glad för att ha överlevt första kurvan andas man ut och inser att det här är en av dessa dagar som "gud glömde".
Därefter drar man på igen och glad i hågen vet man att nästa räcka kurvor är helfina och nu jäklar skall känslan äntligen infinna sig....s-tan...jaha, givetvis har man hamnat längst bak i en husvagnskaravan som inte hellre vill än att glo på omgivningen. Något frustrerad stannar man vid första möjlighet och slår en 7:a och andas ut, givetvis kolla man så att ingen annan söndasturist slinker förbi och hindrar en från att leva ut sina lustar på den maximalt kurviga vägstäckan. Precis när man skall klämma ut de sista dropparna kommer ytterliggare ett par husvagsfantaster och med risk för liv och lem (mest lem) drar man in attiraljerna och skiter i att det kom ett par droppar i kallingarna, inget skall hindra mig från .....
I med 1:an och iväg igen, aaaa kanonskönt ut med knäet i den långa svepande vänstersvängen och håll blicken så långt fram det bara går för att hinna bromsa ifall att....helve-e en vattenpöl och ett stråk med småsten.....puuuh, det gick vägen även denna gång.
Och sedan fortsätter hela rundan på samma sätt.
Fler som har sådana dagar eller är det bara jag?
/D.
Böjar med att man inte känner sig hemma på hojen, allt känns lite "sådär". Givetvis ägnar man inte dessa negativa känslor speciellt mycket kraft utan siktar istället mot sin favoritstäcka. Precis när man kommer fram börjar det smådugga men inte heller det avskräcker en nämnvärt. Glad för att ha några fina kilometer framför sig lägger man i 1:an och drar iväg in i första goa kurvan....mitt i kurvan kommer en ford fiesta med en 19 årig tjej som beslutat sig för att ta kurvan så optimalt det bara går...glad för att ha överlevt första kurvan andas man ut och inser att det här är en av dessa dagar som "gud glömde".
Därefter drar man på igen och glad i hågen vet man att nästa räcka kurvor är helfina och nu jäklar skall känslan äntligen infinna sig....s-tan...jaha, givetvis har man hamnat längst bak i en husvagnskaravan som inte hellre vill än att glo på omgivningen. Något frustrerad stannar man vid första möjlighet och slår en 7:a och andas ut, givetvis kolla man så att ingen annan söndasturist slinker förbi och hindrar en från att leva ut sina lustar på den maximalt kurviga vägstäckan. Precis när man skall klämma ut de sista dropparna kommer ytterliggare ett par husvagsfantaster och med risk för liv och lem (mest lem) drar man in attiraljerna och skiter i att det kom ett par droppar i kallingarna, inget skall hindra mig från .....
I med 1:an och iväg igen, aaaa kanonskönt ut med knäet i den långa svepande vänstersvängen och håll blicken så långt fram det bara går för att hinna bromsa ifall att....helve-e en vattenpöl och ett stråk med småsten.....puuuh, det gick vägen även denna gång.
Och sedan fortsätter hela rundan på samma sätt.
Fler som har sådana dagar eller är det bara jag?
/D.
